Feni islands
Det blev inget strandhugg på Lihir island, så berättelsen om Ambitle island får bli lite längre, och antagligen liknar livet på Ambitle vad som gäller de andra öarna i Feni Islands, ögruppen i Papua New Guinea.
Vi tog oss aldrig så långt in på ön vi var på igår. Vi gick bara nån kilometer upp längs den lilla floden, som är nästan 40 grader varm, väldigt skön att bada i och ovanligt nog alldeles klar för att delvis komma från varma källor. Det finns många kokande källor på ön. Den närmaste från vår ankarvik kommer man till efter en timmes promenad. Den lär vara utmärkt att laga mat i, enligt byborna. Såklart hade de inga affärer på sin ö. Pengar förekommer knappt heller.
Här samlar man kopra, som får torka i ett särskilt koprahus över sakta eld. Då skrumpnar den ihop och blir brun och håller sig nog bättre så i detta tropiska klimat. 4 PNG-pengar, dvs 4-5 kr får de för en korg med 10 kg färdig, torkad kopra, kanske en halv dags arbete, med alla moment inräknade, från att plantera palmerna, röja mellan träden och hålla ordning på stigarna, samla nötterna, bära dem (här finns inga bilar, hästar eller skottkärror), öppna dem med yxa om de har någon och bräcka ur kokosen med ett slags böjt stämjärn. Sedan städa undan och bränna skalen, underhålla kokoshuset och fläta korgarna, samla ved till den ständiga elden och pyssla om kokosen som torkar och och sen lagra den torrt i en palmhydda undan de tropiska ösregnen samt slutligen sälja koprakorgarna till en båt som kommer någon gång om året. Den passar samtidigt på att sälja lite enkla förnödenheter. Alltså gör kopraföretaget dubbel förtjänst, då de också sätter priset på det som de säljer. Nu är inte högsäsongen för nerfallna kokosnötter när vi hälsade på, så denna verksamhet gick på sparlåga även om elden brann som alltid.
Skolbarnen har 2-3 timmars promenad enkel väg söderut till skolan från den lilla byn, så de flesta kan inte börja vid sju år utan vid nio ungefär, och sedan är de färdigutbildade vid 13 års ålder. Man har ett “dagis” på närmare håll mellan kl nio och 12 för de lite större småttingarna, innan de börjar skolan. Jag tror man försöker med lite skolarbete redan där.
De hade nyligen haft en rad kraftiga regn på ön, så många stora djungelträd hade fallit ner från de mörkgröna vulkansluttningarna. Några av dessa låg nu på korallrevet bredvid vår ankarplats. Ibland sveper starka vindar genom byn med dess fem familjer. Själva bebyggelsen ligger i en klyfta, med flera hundra meter höga berg bakom. För att skydda grödorna har man lämnat ridåer av vegetation, berättar Darius, krokodiljägaren i byn, som visar mig sin fina trädgård med inte bara ätbart utan främst prydnadsväxter av många slag som prunkar i alla regnbågens färger. Mina odlande föräldrar skulle verkligen trivts om de hade träffat Darius, han var en mycket driftig man med känsla för grödor och livets villkor. Krokodilerna jagar han med spjut från trädstamskanoten och de vilda grisarna uppe i bergen får han tag i med hund och spjut. Många har en slangbella som halsband och utvalda småstenar i fickorna, redo för skott om det skulle dyka upp en fladdermus, vars kött skattas högt. Andra män verkade ständigt ha ett spjut i handen, vet inte vad de fångar, kanske de frigående kycklingarna? Många hade en platt liten flätad korg under ena armen, som en damhandväska för små tillhörigheter. Att fläta korgar verkar vara en lika självklar sak här som det är för oss att knyta skorna.
Förutom kökshuset och koprahuset, där man eldar mitt på golvet, står husen på tre meter höga pålar. De är gjorda av kluvna bambustammar, täckta av flätade palmblad. Det ser lite svajigt ut. Och vad händer när det stormar, tänkte jag och påpekade detta, men det var tydligen ett mindre problem med vinden än med jordbävningarna, som ofta ruskar om öns invånare. Vulkanen har inte haft utbrott på säkert hundra år, så den oroade ingen.
Nere vid den heta ån satt ett par kvinnor och rev cassava (som är det samma som tapioka eller manjok) till middagen. Man lindar in den rivna “potatisen”, blandad med kokosmjölk, paprika, matlagningsbananer, kött eller fisk, som man har i knyten av palmblad. Under tiden värmer man stenar i elden som man lägger runt knytena. Så tillagas maten. Laplap hette det i Vanuatu, momo hette det här. Salta gör man med havsvatten medan man lagar, och äter gör man med händerna.
Detta var en liten inblick i livet på landet i Papua Nya Guinea. Lugnt och fridfullt. Darius försäkrade att det var i stort sett riskfritt att bada vad gäller krokodiler. Den senaste han dödade var i julas och sedan dess hade de inte sett mycket av dem. Kusten är ju oskyddad, brant och öppen mot havet, ingen lämplig miljö för krokodiler. Bara 200 meter ut är det över 200 meter djupt. Våra sjökort är inte bättre än en översiktskarta. Inga rev eller djup finns angivna, bara en kustlinje i grov skala. Just som att försöka navigera efter en atlas. Ej heller några sjömärken eller fyrar finns här. Bara djungel. Men vi har en gammal admirality pilotbok där ankarplatsen var noterad för många år sedan. Man har haft en guldgruva på ön för många herrans år sedan, men numera finns få av civilisationernas “välsignelser”.
Gustaf, mejl den 25/10