Simon’s Town.
Vi kom och vi gick. Färden till Mossel Bay var vild och livlig. Först frisk motvind och en så bedrövlig sjögång att det gav hela Caminantes besättning orsak att kräkas. Men sen vände vinden och ökade till 20 m/s, så vi surfade nerför långa pampiga vågberg. Mossel Bay är en liten hamn innanför präktiga pirar, men vi ankrade utanför, i visst skydd för dyningen. Där mötte vi våra kompisar i Convivia, Flour Girl och Yemaya, och alla barnen umgicks dygnet runt i tre dar. Vi kalasade lite och hjälpte Convivia att reparera sitt trasiga avgassystem, som varit så dåligt, att nästan all dieselröken kom ut under däck. Båten var svart av sot och det var ett under att de inte insjuknat i kolmonoxidförgiftning. Nu är allt som nytt och vi kunde fortsätta de sista tvåhundra sjömilen mot Kapstaden i trevlig slör. Vi fick ett par fina tonfiskar på vägen och har nu åter fisk på tork på däck, som barnen går och rycker bitar av och gnager på, så ofta de har sina vägar förbi.
Det finns flera olika ankarställen intill Kapstaden. Antingen ligger man i “downtown”, i någon av de exklusiva marinorna, eller så går man till Hout Bay, som kanske är den trevligaste, alldeles söder om själva stan. Eller också går man till Simon’s Town, på andra sidan Godahoppsudden, vilket vi valde att göra. Hout Bay kan inte ta så stora båtar som vi, och marinorna vid waterfront kändes lite för dyra för att gynna någon längre tid. Tina håller på med att sy nya bomkapell. Vi jobbar också på med barnens skolarbete, och det är många små mekarprojekt att ta itu med före våra långa Atlantöverseglingar som ligger framför oss. Kanske bättre då att ligga bland de andra snickrande långseglarna, här i lite enklare Simon’s Town.
Omgivningarna här är dock fantastiskt vackra. Vi har ett 500 meter högt berg på ena sidan och havet, den vilda Södra Oceanen, på andra, där havsdimman kommer och går. Mitt emellan befinner vi oss, med solen som färgar dimslöjorna, och med himlen i drömlika nyanser. Sjölejonen leker runt båten, hundratals skarvar fångar småfisk, medan bergen tornar upp sig karamellröda där bakom. Samhället klättrar på sidan av berget och husen tävlar om att visa upp den finaste trädgården. Murade stenpartier med kaktusar och många blommande buskar för tanken till en botanisk trädgård. Det är för brant för väg i ena riktningen mot stan, så vi får knata upp och ner längs de långa, snirkliga trapporna. Från hamnen hörs gälla visslingar i stigande och fallande toner från marinens båtar. Det är kadetterna som drillas, morgon, middag och kväll, medan tärnorna dyker i myllret av småfisk. Vattnet är klart, och under gummibåten vajar skogar av jättetång. Som med en sista mustig släng av penseln har Moder Natur låtit sydvinden tunnla över bergen, och ibland fokuseras den mot ankarstället här, till rent häpnadsväckande intensitet. Förra veckan fick de 30 m/s och i går kväll smakade vi på 15 m/s, vilket bara det gav en vild känsla, eftersom vi kom in från havet i kolmörker och skulle ankra bland grynnor och bojar i en för oss helt okänd omgivning.
Gustaf, Simon’s Town 23/1-17