26 sep 2015 2015-09-26 16:40 2015-09-26 16:40

Liten tillbakablick

470 sjömil från Vanuatu.

Från Luganville nådde vi Vanua Lava på förmiddagen, lite sjörullade och med revade segel. Vindarna hade varit friska och med tidvattenströmmar på över en knop, än hit än dit. Vi möttes av en brant ö som såg ut att stupa rakt i havet, där också den branta vulkansidan var täckt av ogenomtränglig mörkgrön djungel. Enligt sjökortet var det ännu några sjömil kvar till vattenfallet där vi skulle ankra, men när jag spanat med kikaren ser jag ett dubbelt vattenvall som kastar sig ut ur grönskan och vi styr in mot kusten och börjar ta ner och beslå seglen. Våra vänner i Nautilus ligger där redan för ankar, men också den schweiziska båten Mares med åttaåriga Laura, som snart blir väldigt bra lekkamrat med våra barn under de kommande dagarna. Det visar sig finnas ytterligare ett vattenfall lite längre norrut, som är ännu pampigare, vilket var vad vår beskrivning refererade till.

Längs denna branta kust lever folket dels i enstaka hyddor nere vid vattnet där det finns tillräckligt med plats mellan havet och stupet, kanske med en sjömil mellan bosättningarna, och dels som vi hörde men aldrig såg, inne i små samhällen djupt i djungeln. En sjöfarare som passerar, också på nära håll, upptäcker knappast dessa bosättningar, och seglar man förbi på natten ser man bara den svarta djungeltäckta vulkanen. Inga vägar, inga gatlampor och ingen elektricitet, förutom någon liten solpanel på vissa hyddor, men lamporna kopplade till dessa är väldigt svaga, högst 1W och bara tända någon timme på kvällen. Så för en västerlänning ser dessa öar obebodda ut.

Vi blir snart ompysslade och väldigt officiellt välkomnade av hövdingen Malau och hans fru Elisabeth som har hyddorna på norra sidan vattenfallet. På andra sidan bor Emma och hennes syster som snart kom paddlande ut till oss i sina urholkade och väldigt små och smala trädstamskanoter med utriggare, för att byta sin frukt och andra jordbruksprodukter mot kläder, fiskekrokar och vad annat vi har att avvara. Varje dag passerar liknande kanoter längs kusten morgon och kväll. Det är mest föräldrar som skjutsar sina barn till skolan. Men när de landat dem på andra sidan vattenfallet är detta bara början på stigen som går till skolan, och tar 1 1/2 timme för snabba barnafötter. En av dessa passerande båtar är av västerlänsk typ, dvs en eka, som ståtar med en 8-hästars Yamaha. Christensen, den stolte 60-åriga ägaren till båten, fungerar som taxichaufför för dem som bor allra längst bort. En förmiddag hjälper jag honom och hans fru att byta olja i motorn och passar på att kolla impellern, för motorn verkar ha lite dålig kylning. Senare tar jag en tur med gummibåten tre sjömil norrut till deras hydda och hälsar på. De, liksom en del andra familjer, visar sig ha två bostäder- Nu bor de i den ensliga “sommarstugan” nere vid stranden under några veckor, där de arbetar med odlingarna. Nu, runt september, den torra tiden, är det som man svedjer och bryter land, sätter banan, taro, cassava och sötpotatis. Det mesta planteras från skott eller rötter. Grödor som planteras från frön har tagits vara på ur förra årets skördar av majs, pumpa m.m.

En dag tar Malau oss med och visar djungeln och odlingarna. En mycket fin tur, han är en bra guide och lär oss mycket om regnskogsväxter och traditioner. Förutom den vanliga skolan har han gått “Custom school” (custom är motsatsordet till den vite mannens värld) och lärt sig om medicinalväxter och så mycket mer. Han visar många olika lianer och deras användning, han visar ett giftigt träd som växer mitt i odlingarna och Tina påpekar att “vore detta i Sverige hade vi sågat ned det för att ge plats åt grödorna och undvika förgiftningar”. Men såklart har det en användning som han lite motvilligt förklarar. Eftersom han är medicinman, enligt egen utsago redan försedd med ganska mycket magisk förmåga, t.ex. att vända vindar eller få det att regna, har han intresserat sig för detta träd och dess speciella, magiska egenskaper. Dödsgiftigt, ja, lämpligt om man vill mörda någon, men för en medicinman med Malaus kapacitet kan detta träd hjälpa honom vidare på vägen mot magisk förmåga, om han finner det nödvändigt. En förmåga om än av det mörkare slaget. Han berättar att man då måste leva avskilt, som en erimit en längre tid, och regelbundet äta de unga toppskotten av det farliga trädet. Ingen hälsokur kanske, men efter denna initiering, om man nu överlever, får man förmågan att påverka ödet för andra människor. -Om jag då säger att hajarna ska äta dig, så gör de det. Odiskutabelt en mycket nyttig förmåga om man är hövding.

