Yanggelo och farväl
“Nu blev det grunt”, hojtar Gustaf och girar tvärt styrbord. Vi passerar över ett korallhuvud som jag inte kan se, trots att jag står och håller utkik på taket ovanför sittbrunnen. “I guideboken står det att man skall hålla nära ön Gam på styrbordssidan”, svarar jag, lätt stressad. Och nu fattar jag varför. Det var samma sak i Wayag. Även om man har en fin bok med en bild på var man kan ankra, så får man hålla utkik på vägen. Det finns ingen här som orkat åka runt och djupmäta varenda grund vid absoluta lågvatten.
Vi har haft gulddagar med Nautilus i Yanggelo, Raja Ampat, där vi ankrade och knöt fast Caminantes akter med två tampar till mangroven. Vid sextiden på morgonen vaknade jag till vindstilla och vackra okända fågelläten. Jag har sett hägrar och vita papegojor, och hört konstiga morranden inifrån skogen.
Karin har listat “djur som börjar på k” i skolan. “Krokodil” har hon skrivit upp i sin lilla bok, samtidigt som vi vuxna varje dag har ältat frågan huruvida vi borde eller inte borde bada från båten, då det kanske skulle kunna finnas saltvattenskrokodiler i mangroven. Detta har dock inte hindrat Karins och mitt morgondopp, kanske är vi lite avtrubbade, då vi levt med hotet från krokodiler sedan Vanuatu. En engelsk dykturistbåt meddelade Nautilus att de slutat med nattdyk, då någon sett en krokodil här förra året. Men det har inte hindrat att andra båtar här tar sina gäster på nattdyk eller snorklingar dagtid inne i mangroven. De är nog vanligtvis allt rätt skygga de där krokodilerna.
Yanggelo har erbjudit superfin snorkling bara några hundra meter norr om ankarplatsen med mjuka koraller och massvis med fiskar av många slag. Ett riktigt höjdarställe. Sikten är inte alltid optimal i Raja Ampat, kanske är den årstidsberoende. Vi märkte redan ett par dygn från Raja Ampat, när vi kom seglande, att havet kunde vara så fullt med plankton och alger, att vi avstod från att köra watermakern. Det måste vara enormt näringsrika vatten här, det är väl därför det är så gott om fisk. Både på ankarplatserna och när vi ligger under segel ser vi ofta hoppande fisk, förutom delfiner och en och annan manta som gör en saltomortal.
I Yanggelo kunde vi ibland simma in i små maneter med bränntrådar. Jag har ångrat att jag inte skaffat långärmade våtdräkter till mig och barnen. Varje dag tog Gustaf och Hans med Lovisa, Karin, Seppe och Fien på dyk 5-7 meter ner. På eftermiddagarna tog killarna sig ett eget dyk, trålade efter matfisk, medan Katrien och jag paddlade kajak eller snorklade, eldade sopor och samtidigt höll ett öga på barnen. En kväll fick Seppe sin försenade födelsedagspresent av Gustaf. Han fick komma och bygga en kokosnöt-ledlampa i Caminantes verkstad. Det var en varm och svettig kväll under de myggnätsförsedda däcksluckorna, men Seppe (och syster Fien) njöt ändå av att få lära sig lite elektronik. Det blir inte mycket sånt i båtbarnens skola.
En katamaran kom och ankrade bredvid oss några dagar, med en amerikan och en fransyska i 50-årsåldern. De hade seglat i elva år, 1.5 varv runt jorden, och är riktiga dyknördar. Hon gav mig en gmx-fil med deras waypoints för ankarplatser och dykställen, som nu ligger i bakgrunden i vårt navigationsprogram OpenCpn. Detta är återigen så karakteristiskt för nordöstra Indonesien. Här finns en miljon potentiella ankarplatser, men ingen kommersiell guidebok som täcker alla. Folk letar upp nya själva med hjälp av satellitbilder, skaffar info från dykbåtar eller använder elektroniska anteckningar från tidigare “pionjärer”. Katrien i Nautilus och jag använder bägge Navionics på Ipadden. Vi knappar in waypoints som vi hittat och sätter ut ankarsymboler på kortet och kan sedan kvickt beräkna avstånd.
Nu är det bara ett par dygn tills Gustafs bror Eric med familj kommer till Ambon, så igår tog vi ett sorgligt farväl av Nautilus och började segla de 250 sjömilen söderut. Vi har seglat parallellt med våra belgiska vänner sedan augusti. Det har varit tryggt att ha en kompisbåt med oss och det har emellanåt varit ganska äventyrliga sjömil tillsammans. Och man skall ha lite tur att hitta folk man gillar.
Tina, 7.30z, 15 dec 2015, 01.35S 129.16E