I Mammons tomma fickor
Det var åter dags att börja röra sig, en nordostvind var utlovad till den 11e september. Flera av oss behövde fylla gas och vi måste alla proviantera innan vi lämnade stadens närhet. Vi började med att försöka fylla vatten. I skydd av mörkret smög vi oss in i den fina marinan där man ville haft över 90 euro per natt av oss. Vi la till vid en tom brygga där fågelskiten tydligt visade att det var för dyrt att ligga här för andra än fåglarna.
Det är söndagkväll och vi hoppas slippa bli påkomna. Snabbt tar vi upp en slang och fyller tankarna så fort det går. En 50 fots lyxig engelsk yacht kommer strax invinglande och försöker lägga till vid grannbryggan, men först efter tredje försöket kommer de tillräckligt nära, och då är det plötsligt vår brygga, så jag kan ta linorna och få in henne till bryggan. De gör en viss uppståndelse och har mycket ljus på så jag känner mig nervös att de lockat till sig hamnfogden. Men det var som tur bra sprut på vattnet och efter ytterligare några minuter svämmar det över och jag börjar fylla en badbaljan på däck. Men då kommer två hamnvakter raskt fram ur mörkret, och efter ett par krystade artighetsfraser där hamnavgiften nämns drar vi slangen ombord och kastar loss.
Vi ankrade upp vid den innersta stranden i LaCoruña, därifrån det är nära att ta sig uppför floden med gummibåten. Det är ju alltid spännande att ankra i kolmörker. Man får se sig för så man inte får linor i propellern eller hamnar på land, men det går bra. Morgonen därpå, i högvatten, går Miss My-familjen och jag upp med varsin gummibåt för floden. Tina, barnen och Elins familj tar sig in till standen. Lovisa och Karin är nu fullfjädrade snorklare och ligger mycket i vattnet och tittar på alla små djur. För oss i gummibåtarna blir det hårt arbete och mycket mat köpt. Säkert 200 kg var, inte minst färskvaror, men många flak konserver, mjölk etc. Jag köpte över 40 kg pasta. T.o.m. gas till köket får vi tag på till gott pris, så nu har vi en svensk 11kg-flaska, två irlänska 11-kg varav en just tog slut, ca 10 kg gas till grillen och nu då även en spansk 12kg flaska. På kvällen bjuder vi in Elins och Miss My’s familjer på middag. Kött och ett berg av frästa grönsaker med satsik
i, oliver etc. Det blir sent och väldigt trevligt.
På morgonen konstaterade vi att den utlovade vinden redan kommit och vi sätter fart med alla förberedelser för avfärd. Vi har bla ett enormt sopberg att bli av med. Vi gör en gemensam färd i sökandet efter soptunnor, hela vår gummibåt fylld av kassar. När vi tuffar runt i där i fiskehamnen med gummibåten breddfull av påsar och tre vuxna med sökande blickar blir vi skuggade av en polisbil som glider fram och följer våra förehavanden på avstånd längs kajerna. Vi spanar in en avfallscontainer och jag klättrar upp på kajen och tar tjuren vid hornen och pratar med polismannen, “Policia del Puerto”. Jag har glömt glosan för sopor, och mina försök att fråga om vi får slänga våra påsar låter tydligen misstänkt för han ber mig återkomma på eftermiddagen, antagligen var hans kollega är med då. Men jag ger inte upp och till slut spricker ett leende fram hos den bista polismannen. Han fattar plötsligt att det är sopor vi vill bli av med och han upplyser mig att det heter “basuras”. Inga
problem, det är bara att dumpa dem i containern, och han kör iväg med patrullbilen.
Som tröst för soptömningens möda tar vi med lite skräp från trål-lagningarna som skett på kajen. Där ligger massor av remsor av nytt trålnät av olika slag, och dessa snuttar förser oss med 3-4mm surrtampar för de kommande åren och för hängmattor etc.
