Infekterade myggbett
Livet är upp och ner ombord på Caminante. Vi hann precis njuta av att vår älskade watermaker producerar finfint vatten åt oss igen, så fick jag några infekterade myggbett på benen. Vi fick segla till Gizo och uppsöka sjukhuset där. Den australiensiska gästläkaren såg missnöjt på mitt variga, svullna högerben, och övervägde om jag skulle flygas till ett bättre sjukhus direkt, eftersom de inte kan odla upp bakterieprover i Gizo. Vi beslöt oss i stället för att chansa. Jag fick börja på en hög dos av en antibiotika som vi hade ombord (clindamycin), medicinen gjorde susen och såren läks nu långsamt. Varje dag byter jag kompress och tvättar försiktigt med saltlösning.
I efterhand inser jag att största misstaget jag gjorde var att jag inte täckte över såren efter att jag tvättade dem. I tropikerna finns bakterier överallt, i luft och saltvatten. Sår här skall helst saneras omedelbums med jodlösning, sen rekommenderar vissa antibiotikakräm, och sedan ska de täckas över. Blir de infekterade, börjar man med antibiotikan flucloxicillin. Gustaf köpte fyra extra kurer på Gizo Clinic, i ziplockpåsar med handskriven doseringsinstruktion.
En vecka har jag mest legat på sofflocket, medan Gustaf och barnen har skött hushållsruljansen, men nu börjar jag piggna till igen. Vi ligger för ankar fyra sjömil från Gizo, omgivna av ett ringrev och palmöar. Efter alla ankarplatser där det inte har gått att bada på grund av krokodilrisken, badar nu resten av familjen så mycket som möjligt. Gustaf har dykt på grunt vatten med flickorna, de har gjort gummibåtsutflykter till stränderna runt omkring oss och snorklat på några av de fiskrikaste rev de sett på länge. Igår tog Gustaf ner genuan och började lappa det blåa solskyddet, där sömmarna har släppt. Idag sitter han mest ensam på fördäck, och det verkar vara precis vad han behöver. Ett stillasittande handarbete som kräver lite hjärna och få distraktioner. Han har blivit helt mör av att fostra barn, sköta skolarbete, matlagning, städning, disk och båtunderhåll samtidigt!
Innan Gizo hann vi besöka några spännande ankarplatser i mangrove på Kolombangara tillsammans med vännerna i Nautilus. Små skyddade heta vikar, där vi knappt vågade doppa foten i sjön för risken att få den avbiten av en krokodil. Nautilus såg flera, vi inga. De lokala barnen paddlade dock obekymrat runt i sina urholkade trädstammar. I Surinumi Cove tog tonåringarna med oss på en eftermiddagstur till ett vattenfall. Det var en brant klättring ner i tät exotisk skog, och ett häftigt badställe, en belöning för den hala promenaden ner. Jag försökte lära mig lite bislama, “pidgin english”. Barn heter “pikinini”, vuxna “bigman”. “Hur dejtar man här?”, frågade jag. “We go to the bush”, svarade en pojke. Disco och dans hade de aldrig varit med om. I Bat Harbour laddade vi Marias telefon. “So you dont have a charger then?”, frågar jag. “Yes”, svarar hon. Det är ett typiskt “pidgin” svar. Vi hade svarat nekande, men de jakande. För hon har ingen laddare.
Marias barn såg inte till skolan så mycket, hennes lilla markplätt låg för långt bort. Men de bodde fint, och kunde odla nästan allt de behövde. Vi bytte en bananstock mot pengar, socker och te. För hennes del är seglare ett välkommet tillskott i viken. Inte för att det verkar komma många seglare till Salomonöarna. Vi har bara mött en enda båt de sista två veckorna.
Tina, 6.00z, 15 okt 2015, Olasana Island, Salomonöarna