Suva
Kvällen den 7e juni lättade vi ankar och gjorde en nattsegling ner till Suva, huvudstaden, där vi ligger nu. Vi hade fin segling, men vinden dog ut vid femtiden på morgonen, så de sista 20 sjömilen gick vi för motor. Här ligger vi nu för ankar bland tio andra långseglare, ett tjugotal stora fiskefartyg från Asien och ett tjugotal fraktbåtar och färjor. Om natten lyser det på de stora fartygen och deras stora elverk mullrar runt om oss. En riktig industrihamn. Ibland flyter det förbi ett oljebälte eller lite sopor.
Lortigheten till trots tycker vi att industrihamnar har mycket charm. Vi, alla sjöfarare som ligger här och provianterar, reparerar eller väntar på nästa last, ser varandra, när vi tar oss iland med våra dingar och jag känner ett slags förbrödring med sjömännen från när och fjärran. Här finns också lokala fiskare som lägger nät eller fiskar med handlina i hamnbassängen. I förrgår hade vi två gubbar i en ankrad roddbåt bredvid oss, som fiskade hela kvällen i hällande regn. Mina känslor var lite blandade, eftersom jag misstänkte dem för att planera att knycka vår gummibåt i mörkret, något som Suva hamn är känt för. Efter att jag lyft upp den i däverten framåt åtta på kvällen, såg jag inte till dem mer. Samtidigt skäms jag för att misstänka dessa fattiga fiskare och tycker synd om dem där de sitter i regnet och smutsen för att försörja sina familjer.
Hamnkvarteren runt om oss har samma typ av charm som ankarplatsen. Här myllrar av industriaffärer och verkstäder, mer eller mindre skitiga, alla med indisk arbetskraft. Alla är vänliga och ger ett sympatiskt intryck och man vill gärna sälja och är gårna beredd att pruta lite. Tvärs över gatan från marinan ligger det stora fängelset med taggtråd och vakttorn, och tycks ge alla ett varnande pekfinger att hålla sig på rätt sida av lagen.
Gustaf, Suva, Fiji, 10 juni 2015