Så tar vi upp våra småbåtar på däck, sätter segel och tuffar till havs. Första timmen seglar vi fint. Bidevind från nordväst, men vinden mojnar efter hand och vrider emot, och när farten går under en knop startar vi våra motorer. Vi gillar inte att gå för motor, så efter en timme börjar vi diskutera på radio och inser att det blir mörkt innan vi når första stoppet, vår naturhamn väst om Malpíca där vi legat tidigare, 17 sjömil föröver. Men våra sjökort var nya under vår första resa 1991, men när jag tittar på korten på datorn som är från i år ser jag att där tillkommit en ny hamn. En enorm containerhamn med en pir på två sjömil. Och den ligger rakt innanför oss vid land! De andra båtarna hänger på och vi ankrar nedanför ett stort kraftverk eller cementfabrik eller vad det nu är. Ett mudderverk är igång och kör längs stranden innanför oss hela kvällen, men i övrigt är här kusligt öde. Vi sätter pliktskyldigast upp dagersignal för ankring, ett svart klot på fördäck samt tydliga
ankarlanternor.
Den jättestora hamnen där vi ankrat är tydligen inte klar ännu, och man har parkerat det halvfärdiga bygget. Den ekonomiska krisen i Spanien har satt P för ett miljardprojekt. Det är ett häpnadsväckande stort byggprojekt. Jag tänker på Egyptens pyramider. Här är 3500 meter pir på ett havsdjup av 42 meters. Den är bred som en flerfilig bilväg och ca 15 meter över ytan. Byggd av cementkuber på 2x2x2meter. Tusentals och åter tusentals. Det är tydligt att man haft vinterorkanerna och den öppna Atlanten i tankarna när man dimensionerat piren. De stora bergen runtom är avskalade med djupa sår och zigzagade av vägar. Men bortom det är där skog, stränder och vackra beteshagar, som Galicien brukar bjuda. En märklig känsla att ligga här. Tänk, en egen containerhamn!
Klockan halv två på natten väcker Tina mig. Brum, brum. Ett par stora dieselmotorer hörs på nära håll. Vi tänder mer belysning på båten och vinkar välkomnande åt “Aduanas”, tullens stora skepp. Men som tur är vågar de inte lägga sig långskepps utan sjösätter en stor gummibåt. Jag fäller ner badbryggan och hjälper dem lägga till och komma ombord. Tre vänliga äldre herrar tar plats i sittbrunnen, jag erbjuder kaffe och en trivsam konversation tar fart. Mycket riktigt är pengarna till bygget slut och det är inte tillåtet att ankra i hamnen. Vi hade det på känn så vi ropade aldrig och frågade kvällen innan.. När vi nämner att vi i alla tre båtarna har barn ombord hjälper de oss att övertala hamnkaptenen att vi kan få ligga kvar till morgonen. Många papper fylls i. Man granskar våra dokument noga, men de vill inte gå ner i båten.
Jag är tacksam att man inte bad oss om ett prov på vår gröna dieselolja från Irland. Ryktena säger att man betalar 10 gånger dieselpriset för båtens fulla tankkapacitet om man avslöjas använda skattefri diesel för “propulsion” utan lov. Vi kan ju hävda att dieseln är för kaminen och elverket, men det är oklart hur långt den undanflykten håller. Hoppet står då till att man i Spanien och Engelska kanalen använder röd färg för att markera att dieseln är skattefri, medan Irlands diesel är grön. Och vår gröna färg döljs ganska väl av den brungula färgen på den diesel som ursprungligen var i tankarna. Puh.. Till sist skiljs vi som goda vänner och tar avsked, och vi får åter sova.
Klockan 9.00 i morse lättar vi åter ankar. Vinden har kommit tillbaka och vi kan alla tre segla direkt från ankarstället. Vi har nu sedan dess gått ca 30 sjömil. Det är slör, men tidvis har vinden varit svagare och dyningen större än önskvärt. Om vinden håller går vi vidare under natten för att ankra i gryningen i någon av fjordarna på Galiciens västkust.
/Gustaf 13.44z 12/9 2012, 43-17’N 09-10’W