Det ömmar…
Här badas det vidare. Tina har paddlat en hel del med olika kajaker hon lånat av snälla människor, vi snorklar med hajar och alla de andra fiskarna i passet varje dag. Dessutom har jag har dykt med alla de glada fransmännen nästan varje dag. Men framför allt har kitelektionerna fortsatt, och det går bättre och bättre för både mig och Lovisa i denna märkliga sport – att surfa efter en drake.
Tyvärr dog vinden ut i går efter lunch, så då gjorde vi en fiskeexpedition utanför atollen istället, med en aluminiumeka från grannbåten Karaka. Vi fiskade först med trolling och fick en del fina fiskar inom revet och bottenpilkade sedan på utsidan från 20 och ner till runt 250 meter. Då fick vi mängder av olika fiskar, ja av alla tänkbara slag. Dock besegrade de tre största firrarna oss och drog av linorna efter mycket fajtande, så vi kunde aldrig stolt visa upp de där riktigt stora tonfiskarna som vi hade hoppats mest på. Vad vi fick upp visade vi för killen som jobbar i den lilla serveringen på bryggan i passet och fick en riktigt grundlig lektion i artkunskap, med tonvikten på vilka fiskar man kan äta och vilka man undviker här på ön. Det är ju tyvärr lite olika på varje ställe man kommer till. Ett tips var att fiskarna ska böja sig en bit när de dött. Då är allt är som det ska, annars kan man misstänka siguaterra-gift. Så i går åt vi bl.a. en grön papegojfisk rå, bara marinerad i lime. I dag blev det barracuda i hemtappad kokosmjölk. Excellent! Till efterrätt kokosnötschoklad som särskilt Lovisa älskade. Jag brukar baka matbröd tidigt om morgonen så vi bjuder kompisarna på frukost innan vi tar oss iväg på nästa äventyr.
Medan vi dök idag tillsammans med Adrian, Ariel och Lion var de andra fransmännen ute och harpunfiskade på utsidan av atollen och fick en hel del. Det svåra är att få upp sin fångst i båten innan hajsvärmen blir för närgången, så det gäller att inte vara för långt borta.
Jag får i smyg erkänna att jag lider av mina stukade revben (på båda sidor, men mest vänster) vad jag än ska ta mig för, men Adrian och Ariel är snälla och hjälper till att släpa dykflaskor upp och ner till kompressorn när de är i närheten. Men man blir t.ex. definitivt mindre flink med att huka ihop sig snabbt för att få på kitebrädan på fötterna medan man styr draken med andra handen. Men, med Marcus Aurelius som förebild måste man hålla med om att det är obetydligheter och kanske rent av en fördel om man nån gång skulle ta sig för något lite krångligare. Men jag vet att ömmande revben brukar hålla i sig några månader. Felet var att jag i min okunskap nog strappade ner selen lite för lite första dagen tror jag, annars hade man nu varit 25 gånger vigare..
Vi hade över Abbie, en flicka på 10 år, som lekte med Karin och Lovisa i går från Obsession, en Californiabåt som ankrat bredvid.
Gustaf 6.30 GMT 9 Juli 2014 S. Fakarava