I Vanimo till slut!
Det var en motspänstig segelsträcka, Ninigo-atollen till Vanimo, som är utklareringsorten i norra Papua Nya Guinea för oss på väg mot Indonesien. Mycket svaga vindar, ideligen från olika riktningar omväxlat med squallar. Men i natt kom ett frontsystem och bankade på med 15 m/s västvind. Vi hade sett på prognosen att vindskiftet skulle komma, men inte att himlens allt regn skulle forsa ner över oss, och långt ifrån att det skulle bli så blåsigt. Vi hade därför avsiktligt seglat 110 sjömil för långt norrut så det faktiskt gick att segla ända fram. Men den starka vinden gjorde att vi kom fram sju timmar före gryningen. Det var inte att tänka på att ta sig in i sånt pissväder, så vi fick ligga och kryssa fram och tillbaks i den snabbt tilltagande sjögången.
Halv sju i den bleka gryningen ankrade vi upp innanför tre timmerfartyg. Det är export av urskogstimmer som är Vanimos klena lycka. Det ger lite jobb, men främst för utlänningar. Timret går till Kina. Vi såg en del skog som avverkats tidigt 70-tal i Salomon, det såg hemskt ut. Inga träd, alla gamla stubbar och ratade stockar var insvepta i en sorts kvävande slingerväxt, det såg ut som en soptipp insvept i grön marsipan. Två timmerbåtar per vecka löper ut här med runt 10 000 ton var. De tre fartygen lastas med fyra stora lyftkranar var från enorma pråmar som gör en 1500-tons tripp varje dag, tills moderbåten är full och kan stäva ut. Blev god vän med agenten som ansvarade för två av båtarna. Han har jobbat i stan i sex år och innan dess på Solomon. Själv var han ung, mycket trevlig och från Malaysia och expert på att bedöma värdet av timmer. Det finaste träslaget här är imponerande träd som är ca 5 meter tjocka och säljer för 600 dollar mer kbm. Dvs ca 1/10 av priset på billigaste teaken hemma! Någonstans på vägen tjänas uppenbarligen pengar. Och urskogstimmer är förbjudet att sälja i Sverige (och Europa?) om jag inte tar fel. Så antagligen byter stockarna identitet i samband med prisökningen. Förädling av råmaterial som det heter.
Klockan kvart i nio stod jag i kö på Indonesiska ambassaden för visumansökan. Det tog mig ca två timmar att bli klar där, med löfte att få återkomma kl 14.00 för att hämta passen. Min nye vän, den vänlige urskogsagenten, skjutsade sedan runt mig till olika intressanta platser. Först ett enormt virkeslager, en plan större än man kan se slutet på. Här sorteras stockarna. Sedan var det Immigration och slutligen tullen. Och tullen blev en så seg historia, så han lämnade mig där. När vi klarerade in i Kavieng stämplade damen bara våra pass med en “Custom-stämpel” och hävdade att det var allt som (då) till min enorma glädje behövdes, tänk att för en gångs skull bara klarera in i 15 min! Men vid utklareringen kom det lättsamma ikapp oss. “Ingen Custom clearence?” Ojojoj. Tre mycket allvarliga herrar hummade bekymrat över avsaknaden av detta papper och började prata om dryga böter. Det hjälpte inte att ringa de vänliga damerna i Kavieng, snarare tvärt om. Hon påstod att vi klarerat in i Rabaul, innan vi kom till henne, och jag var således avslöjad som lögnare. Var det böter eller förhandling om mutor som svävade i luften? Utan sömn på minst ett dygn såg jag nog lite melankolisk och väldigt snäll ut, för efter 1.5 timme och många nya dokument och allvarliga samtal erkände de att tullen nog kunde ta på sig ansvaret – och böterna…annullerades! Nu efteråt vet jag att i PNG gäller att man ska klarera in och klarera ut från varje samhälle man besöker. Det var därför jag bara fått en stämpel i passen, tullklareringen skulle kommit när vi lämnade Kavieng, men det sa hon inget om. Efter att återvänt till Indonesiska ambassaden och med de återlämnade passen med Indonesien-visum för 60 dagar i näven, kunde jag, efter ytterligare 30 minuter av formulär och nya kopior, äntligen släppa upp mungiporna, för nu var alla papper klara för att segla vidare mot Jayapura i Indonesien.
-Men sightseeing i Vanimo då? frågar den nyfikne (om denne någon fortfarande inte tröttnat på denna långrandiga historia…) Snabbt avklarat av Tina och mig. Vanimo består av en bank, ett par mataffärer och en väldig massa grusplaner för omlastning av timmer. Men sällan har jag mött så väldigt vänliga människor, till och med tullarna förvandlades snart till vänligheten själv och erbjöd sig att skjutsa mig vart jag ville. Så, med ögonen i kors av trötthet ska jag ta en liten lur nu, kanske lättar vi ankar under natten för att göra samma karusell i Jayapura i morgon (och i övermorgon, hotar vår sagesman).
Så, mot bingen en stund,
Gustaf Vanimo,02-41.00S 141-17.84’E kl.8.07GMT 18.07 lokal tid den 16e November 2015