Spännande kust.

Vinden vid Madagaskars nordudde är ofta hård. Havsströmmarna är mestadels 2-3 knop, så området är ökänt för farliga, krabba vågor. Så när vi fick en gynnsam väderprognos i kombination med halvmåne, som ger svagare strömmar, seglade vi upp de 300 sjömilen och rundade udden. Efter att ha passerat nordänden av denna världens fjärde största ö, ankrade vi i den första fjorden på västsidan av landet. Vinden var drygt 15 m/s och sikten dålig när vi gick in bland alla korallreven. Vi var trötta, vattnet är grumligt i denna sällan besökta bukt och sjökorten visar dessutom ett par hundra meter fel, så vi hamnade på grund. Där satt vi, i en tämligen mjuk botten som tur var. Motorn var inte stark nog att dra oss ut, så för att komma loss måste vi luta ner båten och svänga runt aktern, vilket normalt sett görs bäst genom att man sätter storseglet. Men med akterlig kuling och full-lattor är det inte lätt att få upp storen. Hela familjen slet allt vad vi förmådde. Lattorna böjde sig som spaghetti runt vanten, och jag klättrade runt i masten så gott jag kunde och pressade på med fötterna, medan de andra vinschade, men vi fick ge upp. Vi bestämde oss då att försöka med mesanen istället, och till sist fick vi upp den. Även i detta segel bröts den näst översta full-lattan av. Men kraften på båten var tillräcklig, och med fullt gaspådrag på motorn hasade vi sakta runt och av grusbanken, och ut på fritt vatten.

Vi gjorde många fina utflykter i detta ödsliga och torra område. Det påminner om hedmarker i Sverige i mars, innan grönskan kommer igång, med midjehögt gult gräs som är nedslaget, platt av vinden, med spridda träd, nästan alla utan löv. Vinden är alltid närvarande, och när man klättrar upp på de höga kullarna ser man långt i fjärran boskapshjordar och små byar med några hyddor i varje. Där var stora flockar av vita hägrar, flera kameleonter, några vackra smala ormar, och örnar med vita stjärtar. Ute på havet hade vi tidigare sett både valar och delfiner.

Nästa ankarställe, 25 sjömil åt sydväst, var mellan en samling kalkstensöar. Bergen var svarta och sönderspruckna och fulla av grottor. Här blev det en underbar snorkling i klart vatten, och bottnen visade upp en palett av färggranna koraller med massor av fiskar, dock inga hajar, vilket faktiskt kändes lite oroande. Vart har dessa rovfiskar tagit vägen? De översta 40 sjömilen av Madagaskars nordvästkust är ett marint reservat, men kanske har tidigare fisketryck utrotat de imposanta toppredatorerna? Gwen och Trevor hittade en fantastisk grotta, och hela familjen uppslukades av äventyret att pressa sig djupare och djupare in under berget. Ibland såg man lite ljus sippra ner från 50 meter höga vertikala springor. Det kändes som om hela ön var en labyrint av sprickor, grottor och väldiga kalkstensblock.

Nästa dag seglade vi vidare mot sydväst, men kom inte så långt, för Madagaskar började läa för den hårda passadvinden. Istället sov vi över på ett nästan öppet, oskyddat ankarställe och i morse, i gryningen, fortsatte vi. Vinden var återigen svag och växlade ständigt, fram och åter i olika riktningar, beroende på tillfälliga, lokala sjöbrisar. Jag lagade seglens trasiga lattor och travaren, efter den förargliga grundstötningen.

