Slussning till Andra Sidan
I onsdags morgon vid niotiden seglade vi iväg från Portobelo, med sju vuxna och två barn ombord. Det var inte mycket till vind, “skall vi inte hissa storen också?”, tyckte de rastlösa fransoserna, “vi kan spira genuan också, inga problem, vi behöver något att göra!…”. Om det bara varit Gustaf och jag ombord, hade vi aldrig orkat detta, spirbommen är så tung att den brukar Gustaf få rigga innan vi lämnar hamn. Detta var en helt ny erfarenhet, båten full med energiska människor, som dessutom redan kunde segla, och tyckte det var jätteskoj att segla en annan båt än den egna. Vi ankrade vid tvåtiden på The Flats i Colon, och fick vänta några timmar innan Kanalbolagets pilot, som skulle göra oss sällskap genom slussarna, kom ombord. Vi hjälptes åt med att göra lunch (jag lärde mig steka lök på franskt vis i vitt vin), placerade ut fendrar längs sidorna, och täckte över solpanelerna med dynor och badleksaker för att skydda dem för linorna som sedan skulle kastas till oss i slussen. Det var hemskt varmt, och till sist började den vige Ariel göra saltomortaler från relingen och mesanbommen ner i vattnet, ja, då badade vi allihopa. Det var nog inte det fräschaste badet man gjort, men det var bra mycket roligare än att bara sitta och vänta.
Piloten talade bra engelska. Gustaf skulle följa hans instruktioner exakt, vilka bestod i att ta sig fram till en av de två slussarna och manövrera undan för de stora lastfartygen. Fransoserna och jag blev lite jäktade när vi insåg att vi behövde snurra upp våra långa linor, som hade trasslat sig. Men det fanns gott om tid. Före slussen förtöjde vi ihop Caminante med en annan segelbåt, Moondancer. Ägaren sa att båten vägde 35 ton, varav 25 var fruns skor och handväskor! Hon var för rolig, hon låg hela kvällen på en blå kudde i sittbrunnen med en chipspåse i näven. Inga nerver där, inte.
Vi såg vår enda krokodil på stranden framför slussen. De är visst de enda som kan åka gratis upp och ner… Vi fick slussa upp tre slussar på raken med ett fraktfartyg framför oss, allt gick bra, men det var tufft även för våra starka linehandlers att hålla emot när vattnet strömmade in från sidorna längs slussen. I mörker gick vi ut och fick tillstånd att ankra i Gatunsjön på 22 meters djup, och piloten blev hämtad av Kanalbolaget. Nerverna släppte, vi åt chili con carne och drack vin på akterdäck. Gustaf och jag gick upp vid fem för att förbereda frukost, för vi väntade en ny pilot vid sextiden. Han kom i själva verket inte förrän vid åtta-niotiden. Några trotsade risken att bli uppäten av krokodiler och badade – men de vågade inte vara i många sekunder.
Vi fick gå för motor cirka fyra timmar över Gatunsjön till den första slussen, som skulle ta oss ner. Under tiden sydde Adrian och Ariel på sin nya regnsamlare, som de behöver för överfarten till Marquesas. De har inte råd att stanna på Galapagos och fylla vatten (ett stopp där kostar 800 US). Vid nerfarten fick vi en segelbåt förtöjd på vardera sidan, så vi slapp ta hand om linor från slussväggen. Det var urjobbigt för Gustaf för han fick motorisera hela paketet med båtar längst fram i slussen och fram till de två sista slussarna, piloten gav exakta instruktioner för kurs och fart. Gustaf var på helspänn många timmar. Som tur var var den duktiga piloten Edvard väldigt intresserad av historia, så det blev mycket diskussioner vid ratten, som berörde annat än kurs och fart. Eftersom våra linehandlers inte hade mycket att göra, tillbringade de mycket tid uppe i riggen i slussarna. De älskade Gustafs steg i masten, och försökte förgäves övertyga mig att klättra upp “man ser ju
mycket bättre däruppe…”. Men kanske jag föredrar att titta på snygga killar i masten istället ?!
Sicket lyckorus att komma ut i Stilla Havet, det är något alldeles extra att komma dit med sin egen båt. Vi firade på kvällen, efter att vi skickat iväg våra nya franska vänner. De fick bråttom tillbaks, då de fick tid för mätning av sina egna båtar följande morgon. Nästa vecka blir det vi som får hjälpa dem.
Tina, 03.00z, 8 mars 2014, La Playita, Panama City, Panama