Land i sikte!
Oj oj oj!
Vi seglar just förbi Barbados nordkust på 8 sjömils avstånd och massor av ljus syns iland. Spännande! Då är det bara runt 90 sjömil kvar till vårt mål, Bequia!
Hela eftermiddagen hade vi svarta moln både för och akter om oss men där vi var seglade vi under blå himmel. Men innan jag gick och lade mig på kvällen drabbades vi till sist av en ganska argsint squall. Det blåste såpass rejält så jag skyndsamt måste ta ner mesanseglet. Autopiloten hann inte med styrandet när båten kom uppåt 11 knop och vi ormade oss fram och tillbaka med risk för fadäser bland seglen. Samtidigt vräkte regnet ner, minst lika mycket som i en dusch.
Fortfarande ingen fisk på däck på snart två veckor trots att vi nu har tre linor ute. Nu även kompletterat med ett grönt drag vi gjorde av några godispåsar barnen sparat till mig för länge sedan.
Det är väldigt varmt här när solen gassar på, så Tina föreslog efter lunch att vi skulle prova att fälla ner badbryggan och blaska av oss där nere som omväxling. Sagt och gjort. Jag satte upp staket i form av en lina jag spände på lagom höjd runt kanten på badbryggan. Barnen skrek av skräckblandad förtjusning, detta var bättre än Liseberg sa de, för man visste inte vilket ögonblick man skulle doppas. När vi seglar och båten kränger av och an forsar vattnet över den nedsänkta badbryggan och man sitter mitt i ett bubblande inferno. Det tog lång tid innan Karin och Lovisa åter kunde tänka sig att komma upp igen och Lovisa var besviken att vi inte hade så många dagar kvar att segla.
Före middagen tog jag mig samman och tog tag i vårt ostproblem. Vår osttillgång, ska jag väl säga. Optimisten ser solen bak molnen. Jag hade förträngt det där under golvet dittills, men associationen gick via spagetti carbonara och riven ost till den blå lådan och mina fotbollspumpade ostar.
Huu och puuhhh!!! Det var en saftig historia! När jag öppnat luckan fick jag hämta en stor kopp kaffe och sätta mig en stund innan jag klunde ta mig an uppgiften. Sju kilo ost hade jäst ur sina paket och förvandlats till en gröt som bäddade in de övriga åtta ostarna och pressade dem över kanten på 34-litersbacken där ostspadet sakta rann över kanten i sjöhävningarna.
Där satt jag ihopklämd under durkarna och plockade bland mina älskade ostar och lade ömt över ett antal godbitar till några hinkar innan det slutligen gick att lyfta upp min kära blå back ovan golvet. Karin grät stort av dofterna som var rent vederstyggliga, och efter ett tag kunde inte heller Tina hålla tårarna tillbaka. Lovisa tog till flykten liksom Andy.
De exploderade ostarna fick nytt hem i ett tiotal plastpåsar och hamnade i kylen, några i frysen. Trots stor renlighet med påsarnas utsida måste jag medge att man nu hajar till när man öppnar kylskåpsdörren.
Jag undrar om denna ovanligt tunga doft kommer sig av jäsningen av ostarna eller om det beror på aeroba bakterier som kom efter det att påsarna sprack. Intressant. Skulle gissat på jäsningen, för det är en frisk och spänstlig doft ungefär som de fylligaste danska ostarna, även om den kanske blir överväldigande i tropikhettan inne i ruffen. Lukten är inte den av sopor och kompost som den Chevreost som jag provade att lagra i rumstemperatur. Nej! Då var det jag som var nära till tårarna, för den gick inte att rädda. Den fyllde hela båten med en doft av död och förintelse, denna min enda ost jag tvingats begrava hitintills. Snyft. Chevre måste ju ligga luftigt, annars blir det en annan otäck doft av lösningsmedel, kan jag säga,vis av andra försök. Men den lukten går bort när osten åter får ligga öppet, men det tar någon vecka.
Ska bli mycket spännande att smaka den jästa ost-laddningen. Det var lite för mycket av det goda när jag stod där med svettig mage i sjöhävningen med ostspad från topp till tå och stora hinkar fyllda med pösande ostmassa som skulle ner i påsarna som Tina stod och höll upp. Och sen blev jag kvar där länge väl och försökte diska såsiga backar som inte gick in under kranen. Men bak molnen glimtar solen, och det får bli ett digestivekex med en skärva ädel ost på, och till det ett litet glas rött vin när vi fällt ankaret.
Gustaf 6.00z 21/12-2012 13-27’N 59-47’W 88 sjömil till Bequia