Segelmanet och blått hav
Vi har precis lämnat kontinentalsockeln och kommer nu ut på djupare vatten. Havet söder om Irland heter Celtic sea, är 200 sjömil i fyrkant och ca 100 meter djupt. Detta borde varit en bra fiskebank. Fantastiska vidder av havskräftor, plattfisk och annat. Men vi har endast sett ett fåtal fiskebåtar här och alltid på så långt håll att de endast visat sig på AIS-ens lilla skärm, aldrig i verkligheten, dvs mer än åtta och mindre än 50 sjömil bort. De har alla varit franska. Logiken talar sitt tydliga språk: man har fiskat skiten ur detta hav så det lönar sig inte att komma tillbaka. Sorgligt. Irländaren Bill, biologen i Roundstone sa oss att man ser allt större andel djuphavsfiskar i mataffärerna nu. Är detta nästa steg, att fiska ut djuphaven?
I min fantasi seglar jag ibland längs botten. Färdas fram i absolut tysthet. En grå-blågrön dager med oändliga vidder av lerfält. Havsbotten ser ömsom grå ut, ömsom chokladbrun av MnO2. Det är spännande att segla fram här nere längs kontinentalbrantens raviner, som att flyga. Lerfälten vi passerat de sista två dagarna har kanske varit lite enformiga, men nu, vid branten, här hisnar man inför naturens väldighet. Det är inte en slät kant, utan sönderskuren, vecked, med platåer, dalar och berg, flera tusen meter höga. Säkert finns här stup där det inte ligger sediment utan som är kala bergssidor täckta av hårdbottendjur. Uråldriga och långsamväxande varelser som sitter fast eller sakta kryper fram. Å, vad det hade varit spännande att vara där, 2000 meter rakt under oss just nu! Men sent i natt är vi framme vid bergets fot. 4817 meter står det på sjökortet där.
Föröver och om styrbord har vi nu Porcupine Abyssal Plain. Det är en stor lerslätt på ganska konstant 4200 meters djup. För femton år sedan var jag här som doktorand en månad och provtog sedimentprover. Man försökte då beskriva sedimentationens och biologins årstidsväxlingar på en djuphavsslätt. Abyssen, som vi kallade den. Avgrunden. Det tog över en timme att hissa ner provtagaren till botten och lika lång tid att få upp den. Och visst var där årstidsväxling. Visst finns här liv. Jättestora räkliknande djur som färdas långt för att finna något ätbart som når ner till botten, men utan att det kostar dem för mycket energi. Kanske kommer en död sjöfågel, fisk eller delfin som till sist når ner efter dagar av att långsamt falla. Här finns fiskar som mest har ett stort huvud med stora tänder och ögon, medan stjärten är mer sparsamt tilltagen. Vi vet fortfarande inte var och hur dessa fiskar fortplantar sig. Havsdjupen är fortfarande mindre utforskade än rymden.
Vi har haft flera flocker ganska små delfiner runt oss idag. Jag tror att det varit atlantisk vitsiding, men det kan mycket väl ha varit blandade flockar. De har hoppat högt, helt upp ur vattnet vid upprepade tillfällen. Eftersom havet är så lugnt ser man dem på flera kilometers håll där de hoppar. Man undrar varför?
I morse seglade vi förbi vår första segelmanet på resan. På håll ser den ut som en jättestor rosa såpbubbla som flyter på ytan. Fantasifulla varelser! Det är mer ont om fåglar nu. Några stomfåglar, en del havssulor, enstaka mindre lira och en storlabb medan jag tittat ut idag. Tina uppmärksammade mig på en flock silvertärnor som sträckte söderut imorse. De har lång väg, kanske ända till Antarktis, innan de når sin övervintringslokal, så jag unnar dem all lycka.
Vinden har stått sig, tack och lov, så vi har fortfarande sluppit starta motorn, men vi närmar oss högtrycksryggens kam. Där ska sydvästvinden bytas mot nordost, och det är säkert stiltje däremellan. Men ännu har vi fyra m/s, nästan ingen sjögång och hårdskotade segel för styrbords halsar.
Inatt tog Tina vakten nästan hela natten. Hon sa att hon njöt av tystnaden, att få läsa sin bok och att få vara med sina egna tankar. Det är ju alltid barn omkring oss eller så är det kanske jag som inte kan hålla snattran.
/Gustaf 17.15z 47 48’N 08 49’W 1a September 2012