Under segel igen.
Vi har varit på väg i runt 40 timmar nu, sedan vi lämnade Chaguaramas. Vi har haft svaga vindar från sydost och strömmen är med oss. Ibland tornar stora svarta moln upp sig och hotar med ösregn och blåst, men vi har bara blivit träffade en gång hittills. Först seglade vi norrut, sedan mot nordväst och nu rakt västerut. Vi vill hålla ut från Testigos och Margarita utanför Venezuela, där det varit en del piratrapporter även de senaste månaderna. Nu är vi 60 sjömil rakt norr om Margarita, den en gång så populära västindiska ön, där många långseglare levde loppan medan de översomrade orkansäsongen. Vi var själva här 1991, före GPS-ens tid, och navigerade in nattetid bland Porlamars alla kulörta ljus, ledda av det stora pariserhjulet.
Vi återsåg några seglarvänner i Chaguaramas som vi träffat förut och lärde dessutom känna några nya. Tina blev bl.a. bekant med ägarna till den stora tremastade Sagitta. Lovisa tillbringade en halv dag med det engelska äldre paret i LochMarin, en 50 fots aluminiumketch, vilka vi hade på middag när vi låg på Graciosa. Själv pratade jag en del med den gamle radioamatören på Sealah, den jag köpte oscilloskopet av när vi låg i Prickley Bay. Han har fått slut på pengar, den månatliga avkastningen på hans investeringar sinade för ett tag sen och han seglar nu upp till Huston i Texas och ska försöka ta jobb som elektroingenjör på någon av oljeriggarna. Sedan seglar han vidare genom Panama till Malaysia, som hittills är hans faviritvatten under de åtta år han varit ute.
Jag hade ett lite pinsamt intermezzo häromdagen. Vi har ju varit på jakt efter sand till anti-halk för vårt däck, när det nu snart ska målas om vitt. Grått däck blir för varmt för bara fötter. Sanden vi använde för däcksmålning på Bequia till sidorna om överbyggnaden är alltför grov till för- och akter-däck. Det är lite spikmattekänsla att gå på den. Blästersand är bättre, liksom filtersand. Det ska vara kvarts och inte kalk, vilket nästan all sand här består av här. Har frågat i många järnaffärer och blev slutligen rådd att försöka med det stora skeppsvarvet i Chaguaramas, där man blästrar mycket. Utrustad med en hink i handen traskar jag således förbi alla säkerhetsvakter, bommar etc. Jag frågar många på området och hittar till slut killarna som sköter blästringen. -Hmm, man använder nästan bara den lyxigare och vassare svarta sanden “black beauty”, aluminiumsilikat tror jag det är, men till sist hittar killarna lite överbliven ljusgul kiselsand. Jag blir så glad så den vänlige killen får 40 kronor, vilket nog är nästan en dagslön. Muntert visslande traskar jag tillbaka med min spann mellan de olika vaktkurerna. Men här blir jag hejdad och man vill se papper på spannen… Komplicerat, men det slutade med att jag blev ganska bekant med självaste över-direktören, Mr. Ramnal, en trevlig karl, som slutligen officiellt sponsrade oss med nämnda sand. -Men alla säkerhetsvakterna på området, säkert 20 stycken, fick skäll och en uppsträckning för att släppa igenom en sandalnisse. För efterkommande i samma ärende råder jag att antingen fråga i vakten och bereda sig på en dags formaliteter i förhoppning att bli sponsrad, eller lägga gummibåten vid kajen där man blästrar och inte vandra ogenerat genom alla säkerhetsgrindar. Mitt resonemang var att sanden kostade varvet mindre än en krona, alltså var det mindre störande för dem att tigga från blästraren än att besvära direktören, vilken är den ende som har officiell befogenhet att skänka bort något. Att sälja sanden är omöjligt för någon. I Sverige är det lättare, där går man till Biltema eller en till sandstrand för att få kiselsand.
Vi klarerade ut i fredags efter tio dagars idogt bunkrande av allehanda förnödenheter. Bla köpte vi en lokal gasolflaska och har sedan varit och bytt den sju gånger efter att tömt dess innehåll i våra olika gasolflaskor ombord, inklusive en bortkastad, troligen spansk flaska vi tagit tillvara. Vad gör man inte när gasolen kostar två! kronor per kg! Nu har vi runt 100 kg gasol. Det är ungefär en årsförbrukning även om vi bakar och grillar mycket. Tankarna är nu fulla och relingarna kantas av olika bensin- och dieseldunkar. Vi har en stabil brädstapel med sextums och åttatums teakbrädor i fören, 46 liter nyköpt Jotun-färg och matförråd för ännu ett halvår, samt en del nya reservdelar. Det härliga med Caminante är att det inte syns på vattenlinjen att man tar ombord ett par ton hit eller dit eller har vattentankarna på 2000 liter tomma eller fulla. På en mellanstor katamaran, vilket de flesta i dessa vatten numera har, skulle det gå ganska trögt att segla och inte minst vara en viss risk att tippa framlänges om man lastar så tungt, när vinden sedan friskar i.
Barnen älskar att sitta med ett par timmar på nattvakten och prata, sjunga och titta på stjärnorna. I kväll satt jag med Karin till framåt ett på natten och hon pratade och pratade. Hon tänker mycket på sina kompisar hon träffat, på sitt gamla dagis och på sångerna därifrån och på de olika hundar hon blivit vän med på seglingarna. Hon är väldigt nöjd med att hon nu börjar kunna läsa så bra att det faktiskt är riktigt roligt till slut, och hon är jättemotiverad att lära sig engelska för att prata med nyfunna kompisar. Hon kommer till mig då och då med engelska bilderböcker och vill att jag ska hjälpa henne lära sig orden som står där. För Karin är det här med skola väldikt tveeggat. Ofta sätter hon sig på tvären när hon måste och det blir mycket tjat och gnat innan hon ger sig, medan andra gånger så kommer hon själv, även om det är helg och det kan vara samma bok vi bråkade om att hon skulle läsa dagen innan. Det som Karin är minst road av är matte. Det är inte lätt att förmedla det fantastiska med talens gåtor och mysterier. Sånt som man själv låg vaken med på natten och försökte förstå. Varför ökar avståndet mellan kvadraterna med två varje gång? 4, 9, 16, 25, 36, 49 har mellanrummen 5, 7, 9, 11, 13. Sånt höll mig sömnlös när jag var liten och så är det nu för Lovisa med, men inte för Karin. Ännu så länge. Hon tänker mer på hundar.
/Gustaf 12-07.5’N 64-26.7’W 07.39Z 22 sept 2013