Dags att lämna St. Helena.
Det kryllar av barn ombord just nu. De rör sig i grupper, från den ena båten till den andra, men ibland tar de en tur i land. Vi föräldrar turas om med transporter och aktiviteter, som snorklingsutflykter och lek i parken utanför Ann’s café. Ombord bakas det, de äldre tjejerna bakar gärna. I natt sov alla tjejerna över här – Gustaf skötte ruljansen, så det blev slänggunga, fri läggtid, fri film, och pannkakor och popcorn till frukost.
Häromdagen ordnade alla seglarna ett kalas i Old Quarantine Station, några sjömil söder om vår ankarplats. Det är ett utflyktsmål för de lokala, som också vi var välkomna att använda. Barnbåten Eva tog med sig massor av folk och knöt fast sig vid en boj därnere för natten. Barnen campade iland. Det duggregnade hela kvällen, men vi hade en stor öppen grotta där vi kunde sitta och grilla vår medhavda mat. Fem gitarrister och en slagverkare stod för musiken. Helt klart är att vi befinner oss i ett mycket musikaliskt seglargäng. Majoriteten av dessa glada musikanter har sina rötter i USA. Vi kände inte igen låtarna, men ösigt var det. Gustaf stannade kvar lite senare än jag, och de andra berättade att han lär ha fallit av en lådtrumma när han somnade. Kanske har vi blivit för gamla för att dricka rom och vara uppe på småtimmarna??!!
Gustaf har ägnat sig åt en hel del reparationer. Han har lappat segel, svetsat på en spinnakerbom och dessutom gjort tre nya block. I går förmiddags kom båten Yemaya och knöt fast sig långskepps. Mer jobb: Gustaf fick reparera fyra mantågstöttor åt dem. Det var tur att denna manöver gjordes i går. I dag har dyningen ökat, så alla rullar omkring på ankarplatsen. Det gick nästan inte att komma ut till båten. Bojen för jolleförtöjning gav upp på grund av belastningen i den höga dyningen, och jag blev nästan bortspolad av en våg, när Gustaf kom för att plocka upp mig med min tvättkorg. Färjekarlen var proffsig. Han väntade på lugnare sjö, och Lovisa berättade, att barnen svingade sig över med “liansnören”. En sån här dag är det nog värt att betala de där två punden för att åka färja ut till sin båt. I kväll har vi kraftiga fallvindar, så vi snurrar runt som en vettvilling på ankaret här, strax utanför St. Helena. Men nya tider är snart på gång.
Det är nu tre veckor sedan vi lämnade Namibia. Ägg, frukt och grönsaker därifrån börjar se aningen trötta ut, och det är lite dyrt att komplettera här, urvalet är dessutom litet. All mat kommer med fraktbåtar till St. Helena. Häromdagen dök det upp vitkål i mataffärerna, toppen mot skörbjugg. Dagen efter var alla kålhuvuden slut. Lök och tomater för 50 kr/kilo finns, men ingen potatis. Ägg har inte synts till de två veckor vi varit här, men det ryktas om att ett lass med ägg släpps i morgon, så fastän vi har klarerat ut, stannar vi nog och deltar i seglarnas äggjakt. Vi har det ändå bra ställt, för vi har toppat frysen med kött, men för dem som är utan frys eller kyl, eller kanske bara äter vegetariskt, värderas äggen högt.
Ascension är mycket mindre än St. Helena och ligger ungefär fyra dygn härifrån. Vare sig man gör ett extra stopp där eller inte, har de flesta sedan minst trettio dygn till havs framför sig, innan Brasiliens kust dyker upp ur havet. En ny världsdel att beskåda.
Tina, 2 april 2017, St. Helena