Mot Madagaskars fastland
Ile Sainte Marie utgjorde en bra plats för långa promenader, inte i själva naturen, men förbi små hus och deras odlingsplättar. Överallt jobbar folk i sina hushåll. Vatten finns i brunnar, ibland på en allmän plats, dit barn och kvinnor bär sin tvätt, ibland där de bara hämtar sitt vatten i dunkar. Madagaskar är fattigt. Men på denna ö upplever jag, att det ser ut som om en måttlig turism här gynnar många av de lokala familjerna. Jag ser att det inte bara är turister som har råd att äta gott på glassbaren, eller att ta en fika på Chocopain, bageriet i centrum.
Vi tog en taxi cirka tio km söderut, till Park Endemica, tillsammans med Gwen och Trevor från amerikanska Peregrine. Det visade sig vara en jätteliten park, men det gjorde inget, för vi fick följa med guiden in till alla djuren. Vi matade lemurer med bananer och klementiner, klappade sömniga boaormar, och lät kameleonter klättra på oss. Barnen var stormförtjusta. Jag gillade lemurernas små händer, de var som små människohänder. Lemurer är ju Madagaskars endemiska apa. Det finns uppåt 100 olika arter på ön, så vi hoppas på att få se fler av dessa mänskliga släktingar.
Vi åt vår medhavda lunch och vandrade sedan långsamt hemåt. Gwen, barnen och jag klev in i alla små hantverksbodar på vägen. Man säljer flätade korgar och väskor, träföremål och kryddor. Jag tror inte det har gått en dag här utan att jag har kommit hem med hantverk. Korgarna fyller jag med böcker och förvarar dem i bokhyllan i akterruffen, njuter av allt det vackra. På Rodrigues var plastpåsar förbjudna, där handlade alla i korgar. Här är plastpåsar tillåtna, men man tycks ha samma kultur. När vi går och köper varor, kött, grönsaker och frukt måste vi alltid ha med egna tygpåsar eller korgar här. Vilken lyft för miljön, både för stadsmiljön och naturen. Havet och stränderna i Indonesien var fulla med plastpåsar. Men inte här!
Jag förhandlade mig till 16 vaniljstänger förra veckan. För dem betalade jag nästan tio kr styck – inte billigt. Jag läste nyligen att vanilj är världens näst dyraste krydda, efter saffran. Orkaner förstör skörden här vissa år, och då blir den ännu dyrare. Men när man är här, är det förstås spännande att ha den “riktiga” vaniljstången ombord. Madagaskar är ändå en av världens största vaniljproducenter. Bönorna är bruna, lite gummiartade, och de luktar en hel del om dem. Innan jag som kund får vaniljstången i min hand, har den behandlats för att generera maximalt vaniljinnehåll ett par månader. Lovisa gjorde en vaniljpudding. Vi kunde inte sluta provsmaka den i kastrullen, så god var den.
För första gången i mitt liv har jag god användning av min gamla skolfranska. De mesta inköp görs på franska här. Ett fåtal av dem man möter talar engelska. Befolkningen är tvåspråkig, de lär sig franska och malagasy. Malagasy är ett deras helt egna språk, närmast besläktad med språk som talas på Borneo, men med influenser av arabiska.
Vi har haft två båtgrannar förutom Peregrine, en ensam fransman i en katamaran, samt en stor motorbåt från Mozambique. Vi har umgåtts några kvällar med motorbåtsbesättningen, Peter och Daryn från Sydafrika. Ägaren var inte ombord. Peter var en stor karismatiskt karl i vår ålder med mycket pondus, en före detta polisman från Durban. Hans historier från de svartas områden i Durban 1990-1995 var det värsta vi någonsin hört. Han berättade om otroligt våldsamma människor och förskräckliga livsöden. Han led förstås själv av minnena från vad han varit med om. Och vi som lyssnade kan inte låta bli att tänka på om dessa våldsmiljöer, där människor måste leva i ständig skräck, fortfarande finns kvar.
Idag seglade vi 20 sjömil norrut, till en vik skyddad av ett komplicerat rev på Madagaskars fastland. Vi seglar med vännerna i Peregrine numera, och med dem kommer vi mycket bra överens. Våra ankarplatser är nu lite experimentella och bygger på tips från båtar vi mött. Hit kommer vanligtvis inga segelbåtar alls. Bojarna, som markerade kanalen in mellan reven var borta, ledlinjen likaså. Det var sämre sikt i vattnet än vi hoppats, men solen stod rakt över oss, och brytande vågor markerade revkanterna. Jag fick hicka när vi just missade en liten grynna (eller var det ett vrak?) som inte syntes på något kort, men man skall ha lite tur ibland. Härinne i viken känns inte den tunga dyningen från nordost. Små fiskekanoter passerar förbi oss på ankarplatsen, och de hälsar gärna tillbaks. Vi är slöa ikväll, Lovisa och jag snorar lite, en lokal förkylning som sänker tempot. Barnen har sin sista sommarlovsvecka. Bäst att njuta när man kan!
Tina, Manompara, Madagaskar, 18 aug 2016, 16.42.029S, 49.44.758E