Svängen
Passadvinden som driver oss framåt är mer pålitlig ju längre söderut man tar sig på denna översegling. Vi började på 28 grader vid Kanarieöarna. Vid 25 grader kan det vara långa perioder av stiltje så man bör inte gena raka vägen till Västindien. Vid 20 grader nord kommer den och går, till och från, så chansar man kan man nöja sig där. Igår passerade vi 15N på vår väg söderut och kände oss trygga så. Ingen motorgång för våran del! Och så, nu var det dags för Gippen.
Många linor att få ordning på för att byta sida på alla fyra segel, och så blev det som jag inte ville ha det. Sex meter utanför relingen och fem meter ovan vattnet blev det en trasselknut på den blivande lovart-spirbommens uthalsgaj, den tamp som drar det stora förseglet ut mot vinden så vi kan fånga 75 extra kvadratmeter vind på “fel” sida av båten. Rullgenuan hängde och slängde där och jag kunde inte vincha ut den mot bomnocken. Två val stod framför mig: att dra och rycka för att få upp knuten eller att tålmodigt rulla in genuan, ta in den tunga bommen och trassla upp oredan när den sticker fram en meter framför fören.
Jag provade med att fånga gajen mellan seglet och blocket i bomnocken med en lång båtshake, men knuten var för hård och seglet hotade att slita båtshaken ur mina händer. Då lade jag min ände av linan på en vinch och drog ordentligt, kanske kunde man räta ut knuten med lite våld…
Inte bra. Knuten hade tydligen fångat frigörningsringen på skothaken för toppliften. Den öppnar sig, och bommen faller plötsligt ner i vattnet och gräver skummande ner sig flera meter under ytan. Där hänger den åtta meter långa bommen från masten snett ner i havet, stödd mot relingen och främre undervantet som är två meter från infästningen på masten. Undervantet sträcks som en pilbågssträng. Kraften är stor och hävstången illavarslande där vi bubblar fram i sex knop. Hmm, tänker jag. Både Salsa och Litorina har fått sina mastbeslag till spirbommarna losslitna från masten under de senaste dagarna. Återstår att se om mina hemgjorda grejer håller bättre.
Att lova upp i vind skulle troligen bara öka farten med fullt mesansegel och full stor uppe. Att rubba bommen med handkraft är uteslutet, och att lossa den i maständen med så mycket tryck går inte heller. Jag knyter den lös-dinglande toppliften runt bommen så långt ut jag når och Tina kommer och hjälper mig att sakta sakta vincha upp den ut havet. Och det går, centimeter för centimeter!
Jag svingar fram bommen och knyter den vid pulpit och kan slutligen få tillbaka toppliften och får rätsida på alla linor. Och seglen kommer på plats. Puh!
Det var i går morse det. Efter kvällen kom en ovanligt mörk natt. Månen går upp sent nu, och när den slutligen stiger framåt sextiden, ser den som en liten båt som flyter på horisonten. En smal strimma som mest har den effekten att stjärnorna tunnas ut något. Innan dess ståtade Orion rakt över oss och Södra korset i syd, klara och fina.
Vi har seglat ikapp med en annan båt under natten som legat någon sjömil norr om oss. När jag tog över efter Andy vid halv fyra ville han gärna sätta storen så vi kom förbi, Den låg snett för ut om styrbord då. Men vi hade tagit ner storen tidigare under natten, när vinden friskat, och jag var väl lite lat och tyckte att det kunde vänta. Nu, efter ett par timmar är den tvärs, så vi tar sakta in på den ändå. Fast, nu mojnar det ytterligare, så vi kom nyss ner under fem knop. Då jag gick upp på däck och satte upp storen igen och lovade 15 grader och vips gjorde vi åter sju knop, och vår följeslagare glider allt längre akter ut.
I skymningen provade Andy ett nytt grepp i sin engelskaundervisning för Lovisa. Det gäller ju att få henne att lyssna och att prata. Så alla ombord fick rita tio små bilder som blandades och delades ut. Och så berättade vi tillsammans en saga från våra lappar, där var och en fick ta vid där den föregående slutat med stöd av sin nästa bild. Varv efter varv. Det blev ett rymdäventyr med monster och magi, högresta drottningar och demoner…
Gustaf 6.50z 10/12-2012 14-45’N 33-58’W