Manompana.
Det är alltid lika spännande att segla in på en ny ankarplats, en pirrande känsla av ovisshet, en av de stora tjusningarna med långseglarlivet. Särskilt som här, när vi inte har någon förhandsinformation alls. Dolda bakom träden och stränderna, runt viken där vi ankrade, var det fullt med små stråhus, också allehanda affärsbodar längs sandiga gränder. Vi ankrade jollen på en långgrund sandstrand och kunde kliva in på RN5, huvudvägen som går längs Madagaskars ostkust. Den skruttigaste vägen jag sett, bara sand och gropar, ibland under vatten. Då och då passerade en stor 4W-drive eller en lastbil, lastade till brädden, man kan säga även höjden, med människor och varor. Man fick vara redo med kameran för att fånga lasten bakifrån, ofta fick vi dån se ett gäng med glada ansikten och sprattlande ben.
Alla byggnader här är gjorda av strå och trä, väldigt tilltalande för våra romantiska ögon. Vi drack kaffe och åt bullar i ett stråhus, och delade sedan några öl med Gwen och Trevor från Peregrine på en veranda utanför ett trähus, som påminde starkt om en bar i en vilda-västernfilm, medan några män vandrade förbi med tre kor längs huvudgatan. Till och med mataffären, där ris, kaffebönor, och jordnötter säljs ur stora säckar på golvet, ger en känsla av att vi är förflyttade till en annan tid.
Gustaf kunde inte motstå ett kilo kaffebönor för 20 kr. Nu måste vi pröva på att rosta dem själva, inspirerade av vännerna på Convivia, som var helt besatta av gott kaffe och jämt rostade bönor på sin båtgrill (den fick inte användas till annat än kaffe). Mala dem kan vi göra på Peregrines elektriska kvarn.
Förutom mina foton härifrån, har jag förstås också med mig en tjusig, flätad korg, den enda av tre till salu i byn (här finns inga turister att sälja till!). Fast det börjar bli fullt i akterruffen, var skall jag stuva denna skönhet?!
I morse drog vi upp en lerig ankarkätting, som krävde lite skurning. Den fastnade nästan i en fiskelina på väg ut, som Peregrine varnade oss för på VHFen. Gustaf skrek, var är den var är den?, och jag, uppifrån taket, Jag ser den inte!, Kör inte så fort! Ibland, så här i efterhand, känns det pinsamt att man blir så hispig i vindstilla förhållanden, underbart morgonljus, fortfarande innanför alla grynnor…
Det blev till sist en extrasnurr runt ett obetydligt frigolit-flöte, som måste varit fästpunkten för linan. Fiskarna hojtade varningsrop från stranden, men det var förstås helt omöjligt att förstå dem, som sagt, vi lever i nuet, vi vet aldrig vad som händer nästa dag, nästa natt, nästa timme…!
Tina, östra Madagaskar, 16.40S, 49.48E, 21 augusti 2016