Sargassotång och saltspray.
Passadvinden som kom för två dygn sedan, har hållit i sig. Inga mer squallar, klar himmel och lite svalare väder. Men vinden är frisk, runt 10 m/s snett emot. Ganska snart fick vi stryka genuan, det gick lite för våldsamt till. Vi har periodvis också fått reva mesanseglet. Fören dyker ner i de största vågorna och ibland sprayar det över däck. Det lutar en del, brakar i sjöarna, men milen tickar på och båten klarar sig ganska bra på egen hand. Mellan dag och natt vrider vindan lite fram och tillbaka och vi vill såklart vara med och trimma kursen för att ta så bra höjd som möjligt utan att förlora fart. Caminante sköter sig fint på bidevind, så länge vi inte försöker tvinga henne till pinkryss. Håller vi minst fem knop går hon jättefint, men över sex knop mot havsvågorna blir det lite halsbrytande. Det är knop över grund vi tittar på, farten man ser i GPS:en. Här får vi oftast stå ut med lite motström också. Vi seglar ju ändå mot passaden och den drar med sig havsströmmar från Europa, längs Afrika och över till Västindien.
Innan vi kunde känna motströmmens grepp, d.v.s. från 2-7 grader nord, hade vi enorma bälten flytande tång, som låg som långa, grönbruna strimmor av höstlöv över havet. Förgrenade plantor på en eller två decimeter med små flytpärlor, sargassotång, som bildade täta mattor. När man ser denna rikedom är det förvånande att den inte skördas kommersiellt av någon driftig näringsidkare. Algerna borde vara relativt fria från miljögifter så här långt till havs. I Norge skördas kelpen som växer på grunda bottnar med skrapor och trålar, och man förstör troligen ekologin där en del, men här, där arean är så mycket större, borde naturen bättre tåla tångfiske. Norrmännen utvinner agar, en sorts förtjockningsmedel, av tången, vilket borde kunna processas direkt i fångstfartyget här ute.
I dessa vatten var det också som vi såg lite flytande plastsopor för första gången, ända sedan vi seglade i Indonesiens plasthav. Men ännu är det bara enstaka PET-flaskor och påsar m.m. Kanske är vi för långt ut till havs för att kunna iaktta civilisationens lämningar riktigt klart. Vi är 600 sjömil från Guinea-Bissaus kust nu. När vi år 2000 seglade Kanarieöarna-Kap Verdeöarna (d.v.s. lite närmare Väst-Afrika), noterade vi att man alltid kunde se flytande sopor någonstans, överallt runt båten, utan uppehåll, i alla riktningar. Min uppfattning är att det har blivit lite bättre sedan dess (utan att vara alltför säker). Kanske jämför jag olika vatten (om än nära varandra). Man vill gärna se hur världen ständigt går mot det bättre!
Gustaf, midnatt 30 april 2017 09-06’N 26-20’W