Dofter
Det är en smula för varmt, men jag har mig själv att skylla. Jag var sugen på någon efterrätt igår kväll, och när jag gjorde kaffet i början av nattvakten vid tretiden var mjölken slut och jag fick öppna ett nytt paket. Då slog det mig. En kanelbulle till kaffet vore inte så dumt! Så kom det sig att jag tömde all mjölken i en kastrull, och på den vägen blev det. Nu är tredje och sista plåten i ugnen och magen är klibbig av svett. Kanel, bränd mandel och mig. Fina dofter?
Vi gör strålande fart, bitvis så man under stundom lurar på att ta ner storen när vi snuddar vid nio knop. Men hon får löpa på, även om hon kanske rullar lite väl djupt ibland. Andy sa att babords spirbom bara var någon centimeter ovan ytan när han tittat en gång, och han frågade mig vad som händer om den gräver ner sig. -Tja, den har ju en stabil lina förut, så det bör hålla, hoppades jag till svar.
Ett skäl till att jag vill segla på som en biltjuv är att propelleraxelgeneratorn laddar på så bra då. Eftersom senaste dygnet varit i underkant av sex knop har det inte varit lönt att ha den igång. Så batterispänningen har sjunkit undan för undan, och var på kvällen nere i 12.4 volt. Vid 12.3 ligger de flesta långseglares smärtgräns när man måste dra igång motorn för att ladda (och vid normal temp). Men, nu spände jag remmen´i motorrummet när jag blivit purrad och kör generatorn sedan vakten började, och den ger ca 25A i snitt. Såg att den toppade på 51A några gånger! Den sjunger lite mjukt, inte alls lika ettrigt som permanentmagnetsgeneratorn som vi hade första månaden. Jag får bara komma ihåg att trycka in lite fett i propelleraxeltätningen varje gång jag stoppar propellern med backen, annars står det där och droppar in vatten. Ganska mycket faktiskt, så det är väl snart dags att dra ett varv på axeltätningen igen. Det är nackdelen med axelgeneratorn, att det blir mer underhåll på propelleraxeltätningen.
Vi har haft en viss, begränsad framgång med fisket det gångna dygnet. Vi har sista dagarna haft två gröna drag ute i hopp om guldmakrill, men det är lite si och så med flitet att titta till dem. Men plötsligt hojtar Tina att en fågel dyker på våra drag och tjoar att jag genast måste ta in dem. Det är en kohäger, som ju är mycket mindre än våra svenska gråhägrar och som måste vara på flytt från Afrika eller Europa till Sydamerika.? Dom flyger intresserat där bak och jag hävdar bestämt att hägrar inte torpederar fisk på öppna havet som de där sulungarna som trasslade in sig gör. Hägrar kan ju inte simma såvitt jag vet, de står ju på botten och fångar små grodor, och kohägrar är väl mest på ännu torrare ställen.? Dock är jag inte helt övertygad av mina argument, det slår mig att det nu är fjärde gången jag ser kohäger mitt på Atlanten, så de har kanske andra vanor än jag vet om?
Så jag reser mig lydigt om än motvilligt för att ta in linorna och ser att vi har en jättefin guldmakril på babordslinan. Det är den som hägern cirklar över. Fisken väger kanske tio gånger mer än fågeln, så jag skratter åt den lilla vita gynnarens glupskhet. Men Andy drabbas av nån slags panik, och för att rädda fågeln, sliter och rycker han i linan för att få bort den från fågeln tills vi tappat guldmakrilen. Jag tar upp linorna, men blir på ganska dåligt humör. Jag har kämpat med detta fiske många dagar och när man äntligen får utdelning blir det pannkaka. Går under däck och surar en stund.
Senare på kvällen blir det ett nytt napp, men denna gång är det nån liten brun fisk på under kilot med ungefär samma form som en guldmakrill, men eftersom den är helt oskadd när jag tar upp den släpper jag tillbaks denigen. Tre hekto fiskfilé är för lite för att bli till middag, bara besvär och klagomål om ben. Dessutom har jag skola med Karin i sittbrunnen, och det går väldigt bra för oss. Hon skriver en lång saga på två sidor, något av ett rekord! Det blir mycket beröm. Andy har under tiden skola med Lovisa där nere, och Lovisa pratar och pratar och tränar sig på att uttrycka sig på engelska. Vi läste fyra sidor Harry Potter tidigare på dagen och Lovisa förstår nästan allt utan förklaring nu, men när det kommer till att själv plocka fram orden och verb-böjningar är det en helt annan sak. Här kommer Andy in som klippt och skuren. Detsutom verkar han trivas med det och gillar verkligen lärarkallet.
Jag pratade med Elin, Miss My och Litorina på radion i skymningen i gårkväll. De har alla svag vind och den senare har tvingats gå en hel del för motor sedan de lämnade Mindelo efter vindroder-reparationen häromdagen. Elin och Miss My gjorde 3.5 knop medan vi talades vid, men de tyckte det var en så excellent bekväm segling, så de verkar ha bestämt sig för att inte angöra KapVerde som de nu närmar sig, utan väljer att segla vidare, som vi gjorde. Återstår att se vad som sker…
Gustaf 7.10z, 14-42’N 36-44’W