Har lämnat Wayag bakom oss
Vi har haft en fantastiskt fin vecka i Wayag-ögruppen i Raja Ampat, Indonesien. En riktig pärla. Havet är så rikt så det formligen kokar av fisk. Utanför är havet grumligt av alla plankton, men närmare öarna är sikten OK, dvs runt 25 meter. Inte fantastiskt kanske, om man är van vid mera näringsfattiga vatten, t.ex. nere vid 20 grader syd, men såklart ger planktonkoncentrationen bränsle för ett synnerligen rikt djurliv. Nästan varje dag har jag och Hans på Nautilus tagit våra dykflaskor och dykt runt de olika små skären som ligger lite väster om ögruppen. De sticker upp från djupt vatten och når 30-40 meters höjd över havet. Vid vattenlinjen är de urgröpta runt tio meter, vilket ger en speciell grottstämning när man dyker. Under vattnet är de täckta av meterstora havsanemoner och mjukkoraller. Många hundratals arter, flest i världen enligt böckerna, och följaktligen är artrikedomen av fiskar och andra djur i samma klass. Nästan alla ytor är täckta av organismer och här sprakar av alla tänkbara färger. Otroligt vackert! Medan vi förtöjer gummibåten med ett snöre till land och ett ankare långt ut i djupet för att inte skada mjukkorallerna, ser vi nästan varje gång en väldigt stor örn med ljust huvud och breda vingar, som håller till här ute på skären.
Vi har också varit ute och snorklat med familjen ett par dagar. Då ser man en 50/50 blandning av hårda och mjuka koraller, väldigt färggrannt, dessutom mycket stora fiskar, humrar, sköldpaddor, hajar och bläckfiskar. Det finns också gott om “giant clams”, musslor på över 100 kg, som man gärna ska undvika att få in foten i. Wayag är ett reservat, ingen bor här förutom ett par rangers, och det är strängt förbjudet att fiska, vilket märks tydligt på livet i havet. Resten av ögruppen är, liksom våra dyk-skär, vittrade kalkstensformationer, kanske 100-200 meter höga, med branta stup runt om och lite torr skog, som klamrar sig fast i alla håligheter. I december skall regnet komma, sa skepparen på en av de många dykbåtarna som besöker området, och då blir det nog grönare. Det var en vecka sedan. Men vi har för det mesta blå himmel och vindstilla och nästan ingen dyning. Idealiskt för dykning och snorkling, men lite i varmaste laget för kroppsarbete och vi bälgar i oss stora mängder vatten varje dag.
Att köra runt bland alla små toppiga öar är en storartad upplevelse och Tina har passat på att paddla några timmar varje dag. Ofta kan man följa efter sköldpaddor eller rockor, särskilt när man är ute i den östra delen av ögruppen, där det är ganska grunt, med kristallklart vatten och alldeles vit sandbotten. I västra delen är det runt 45 meter djupt, så man får ta sig in en bit med båten innan det är grunt nog att ankra. Vi hade en spännande halvtimme när vi kom, då vi fick navigera in till vår ankarplats med hjälp av satellitbilder i akt och mening för att komma förbi två grunda områden. Ett litet moln skymde solen. Satellitbilder är toppen! Nautilus tipsade oss om “Ovitalmap”, en gratis app, för att lägga in satellitbilder på Ipaden. Dock prickade de själva nästan ett korallhuvud. Det visade sig nämligen, att Hans, som är färgblind, inte kunde se den på skärmen. En bra utkik är trots allt det oslagbara navigationhjälpmedlet.
Lovisa och Karin har skött sin skola på förmiddagen, sedan lekt med Seppe och Fien på Nautilus så mycket de kunnat. Hans organiserade två dagar med strandlekar. Lovisa dyker nu från solpanelen på akterspegeln, och Karin från däck, tufffa tjejer! I skymningen åker myggnäten fram, nätterna har varit varma, utan vindpustar. Det märks att vi befinner oss på ekvatorn. Det är gott att få sova hela nätter efter all segling. 4200 sjömil på 3.5 månad har vi gjort, varav hälften i omräden med 0-4 m/s.
Gustaf och Tina, 8 dec, 2015, 00.04N, 130.00E