Les Saintes
I går klarerade vi ut från Dominica. Lite sorgligt på något sätt, hade blivit fäst vid ön. Glad, vänlig och vacker, men fattig, riktigt fattig. Lovisa häpnade häromdagen över att hon hörde att de hade radion på i ett av husen i Portsmouth. Det var inte musiken hon tyckte var häpnadsväckande utan kontrasten med den genomruttna friggeboden, full av barn som musiken kom från! Där spankulerade höns omkring, tvätt på torklina uppspänd till mangoträdet och den glada mamman som stod ute vid husknuten och diskade familjens kantstötta porslin i en spann vatten hämtad från grannen. -Tänk att de har råd med radio, sa Lovisa!
Man får mellan 2500 och 4000 kronor i månaden om man jobbar på ett bygge. Och med tanke på att sjukvård, dagis, transporter och fortsatt skolgång etc kostar fullt ut blir det inte mycket pengar över till boendet. Man måste också tänka på att trävirke multnar ner ganska fort i detta klimat, särskilt under regnperioden. En träeka som alla fiskare här använder är slut redan efter 10-12 år, även om den sköts med kärlek. Och husen verkar inte hålla så jättemycket heller. Men eftersom det aldrig blir kallare än 26 grader vädrar man alltid maximalt, så det luktar aldrig ruttet, även om husets bräder faller sönder i smulor.
När vi skulle ta bussen i förrgår fick vi vänta en trekvart eller så, för vi var på väg åt ett lite ovanligt håll. Eftersom vi inte kom iväg förrän våra egna barn var färdiga med sitt skolarbete fick vi se många lokala skolbarn kliva på olika bussar hit och dit. Alla bussar är minibussar med ett extra säte, så man får max åka 15, men chaufförerna startar sällan förrän det är över 15 pers ombord. Barn förväntas sitta i knät på vuxna, inga säkerhetsbälten här inte. Skolbarnen här har skoluniform. När man tittade lite närmare på dessa ljusgrå byxor eller grå kjol med vit tröja eller blus tänker man på mammorna som handtvättar alla dessa plagg. Alla grå byxorna hade missfärgats mer eller mindre under åren. En del var nästan gammelrosa, andra blågrå eller gröngrå. De var upplagda, nerlagda, intagna och utsläppta. Ärvda flera gånger såg det ut som, sydda i slitstark terylen. Handsytt, handsytt, lagat och lappat. Men förutom de varierande grå färgtonerna såg barnen så oerhört prydliga ut. De rörde sig faktiskt med viss värdighet. Kan de varit runt 14 år? Och de tjocka matteböckerna, franskaböckerna etc såg också väldigt väl omhändertagna ut. Inget kladd, inget ritat. Absolut ingen här som kladdar på bussäten. Några sönderslagna busshållplatser ser man inte till. Här blir man medveten om att föräldrarna måste kämpa för att barnen ska ha chansen att kunna läsa vidare efter elementary school.
Så vad är det som får mig att gilla Dominica då? Såklart är det den vackra naturen, men lika mycket den diskande mammans stora leende. Människorna verkar gå runt och vara lyckliga och vackra i sitt “armmod”. De lever ekologiskt utan att konsumera, och detta verkar inte skada dem det minsta. Tvärt om! De verkar friska och hälsosamma. Det har sagts av flera här att andelen innevånare som är äldre än 100 år är väldigt hög om man jämför internationellt. De flesta är väldigt vältränade trots att ingen joggar och gym saknas alldeles. Man lever till stor del på hemodlad frukt och grönt. I stort sett ingen har bil i Portsmouth. Man går till jobbet eller kanske tar man bussen Det är för backigt för att det ska löna sig att cykla, eller så är kanske cyklar för dyra?. Här finns inga hamburgare och inga snabbmatsresturanger. De flesta tar det lugnt. Jag tror inte heller det dricks så jättemycket. Är det fest är det mest dans och hög raggiemusik som samlar folk, vad vi sett. På stranden badar ofta mammorna med sina småbarn innan solen går ner, medan grabbarna och de ogifta kvinnorna leker atletiska lekar. Häromdagen såg jag tex hur man kaxade sig över vem som gjorde snyggaste frivolten. Både framlänges, sidlänges och baklänges, utan att sätta i händerna. Det ena hoppet efter det andra. Explosiv styrka. Ända hjälpmedlet var en liten brädlapp i den mjuka sanden som avstamp så inte fötterna sjönk ner. Springer man ikapp är det korta sträckor, rysligt fort, och tjejerna är nog allihop snabbare än jag. Ja, det är ett vackert folk i ett vackert land, Dominica, en värld värd att ta till sig.
Idag seglade vi således vidare norrut till nästa ö, Guadalope. Vi stannade på Saintes, ett charmigt ställe, om än lite i flottaste slaget för oss. Det är en ö på 1 x 4 km ungefär. Påminner om Marstand. Flärdfullt, med boutiquer, tvålaffärer och exklusiva resturanter. -Dominicas motsats bara 18 sjömil norrut. Till motsats av Dominica ser man nästan bara vita människor. Här är inga hembyggda träekor med 30-åriga gamla skramliga utombordare. Nej, här är snarare som Marstrand, som sagt. Fast på franska.
Gustaf, 04.10z 7/3-2013 Santes, Guadalope 15-52.06’N 61-35.35’W