Nattligt inferno, oändliga skyfall och nordostpassadens ankomst.
I flera dagar, allt från några grader syd till några grader nord, seglade vi i sakta mak med 2-3 m/s. Ett stilla regn stoppade ibland vår framfart. Men från 3 30N förändrades squallarna till ursinniga vidunder. Det första kom på Tinas vakt.
Några timmar före gryningen väcker hon mig och säger stressat att – ett svart moln på radarn… 30 sekunder senare står vi och försöker förtvivlat handstyra i den rytande vinden med på tok för mycket segel uppe. Molnet på radarn är mastodontiskt, och vi inser att det inte går att handstyra sig ut ur detta, när vi våldsamt krängande och skärande seglat fyra sjömil tillbaka, samma väg vi kommit. Stormen och ösregnet hade oss i ett järngrepp och det enda jag kom på var, att hoppas att autopiloten skulle klara jobbet en minut, medan jag fick ner några segel på fördäck. Tina hade redan bärgat mesanen. Men jag hade knappt hunnit upp på däck innan storen gippar över, fastnar i den grova preventorlinan och kränger ner den andra relingen under vatten så det sprutar upp vatten ur handfat m.m. där nere. Inte bra. 75 kvadratmeter genua, utbommad, piskar som ett tordön, storen backar på ett märkligt sätt, spänd runt backstaget och ser ut att rämna vilken sekund som helst. Regnet forsar ner och det är omöjligt att styra eller kommunicera. Broach brukar man kalla detta, när båten inte går att styra p.g.a. för mycket vind, så båten förlorat balansen. Lösningen är att släppa på skoten eller ta ner seglen. Enkelt. Men inte om man har 200 kvm segel uppe och ton-krafter på alla linor. Som tur var visade det sig lätt att få ner storen i dess backade tillstånd. I vanliga fall, under plattläns och storm, är det smått omöjligt, för alla lattorna bänds fast runt vanten, och man måste vinscha ner seglet efter att ha äntrat riggen och fäst linor i revöglorna, så att men har något att dra i. Men nu gick den lätt ner, och snart hade jag även fått ner den andra genuan på 60 kvadrat, och tillbaka upp ur det av regn och vind vitpiskade havet. Tina kämpade samtidigt ursinnigt med att vinscha in huvudgenuan, som är på 75 kvm. Till slut, utmattade, kunde vi gippa tillbaka med 10 kvm segel och slöra västerut, i hopp om att någon gång komma ur infernot. Flera timmar senare tar vinden slut helt och vi kör motorn lite medan vi städar och börjar reparera efter skadorna. Det visade sig att vi har ett halvmeterstort hål i storen, där den fastnat i tredjerevets bock. Vidare en trasig lattficka, så halva lattan stack ut förut och hotade att fånga dirken, så att det inte skulle gå att få ner storen nästa gång. Och så en spricka i genuan och en reva i mesanen. Fallet till mesanstagsseglet hade rappat ur och storfallet visade sig vara till tre fjärdedelar avslitet i toppen. Och såklart ett obeskrivligt trassel överallt, och allting vått och lite översvämningar att ta hand om.
Hann reparera revan i storen och genuan igår. Vi höll hela tiden båten seglande, medan det segel som arbetades med var revat, så att vi skulle komma åt skadan. Jag äntrade mesanmasten och fick i det urpiskade fallet, så vi kunde sätta mesanstagseglet under dagen, men vågade inte lämna det uppe nattetid. Det är på 60 kvadrat och ser ut lite som en spinnaker till mesanmasten.
På Tinas vakt i natt återupprepades väderdramat, men denna gången var vi förberedda och tog ner seglen i tid. Vi körde motorn med bara lite segel uppe genom kalabaliken och ösregnet och hela förmiddagen efteråt, för att försöka undfly det monumentala regnmolnet som förföljde oss. Idag fortsatte reparationsarbetet och jag lagade färdigt storen med den trasiga lattan och fick hålet i seglet färdigsytt. Lagade sedan mesanseglet som spruckit några decimeter vid andrarevet.
På kvällen hade vi till slut seglat oss ut ur det envisa regnmolnet och kunde skymta lite klar himmel i norr, innan solen gick ner. Passadvinden hade till slut kommit med 14 knop (7 m/s) bidevind. Nu seglar vi med full mesan, full stor, full rullgenua och kryssfocken på det inre förstaget och gör nästan sex knop mot havssjön. Har förberett för detta sedan veckor tillbaka, genom att flytta lasten i båten till styrbordssidan, så vi har levt med lite slagsida en tid. Nu har vi istället 15 grader slagsida mot babord framför oss i två-tre veckor, 2000 sjömil dikt bidevind. Vi kommer alla att ha kortare högerben än vänsterben när vi kommer fram, samt Karl-Alfred boy-armar av att alltid hålla oss fast i sjögången och krängningarna.
Gustaf 28 april vid midnatt 5-40N 23-40W