Mot Fakarava
Är under segel igen. Vinden är mycket svag men ska komma sig lite mer under natten. Vi är på väg till Fakarava för ett kortare stopp, sedan går vi vidare till Tahiti.
Startade i förmiddags och gick för motor över Tahanea-atollen efter att vinkat adjö till våra Litorinavänner som det lär ta tre månader innan vi ser igen nästa gång, då på Tonga.
Tina styrde och jag stod i masten och höll utkik efter grund. Det är ju inte kartlagt i atollerna så man får hålla koll själv. Står man en bit upp (ca 12 meter) får man varning i god tid för de små undervattensgrund som finns här och där i det i övrigt 30 meter djupa innanhav som atollens cirkelformade rev och små öar innesluter.
Vid 12-tiden kom vi fram till passen på nordsidan och dök med barnen i det lilla passet. Man får passa på när strömmen vänder, det är 4-5 knops tidvattenström där, in och ut, och vid svag inström är det väldigt fin snorkling där. Många stora fina fiskar, nån sköldpadda och en myriad små förggranna fiskar och koraller och rockor, den här gången spotted eagleray. Väldigt lyckat, särskilt som vädret var så lugnt.
I skymningen lättade vi ankar och tog oss ut genom mittpasset som är lite bredare än det, där vi snorklat. Men vi höll på att bli kvar där vi låg, för vår kätting hade snott sig runt ett korallhuvud och när jag skulle ta upp den satt den fast på 20 meters djup. Våra 3 tons drag med ankarspelet räckte inte för att dra loss det. Vi släppte ut lite kätting igen och körde lite hit och dit för att lirka loss det, men det släppte inte, däremot bröts korallhuvet loss från botten men satt fortfarande fastknuten på kättingen. Och den var tung den där stenen! För att få tillräcklig kraft i ankarspelet gasade Tina på lite extra och korallblocket på runt två ton kom sakta upp mot ytan, medan fören på båten betänkligt pekade ner och jag var faktiskt orolig för infästningen av bogrullen som såg svajig ut under denna häpnadsväckande belastning. Men när det enorma korallstycket nästan nådde ytan släppte kättingknuten plötsligt och båten rätade på sig och ankarspelet snurrade på som aldrig förr. Den vanligen så tunga och klumpiga 16mm kättingen sprutade nu in som ett gummiband som släppts, trots att ankare och 20 meter hängande kätting väger 260 kilo. Tina sa att det luktade lite bränt när de tredubbla remmarna i motorrummet till 15kW generatorn som sitter på huvudmaskin slirade när ankarspelet tog stopp för varje försök innan vi fått korallstycket avbrutet. Idag fick hon jobba lite extra, gamla Bettan! Vid det extra gaspådraget ger ankarspelet 7-8 KW om man följer spec, men när man kör det till stopp är det en bit mer, kanske 10-15kW. Kände efteråt på motorn till ankarspelet om den blev varm. Nej, lite ljummen bara, det var ju inte så länge den gav max.
Vi kom iallafall ut genom passet och solen gick ner just när vi var mitt i, och vi fick njuta av den lilla blågröna blixten som blänkte till, precis när solens sista bit försvann. Det var fint!
Nu ligger vi här och guppar, vinden är väldigt svag, men tillräcklig för att autopiloten ska styra. Vi gör 0.8 knop, men vinden ska väl komma sig lite till under natten. På radarn ser man regnmoln runt oss, som sakta närmar sig. Ja, det syntes sånt på väderprognosen också. Återstår att se om de innehåller vad vi behöver, vind.
Gustaf, 9.00 GMT, 2 juli, pos. 2014 16-47’S 144-42’W