Flytt till Hog Island
Varje morgon vid halv åtta vaknar vi till det lokala VHF radionätet på kanal 66. Det sköts om av en grupp seglare, män och kvinnor, med en tydlig talang för verbal kommunikation, som varit på Grenada såpass länge att de har viss lokalkännedom. Netcontrollers är effektiva och ofta lite roliga också, annars orkar folk inte lyssna. Man börjar med säkerhetsmeddelanden, sedan väder, “Parts and Service”‘, “Social activities”,”Treasures of the bilge”, “General announcements”, sedan “Shopping buses”, och till sist ‘”Local business”‘. Vill man bidraga med information eller sälja något, anropar man med sitt båtnamn, så kan man få annonsera sitt ärende. Efteråt kan man kontakta båtar genom att ropa upp dem på kanal 66 eller 68. Kanal 68 är på resten av dagen. Kanal 68 är den allmänna “hailing channel”, där man kontaktar sina vänner eller kanske ber om information av allmän karaktär, intressant för många. Inga samtal skall föras här, vill man prata får man flytta sig till en annan kanal. I kväll slog en liten lokal segelbåt runt i mörkret och en observatör gjorde ett allmänt anrop på kanal 68, så att folk med jollar skulle bli varskodda och komma och hjälpa till, då det fanns folk i sjön.
Vi flyttade oss ett par sjömil österut idag, till Woburn Bay, norr om Hog Island. Här fläktar det mer och är inte lika trångt på ankarplatsen. Både här och i andra vikar vi passerade (Mount Hartman Bay och Hog Island) ligger det massor av båtar ankrade. Jag häpnar över hur många människor som lever här, i vattenvärldslivet. Det är inte charterbåtar utan båtar med människor från hela världen, som lever som ett slags hemligt folk, i utkanten av samhället. Spanska katamaranen Zingay och svenska Elin är också med oss här. Vi tillbringade några timmar på eftermiddagen på Hog Island. Där fanns en liten strand och en liten skruttig strandbar. Stolar och bord i trä i skuggan av träden. Hälften av stranden var täckt av uppdragna jollar, seglare satt eller stod och pratade med varandra. Stämningen är speciell, det är som om detta är de båtboendes eget ställe, en värld i världen. Här finns ingen ström, allt är nergånget. Allt i baren kostar 5 EC (12 kronor), för enkelhetens skull!
Barnen gick i bushen, lekte med en gunga och en hängmatta, och så småningom med en glad hund de stötte på. Vi mötte tyska Angela, som bjöd alla på tårta för att hon fyllde år. Angela, kanske 35-40 år, mötte vi första gången på Bequia i januari. Hon har kortstubbad hår, superstora överarmar, världens största leende, jobbade på Bequia som snickare. Nu jobbade och bodde hon istället på en nedgången bogserbåt, The Flying Buzzard. De hade nyss köpt vraket av den 60 fots aluminiumbåt som brann upp i Prickly Bay för några veckor sedan, och nu skall vrakgodset sorteras och sedan tas till skroten i Trinidad för försäljning. De var två män och två kvinnor ombord på Flying Buzzard, och Angela verkade stormtrivas med detta liv, som måste vara otroligt varierande och äventyrligt. Något att fundera på kanske?
Tina, Woburn Bay, Grenada, 01.46z, 8 juli, 2013