Bequia – ett första intryck.
Efter frukost pumpade vi upp gummibåten och jag tog mig iland för att sköta inklareringen. Det gick bra, fastän jag varit lat och inte ordnat med utklarering från Kanarieöarna. 35 EC-dollars per vuxen, barnen gratis. Det blir ca 100kr/vuxen för inklarering till St Vincent och Grenadinerna. Eftersom Andy så småningom lämnar båten här kommer han inte att kunna vara med på nästa crew-list. För att detta ska gå ihop krävs att jag kan visa papper på att han har ett annat färdmedel för vidare transport. Därför var Andy och bokade en flight från st Vincent till Trinidad för 60 Euro nu ikväll, så kan vi ordna våra papper i morgon, de kanske har stängt under julen.
Jag och barnen var helt uppslukade av en stor bläckfisk som krälade runt på botten i midjedjupt kristallklart vatten vid jollebryggan. En stor bjässe! Sen blev ögonen stora på oss när vi såg alla färger, all grönska och alla vackra människor iland. Kolibrier, brödfruktsträd, bananträd, mangoträd och en massa kokospalmer överallt. Härliga rytmer och glada människor. Till sist satte vi oss och tog en öl och då löpte barnen iväg och samlade kokosnötter som jag nu har öppnat i sittbrunn. Planen är att göra kokoskakor, det lärde sig Lovisa på överseglingen hit.
Åt just en av de goda grapefrukterna från marknaden. Mycket sötare än de man får tag på hemma, men också fulare, för jag tror man tar dem som fallfrukt. Smaskens!
Pratade med pråmföraren som säljer vatten, is och diesel till båtarna här, för han ligger ankrad som vår närmste granne. Han beklagade sig över att det nu för tiden var så dåligt med seglare här. Vi är ju byns levebröd. Förr låg det 600 båtar här vid den här årstiden. Nu är det färre än 100. Dåliga tider i världen, folk vågar inte riskera jobb och ekonomi. Det har nog också blivit dyrare att långsegla, för nu är 45 fot ungefär standardstorleken, och mängden elektronik, solceller och alla andra finesser ökar i samma takt. Ytterst få som seglar runt i en 8-9 metersbåt utan finesser.
Träffade på en taxichaffis i skymningen och pratade om den lilla scenen där det tydligen skulle bli fler musikuppträdanden senare ikväll. Eftesom han var vit (minoritet) kunde jag inte låta bli att fråga om valfångst. Man är ju lite nyfiken! Ön befolkades ju av “New Bedford-whalers” på 1800-talet. Amerikaner som tog med familjen och etablerade valkokeri här. Och mycket riktigt. Hans familj stammar från gamla valfångare, och hans bror visade sig vara aktiv altjämt. Ön har licens på fyra vuxna ensamma knölvalar per år. Vart sjunde år röstar man om de ska fortsätta jakten och i vilken omfattning den ska bedrivas.
Jakten sker från öppna segelbåtar på 26 fot och man kastar harpunen för hand. Men numera drar man in valen med motorbåtar för att flänsa den i vattenlinjen på den traditionella stranden. Köttet ska kallna så fort som möjligt. Fångar man den på kvällen måste slakten bli klar under natten varefter köttet och späcket säljs. Köparen kokar köttbitarna i flott från det smälta valspäcket. När köttet är färdigt är det trådigt, så man kan dra bort små remsor. Köttet ska sedan täckas av flottet, och då håller det sig jättelänge. Men inget får sticka upp ovan ytan, då blir det dåligt.
Han suckade och tillade, att det nog inte är långt kvar för detta fiskafänge, omvärlden gillar inte valfångst. Men jag får väl hålla med om att en mycket begränsad valjakt med handredskap från öppen båt känns bättre än japanernas och norrmännens mer industrialiserade valslakt. Fast helst såg jag nog att man lät bli helt. Det hade säkert lönat sig bättre att ta ut turisterna på valsafari än att bli av med turisterna och ha lite valfläsk i en burk.
Gustaf 1.15 Z 23/12-12 Bequia, för ankar