Tonga
Vi blev kvar nästan en vecka på Niue. Oförglömliga dagar! Eftersom man ligger exponerat mot det kommande dåliga vädret från sydväst, befann vi oss i startgroparna att ta oss vidare hela tiden, men det dåliga vädersystemet kom långsammare än utlovat, vilket vi fick tillfälle njuta av.
Andra dagen vi hyrde bil körde vi åt motsatt håll, d.v.s. mot sydost och gjorde flera enastående klätterturer, bl.a. en där vi fick klättra genom en smal spricka i berget 30 meter ner, nästan vertikalt. Nerfärden slutade med ett överhäng och en fantastisk, klar underjordisk sjö. Som tur var fanns ett rep att hålla sig i. Karin och Lovisa är tappra små klättrare och föga rädda. Egentligen fick man inte gå den leden utan guide. Ytterligare två leder gick vi, som båda slutade med att man tog sig ner långt ner i smala sprickor. I den ena gick man nerför en aslång stege, där svindeln hotade, i den andra fanns en brant trappa med över 100 steg. Den senare slutade i en meterbred och 100 meter lång sjö inne i berget med 50 meter lodräta stup rakt över oss, så man såg en strimma blå himmel när man simmade fram på rygg där nere. Det tyckte familjen var lyxigt! Med sötvattensbad, riktigt ovanligt. Vi är nu lite bortskämda med pampiga utsikter, kanske rentav nöjda för ett tag, tror jag.
Vi fortsatte snorkla och dyka varje dag så länge vi stannade på Niue, längs klippkusten utanför samhället. Det var oklart om man fick harpunera fisk eller inte, olika myndigheter sa olika saker om det, men vi hade (och har) så mycket fisk i frysen nu, så det blev aldrig aktuellt. Annars fanns det gott om stor fisk som inte var särskilt lättskrämd. En gång blev det jag som hajjade till när en skipjack, d.v.s. ett slags tonfisk på kanske 10 kg kom upp bakifrån och gled förbi min kind när jag snorklade mellan de otaliga grottorna på tio meters djup. Då kände jag att jag saknade harpunen. Såna pelagiska fiskar kommer man sällan så nära. Men det mest spektakulära under vattnet på Niue var siktdjupet, ormarna och grottorna. Vid ett tillfälle satt jag på botten på 35 meters djup och såg vår båt åt ena hållet och Lochmarin däruppe åt det andra. Båda båtarna är stora men de såg löjligt små ut på detta avstånd. Man såg också skrovsidorna genom ytan där ovanför vattnet, där de glimmade i kvällssolen.
Eftersom Margot varit med oss bra länge, närmare två månader, var det så dags att säga farväl till vår glada båtlufferska. Hon flyttade över till våra kompisar på Eos, Marion och Borja, som avseglade mot Fidji samtidigt som vi kastade loss för Tonga. Karin var den som saknade henne mest tror jag, Margot hade lagt väldigt mycket arbete på hennes engelskalektioner och fått Karin att verkligen älska ämnet. Men det är inte lätt att dra helt jämt med gäster så där i flera månader. Det kan vara aldrig så små gruskorn, men med tiden känns de som allt större stenar i skorna. Och till slut kommer man på sig med att sura för oväsentligheter som plötsligt känns viktiga.
Eftersom vi avseglade när sydvästan kom, fick vi bidevind. Den skulle bara varit en lätt bris, men blev i verkligheten ganska frisk, lite över 10 m/s. Den vred så småningom på syd så vi gjorde väldigt god fart och kom fram åtskilligt tidigare än beräknat, så vi fick ligga och driva i lä av Tonga nästan hela natten för att komma in i dagsljus.
Tonga var fattigare än vi minndes det. Alla tullgubbarna (fyra olika myndigheter med sina olika formulär och stämplar) tiggde oavrutet. Var det inte fisk så var det rep till korna och än det ena och det andra och så tillbaka till frågan om vi möjligen kunde skänka lite fisk ur frysen till familjerna. Visst gav vi bort en del, men efterfrågan verkade bottenlös trots att det var sju båtar som klarerade in samma dag. Samma tullare fortsatte tigga i nästa båt fast han redan fått fisk så det räcker till en stor familj av oss. Tyckte lite synd om dem. De hade inget intresse att leta smuggelgods när focus låg så långt ifrån deras egentliga jobb.
Tvärtemot har det varit när vi strosat runt i byn här en vecka nu. I vanliga fall får man i alla fall någon fråga från barnen om man har godis, men här har vi mötts av bara vänlighet och stora leenden. Och detta trots att många av husen ser fullkomligt fallfärdiga ut men ändå kryllar av barn. Överallt går det kycklingar och grisar. Vi ser fler grisar, särskilt smågrisar än det finns människor. På kyrkogården, i den kungliga trädgården, på polisstationens parkering och runt myndigheternas kontor. Bilverkstans di-sugga och de otalika kyrkorna av olika kristna trosinriktningar. Alla har de sina smågrisar gemensamt. (Jag sa inte svineriet).
Eftersom vi tog lätt på skolarbetet när vi låg på Niue har vi varit desto flitigare här och har tagit igen vad vi missat. Det konstiga är att ju mer skola vi har, desto mer uppskattat är det hos barnen. Det är på något sätt som att de då först kan uppmärksamma sina framgångar, vilket ger mersmak. Karin har till sist börjat läsa själv nu, bara för att det är skoj, något som hon är väldigt stolt över. Tidigare har hon fastnat på långa krångliga ord för mycket, och så försvann nöjet. Skoj att det går framåt. Nu när läsningen går bättre, har vi prioriterat upp matte istället, som gått lite knackigt ett tag. Jag läser varje dag en bit ur Gullivers resor för henne och låter henne skriva en sida i sin skrivbok medan jag dikterar. Lite större ordförråd är tanken, men så mycket det blir att förklara… Vi läser nu också Harry Potter på engelska för Karin, något hon längtat efter länge. Hon vill ju så gärna vara som Lovisa!
Karin och Lovisa har lekt en del med de kanadensiska barnen på “Rockstar”. De är ett par år yngre. Cardon avgudar Lovisa och vill göra allt som hon vill, även om det är “My little pony” eller bevingade enhörningar med magiska krafter. De hittar tillsammans på oräknerliga monster och drakar och allehanda fantasidjur och kategoriserar dem på olika sätt så Jeff, Cardons pappa håller på att tappa öronen när han får lyssna till alla berättelser om Lovisas senaste påhitt.
I förrgår var Tina på en betal-utflykt nästan hela dagen och snorklade med knölvalar och deras kalvar. De fick se många olika grupper valar och fick också bada mycket med dem. 1200 kronor kostar det per person, så det var lite saftigt att ta hela familjen tyckte jag. Har vi tur kanske vi får chansen på egen hand så småningom, nu när Tina vet hur man ska bete sig tillsammans med de stora djuren.
Gustaf, Neiafu, Tonga 10.30GMT 3/10 2014