Vardag på Wala
Det kom ett mejl från Gustaf:
Idag har jag åter lagat många saker år dessa vilda öbor. Svetsat en hel hög trasiga spadar och hackor, ett par avbrutna machetes och fiskspjut samt lött kablar till några solpaneler och invertrar och varit runt och inspekterat ett antal elinstallationer. Som hemläxa har jag byggt och lagat ett antal led-lampor. Har blivit tillfrågad om att göra operationer och dra ut lite tänder, men ännu avstått från sådana utmaningar. Inga generatorer i denna by, desto fler i de tidigare. Här är såpass fattigt så man har inte råd med bensin eller motorer om man inte kör färjan (en lång gul eka med två 10-hästare för kanske 10 passagerare, som kallas the banana boat).
Igår konkurrerade vi med bananbåten och skeppade fyra bybor över sundet och var med dem och jordbrukade, grävde och planterade banan, taro, majs och jams hela dagen. Mycket trevlig dag. Bjudna på middag på kvällen. Maten lagad med varma stenar, rakade ur elden. Man äter mest vegetariskt här, ciguateran är svår i dessa vatten, så man fiskar huvudsakligen pyttesmå fiskar. Det finns en och annan gris, ko och get, men de är för att säljas eller bjudas på vid bröllop. Ibland kan de få ner en “flygande räv” med slangbellan, då blir det fest. Stora fruktätande fladdermöss ni vet, är “rävar” här. Har blivit lovad att få en om de knäpper någon innan vi seglar vidare. Vi står högt i populäritet just nu.. De flesta unga män har såklart en slangbella till hands, “räv” är ju nationalrätten här på Vanuatu. Men får vi den äran delegerar vi såklart bort tillagandet av “räven” till hövdingens vackra dotter, som vi kommer mycket bra överens med. Då kan vi smaka en liten smula utan att inkräkta för mycket på våra värdars proteinintag..
Apropå det, 1946 var sista året man officiellt lagade till krigsfångar från grannbyn här på Wala, Malekula. Ganska civiliserat här. Två kilometer upp i bergen fortsatte man emellertid ytterligare 20 år till med människodieten. Det står lite kannibalgrytor en bit bort längs stranden, som de visar upp om det kommer turister.
Det är magiskt att se hur de hanterar sina jättestora, rakbladsvassa knivar. Chop-chop-chop. Nån centimeter från fingrarna. Man hugger upp träiga rötter man håller i handflatan. Fyraåringar har redan vassa knivar, det är självklart här. Man svänger knivarna i jordbruket och spänner livsfarliga harpuner när man fiskar. Efter att sett svartvita bilder från kannibalhögtider på Fiji, kan jag väl föreställa mig hur det gick till. Man lindade in kroppsdelarna med matlagningsbanan och tarorötter i bananblad och lade knytena på svag glöd, med varma stenar ovanpå. Då blir köttet mört och saftigt. Samma sätt att laga till maten gäller fortfarande, det kallas laplap, men nu med flygande “rävar”. Ingenting är som förr. Men den ständiga jakten på grannbyns ungar har gjort att man umgåtts ganska lite i gången tid och varje by har därför faktiskt helt olika språk. På Vanuatu, som nog inte ens har en miljon invånare, talas flera hundra olika språk och man förstår inte varandra om man inte pratar deras pidgin-engelska, kallat bislama, Vanuatus lingua franca.
Vad man tjänar pengar på (om man alls gör det) är att ibland samla kopra och sälja till en boliviansk uppköpare, som någon gång emellanåt kommer med en fraktbåt. Det stod en hemsk och härsken kokosdoft ur hamnskjulet i Litslits vi passerade häromdagen, för att byta några fiskfiléer mot lite grönsaker. De flesta här verkar gilla kopradoften, den luktar väl pengar i deras näsor. Kanske för den tankarna till rikedom och vitt ris, socker och annan lyx.
I morgon seglar vi upp till Loganville och provianterar lite. Tänker ibland med viss avund på era äggkartonger där hemma. Här har vi två ägg kvar som vi håller hårt i. Senast jag använde ägg gjorde jag en kaka till förning när vi gick på middag till hövdingens familj. Eftersom man inte har hönshus här, blir det väl kycklingar av de flesta ägg, om de nu inte blir till mat åt någon hungrig hund. Man har ju hönsen för köttet här.
I morgon kommer man över från byn med en stock bananer, som gengåva för allt jag lagat, har det sagts mig (vi har redan fått en säck grapefrukt och mycket annat gott) och så ska jag lämna över ett par LED-lampor jag byggt som en liten avskedspresent. Sen lättar vi ankar mot nya äventyr.
Skrivet av Gustaf den 8/9 i ett mejl till föräldrarna