Amperejägarna
Ström, ström och ström. Och vatten, såklart. Det är några av de vanligaste samtalsämnena grabbar emellan på långfärdsbåtar.
Men det finns två kategorier, som det står i visan. Två motpoler av båtfolk. De som vill producera all ström själva och de som vägrar förvandla sin snabba, fina segelbåt till uppställningsplats för vind- och solkraftverk.
För de senare är lösningen att köra motorn eller generatorn en eller flera timmar per dag. När vi varit på väg till och från våra badställen här i Bequia och även i Las Palmas har jag försökt uppskatta andelen båtar som har motorn igång, och det är runt en fjärdedel. Den svenska båten Scherzo i Las Palmas (utan sol och vindkraft) körde alltid en timme på morgonen för ström och kyla. Den var utrustad med 3 hästkrafters kylkompressor och 300A generator på huvudmaskin. Vill man ha både kyl, frys, dessutom watermaker mm räcker inte en timme per dag, det blir nog två. Charterbåtarna här och de lyxigare 60+ fotarna har sällan sol och vind, så de brummar allihop några timmar per dag. De största stänger aldrig av hjälpkärran.
Under andra halvan av vår översegling var vi en av dessa brummare. Vi körde motorn en timme nästan var dag. Remmen till propelleraxelgeneratorn hade gått av och kablarna genom masten från vindsnurran hade skavts sönder i rullningarna. Det var skruvarna där mesanmasten är skarvad som rev sönder isoleringen och kortslöt till skrovet så vindsnurran började tvärstanna till och från. Jag tvingades kortsluta och koppla ifrån. Då slutar den i stort sett snurra.
När vi kom hit stod det ganska högt på önskelistan att fixa vindsnurran så vi skulle bli självförsörjande på ström. Så när de mest behjärtansvärda städprojekten var överstökade drog jag om kablarna. De går nu på utsidan av masten, längs styrbords fotsteg. Kablarna fick också bli reparerade på ett tiotal ställen. Efterklok skulle såklart inte låta så tunga kablar hänga lösa och dingla inne i masten..
Men när snurran åter var i drift tog det bara någon dag tills vi fick andra problem. Det är bra med vind och sol här, så med vindsnurran åter i bruk blir det fulladdat vid nio-tiotiden på morgonen. Sedan fick jag gå där och manuellt slå av och på solpaneler och olika förbrukare för att batterierna inte skulle skadas eller koka torra. Oj, oj 14.6volt igen, inte bra…! Sol och vind ger runt 50A nu när det laddar bra.
Tidigare har vi ytterst sällan fått fulladdat, och då bara om vi kört motorn på morgonen för att ankra om eller köra watermakern. Så vi har levt bra utan laddningsregulator. All ström in är välkommen! Men så ej längre.
Så, strax fick jag börja rota bland mina ebay-fynd och hittade billighets-OP-förstärkaren LM358, effekt P-kanals FET-en IRF4905 och spänningsreferensen TL431. Samma delar som jag har gjort regulatorerna till alla led-lampor i båten med. Det fanns en drös kvar i lådorna. Så nu har jag lött och knåpat och byggt in resultatet i ett elskåp där jag tidigare bara haft styrelektroniken till watermakern. Det är fyra oberoende regulatoret som man ställer med trimpottar på tex 12.20, 12.25, 12.30 och 12.35V. Var och en av kretsarna kopplar in en last som drar lite över 15A. De två första har dump-motstånden satta i varmvattensberedaren, de två andra sitter på en stor kylfläns i maskinrummat.
De två första kretsarna har vi provkört några dagar nu, och vi har fått 50 grader varmt i varmvattensberedaren, så vi behöver inte längre slösa gasol för disk och tvätt, och vi kan lyxa till det när vi har badat och blaska av oss saltvattnet med varmvatten! De två sista kretsarna var det lite mer pyssel med. Den stora kylaren skruvade jag ihop av bla överblivna aluminiumprofiler från fotstegen i masterna. Mycket sågande, borrande gängande och lödande. Totalt är det 32 stycken 50W 6ohms motstånd med aluminiumchassi som gått åt till att bygga dessa dumpload.
Som Tina skrev gjorde jag ett dykförsök efter langustrar (hummer) här på ankarplatsen, men de var lite för små tyckte jag. De största var kanske runt ett halvkilo. Sen var min “dra-ut-anordning” lite väl primitiv. Det var bara en ståltråd med en böj i änden. Humrarna simmade glatt åt sidan snarare än drogs ut till min framsträckta hand. Förr hade vi en grov ståltråd med en fiskekrok på, så de fastnade lite, och det minns jag gick bra. Men nästa gång jag dyker efter hummer ska jag prova rör med snara som Corinnarna tipsat om. Det låter bra. Varje langusterställe hade också en ganska stor och ilsk muräna som humrarna gömmer sig bakom när de börjar bli nervösa. Så inte för kort “dra-ut-mojäng”. Den behövs också för att puffa undan muränans gapande mun..
Idag har Lovisa lärt sig dyka på huvudet från badbryggan. Hon har övat och kämpat, men länge hade hon svårt att inte reflexmässigt slänga fram fötterna för att “ta emot”. Karin dyker mer oförskräckt, men hon har ännu inte fått in den rätta snitsen. Det blir lite för mycket kullerbytta. Men det kommer. Vi har snorklat varje dag med barnen och de älskar denna härliga sysselsättning. De blir lite duktigare varje gång och kämpar med att dyka ner till botten för att plocka upp snäckor och annat.
Vi hann också med en promenad iland på förmiddagen och fotade lite och sen åt vi “roti” på ett lunchställe, “The Port Hole”. Mycket trevligt!
/Gustaf 4.20z 9 jan 2013 Bequia