Ankrade i norra Minerva-atollen
Vinden dog ut vid midnatt, följt av en serie skyfall och stökiga vågor. Som tur var hann vi få ner seglen och mesanstagseglet och kutterstagsgenuan i sina säckar innan regnet satte igång. Vi var nämligen framme då, nästan. Det skiljde bara några sjömil, men eftersom det var mitt i natten kunde vi ju inte gärna ta oss in i det smala, omarkerade passet. Inte utan att tulla rejält på det sunda förnuftet.
Vi lät därför Caminante driva fram till gryningen. Då drog vi igång motorn och puttrade bort mot vår atoll. Till stor glädje fick vi äntligen napp på en av revarna, en åttakilos skipjack. Ungefär som en tonfisk, men med lite mörkare kött och längsgående ränder under magen. Den blev till en utmärkt lunch! En 1/8-del gick bara åt, så det blev mycket över…
Vi ankrade precis innanför passet där vi matade några glada hajar med renset, efter att badat en stund i det varma goa vattnet. Efter en kaffe tog vi gummibåten till atollens utsida där vi kastade ankar på ett 10 metersgrund och snorklade länge och väl. Förstklassigt kan man säga! Många stora fiskar. Napoleonfiskar och en del haj och mycket annat fint. 40-50 meters siktdjup, canyons och stupväggar från sex till 40 meters djup. Underbart att åter fritt kunna röra sig i tropiskt vatten.
Vi slog oss i slang med ett par australienare som ville harpunfiska, så vår harpun åkte också med, men eftersom vi redan hade kylen full valde jag varje gång att inte skjuta, tills det slutligen dök upp en lagom tonfisk på 5-10 kilo som jag inte kunde motstå. Skottet tog tvärs genom ryggen där risken att tappa den är minimal. Så jag bekymrade mig inte för det (bara lite för några hajar som närmade sig). Eftersom fisken var för stor att lyfta upp ovan ytan som jag brukar när hajar kommer, så bogserade jag skyndsamt den sprattlande fisken tillbaka till jollen.
Nästan framme hände något oväntat. Harpunlinan gick av. Den var som en grov persiennlina och borde ha klarat minst 100 kilo, men blivit avnött där den gick genom pilen. Tonfisken var halvdöd och simmade snett ner mot djupet, liggande på sidan med min harpun stickande ut en halvmeter från var sida, medan tre hajar sköt fram från var sitt håll. Morr! Australienarna gjorde att utfall men det var lite för långt bort bort. Men som genom ett mirakel gled pilen ut, den som nu inte längre hade något snöre som hindrade. Men när jag plockat upp min harpun och fått en ny knut på den kortare linan var hajarna sedan länge försvunna med sitt byte.
Vi bjöd våra nya vänner på äppelpaj och vaniljsås och gav dem två påsar filé från skipjacken från i morse. De hade inte skjutit något. Inte för att det är så jättesvårt att få en 20 kg fisk om man verkligen vill här utan för att man helst vill ha pelagisk och lagom stor fisk när man nu kan välja. Och då väljer man nästan alltid att inte skjuta något alls utan nöjer sig med att beundra allt vackert. Det känns sorgligt att döda de lokala stora tunga och sävliga fiskarna. Som att ta sångsvanarna på vintern där hemma.
Gustaf 10 GMT 15 mar 2015 norra Minerva reef, 23-37.7S 178-55.7’W (just det, västra halvklotet igen)