När vi så gled fram i tre knops fart, spändes plötsligt fiskelinan, som vi för det mesta har ute. Den började sträckas tvärs ut, 90 grader från båten,  och djupt ner. Tidigare i veckan hade vi fått en stor barracuda och en 4 kg spansk makrill. Detta var något mäktigare. Den hårda men jämna spänningen i linan visade inga tecken på att att fisken sprattlade. Den bara drog, mycket hårt och konstant rätt ut och mycket djupt. Jag var medveten om att vad det än kunde vara för fångst i andra änden, skulle den kunna rusa och slita av linan, trots att den är grov. Vi brukar ha 2 mm nylonlina och 1.5 mm rostfri wire-tafs, samt 9/0 smidda rostfria krokar. Den här kroken var dubbel, tämligen monsterstor. Draget har jag gjort av ca 15 cm långa remsor från ett vitt-silvrigt kaffepaket, samt ett par rosa plastremsor som extra dekoration. Inget bly. Hur som helst, eftersom vi seglade så långsamt och sedan nästan stannade helt när jag lät båten lova upp, blev fisken aldrig stressad, och jag kunde dra in linan famn för famn sakta, sakta. Fisken verkade väldigt mörk och höll sig så djupt, så jag kunde inte ana vad det var för sort, medan jag med möda tog in på den. När den så äntligen var framme vid skrovsidan, såg jag att det var en 2.5 meters blue marlin (ett slags svärdfisk) och hoppet att lyckas få upp den tycktes blekna bort. Historierna är många, klassikern är Hemingways Den gamle och havet. Så fort den rusar skär linan av handen. Om man försöker surra den tight går även den tjockaste nylonlina av. Dessutom har jag hört historier om hur dessa havets muskelbjässar kan driva sitt över halvmeterlånga spjut genom hjärtat på fiskaren och döda den stackars kraken, med ett sista ursinnigt sprattlande.
Våra vänner i Daphne, som fick en sådan firre i Stilla havet, skar av linan för att inte råka illa ut. På Nya Zeeland träffade vi ensamseglaren Briana. Hennes träbåt hade djupa hål i bordläggningen efter nosen av en marlin, som hon försökte få upp. Men vår fisk var ganska lugn, tills den var så nära, att det var för sent för den att dyka. Efter lite funderingar bestämde vi att Tina skulle hålla linan, medan jag surrade en tamp  om stjärten på fisken nerifrån badbryggan. Linan hotade dessvärre att slita sönder Tinas hand under de få sekunder processen tog, men lyckligtvis blev det ingen större skada, dock skrek hon av smärta, så det var bra att ingenting trasslade sig. Linan surrade jag i en knape, och nu kunde fisken sprattla bäst den ville. Mesanseglet åkte ner och vi hissade upp firren ur vattnet med mesanfallet och tog lite bilder på monstret på däck innan den blev till underbara rosa filéer, inte olikt lax faktiskt. Nu är magarna på Caminantes folk “knöfulla” av sushi. Att denna stora fisk var så god var en glad överraskning.

Ankarstället vi ligger på nu är inte en vik, även om den ser ut så på sjökortet, för landbryggan mellan ön och fastlandet ligger två meter under vatten nu i högvatten, och det är 2-3 knops tidvattensström, som pressar runt vår ö. Tydligen för strömmen med sig mycket mat, för vi har haft två 12-15 meters knölvalar som simmat runt båtarna hela eftermiddagen. Vi var ute och umgicks med dem på nära håll en lång stund med gummibåten. Ön är hemvist för ett hundratal stora fruktfladdermöss, s.k. flying foxes, mycket pampiga djur. Det finns också många vackra fåglar, och några av dem var jag var nyss uppe och försökte fotografera. Tyvärr har vi ingen fågelbok över Madagaskar. De flesta fåglarna här är endemiska.

Träffade ett par trevliga killar, som fiskade från sina trädstamskanoter, just när vi ankrat. De frågade efter cigaretter, men som vi inte röker, fick jag göra dem besvikna. Då kom jag på att vi har gott om fisk nu, också i frysen. De fick var sitt stort paket frusen barracuda, som jag först pekade ut i fiskboken för dem. Jag passade samtidigt på att fråga om det finns ciguatera i dessa vatten, den otäcka fisksjukdomen. De såg väldigt glada ut och såg uppenbarligen inget problem med barracuda här. Så nu kunde de “gå hem från jobbet” utan att behöva jobba mera. De frågade om jag möjligen kunde ge dem lift. Jajjemen, inga problem. Och jag bogserade hem dem, och de njöt oerhört av att ha fått en halvdag ledigt och slippa paddla mot vinden i trekvarts timme, tillbaka till sin by med de åtta små husen. I morgon kanske vi hälsar på dem där borta med någon liten present av fiskekrokar eller en bok, eller vad vi hittar i lådorna. Måhända har de lite grönsaker att sälja oss?

/Gustaf 15/9-2016 Tsiankazo, 12-27.36’S 48-43.51’E