Malau berättar att det tidigare varit stor osämja mellan strandfolket och byfolket någon kilometer upp i bergen. Han leder oss över en ås med ett 100 meters stup på ena sidan och säger, att byborna på bägge sidor många gånger låg i försåt här och vräkte ner varandra över kanten. Det finns en grotta där nere bland de vassa klippblocken där man ännu kan se skeletten från undangömda offer. Befolkningen på Vanuatu decimerades till en bråkdel genom slavjakt (blackbirding), konflikter, kannibalism och sjukdomar från 1800 till mitten av 1900-talet och vad vi har sett ett halvt sekel senare lever man nu mycket fridfullt och har gott om plats, med en sådan rikedom att man bekymmerslöst kan ha stor familj. Den forntida bristen på resurser och avsaknad av humanism (eller kalla det missionärernas kristna värderingar) ledde till konstanta konflikter, fiendeskap och mord. Men emellanåt tvistas det alltjämt, främst om ägandeskapet till markerna, och då är det hövdingens ord som är lagen. Det finns inga papper på vem som äger vad, han måste ha allt i huvudet. Ett särskilt trädslag planteras ofta på markgränsen, men gränsen kan också följa bäckar, klippformationer m.m. Därför måste hövdingen vandra runt mycket i djungeln, tala med alla och vara lantmätaren med det perfekta lokalsinnet. Han måste också kunna mycket om växter och hur man överlever i djungeln. Eftersom denna kunskap inte ingår i den vanliga skolundervisningen måste så mycket som möjligt vara samlat i huvudet på hövdingen. Han bör ha gått i Custom school och det är hans plikt att föra kunskapen vidare, en förutsättning för att kunna leva i ekologisk harmoni med naturen utan tillgång till civilisationens innovationer. Men uppenbarligen skiljer sig sederna från ö till ö, t.ex. vad gäller konsten att bygga kanoter, språket, detaljer om hur man planterar sina matrötter och annat. Hövdingarna i t.ex. Banks (några av öarna i norra Vanuatu) träffas regelbundet och diskuterar, och har sedan några år börjat ta del av landets större politik. De har till och med skapat ett parti, som på senare tid har fått första säte i parlamentet.

I vår nästa ankarvik, på ön Ureparapara, fortsatte jag mina funderingar över hövdingens roll. Här heter han Nicholsen, är runt 50 år och har varit hövding i 25 år. Det är hövdingens ansvar att byn är förberedd för de orkaner som sveper över landet från november till mars. Nicholsen höll på att äska resurser för ett gemensamt byhus-bygge uppe i bergen, ett slags skyddsrum, när vi träffades. Vi pratade om brödfrukts-hålen vi sett spår av från forna bosättningar i Franska polynesien och norra Nya Zeeland. Man eldar i botten på en torr, stensatt brunn, som anläggs på toppen av en kulle. Sedan staplar man upp rensade brödrukter i många lager på galler, för att slutligen täcka över det hela med löv. Elden genomsteker och röker brödfruktsskivorna och torkar dem tills de blir som skeppsskorpor och håller sig i minst två år. Jättegoda säger alla, men vi fick aldrig chansen att smaka. Sköter byn dessa sina förberedelser väl och har nödhyddor redo i bergen är man redo, om orkanen vräker ner husen och förstör alla grödor, av vilket det senare tyvärr är ganska vanligt. Utan en hövding med respekt och stor ansvarskänsla kommer byn att stå med byxorna nere var gång cyklonen slår till.

Nicholen har vidare ansvaret för en kortvågsradio för att hålla kontakt med den lilla bosättningen på andra sidan ön, en hel dagsmars över bergen (om man går snabbt). Han har också det självpåtagna ansvaret för eldragningar och felsökning i de många solpanelsinstallationerna runtom i hans kungarike på 253 själar, den sista faktiskt född samma dag som vi kom. Han har ett litet oumbärligt mätinstrument han bytt till sig av en seglare. Han kan med hjälp av det operera ut och återanvända alla de solpaneler som kommer flytande med fiskelokaliseringsbojarna som nu guppar fram över haven. Dessas uppgift är att identifiera var det finns fiskstim i Stilla havet. Positionerna sänds automatiskt till ett kontor någonstans, över satellittelefon (Iridium). Från de rika till de fattiga, en vacker tanke, men på köpet kommer giftiga blybatterier som spolas upp på stranden med bojarna, för att inte tala om att det högteknologiska fisket snabbt tömmer haven på det protein byarna så väl behöver.

Det finns inga poliser eller sjukhus på dessa isolerade öar såklart, men vi träffade den lokala barnmorskan som låg tillsammans med den nyblivna mamman och vakade över det lilla nyfödda barnet, placerade i ett kökshus som luktade starkt av rökt fisk. Vi skänkte en “välkommen till världen”-present i form av en tvål, en handduk och en nalle. Den lycklige fadern, Fredrik, nu sjubarnsfar visade oss sedan runt en smula i byn. Jag passade på att fråga om sådant som inte är så lätt att fråga hövdingen. Jag var så klart nyfiken på skvaller om missbruk och osämjor i “paradiset”. Vi hade sett att man rökte marihuana på ön Erremango utan att skämmas över det och jag undrade om det var likadant här. Fredrik blev upprörd över frågan, detta var helt klart något mycket förbjudet här. Han sa att det senast i år varit en karl som rökt och sedan dragit med sig en tolvårig flicka upp i bergen och mördat henne där. Mördaren ruttnar nu i en fängelsecell långt borta. En ruskig historia! Senare fick jag veta att detta skett i en by på ön Vanua Lava, ön varifrån vi just kommit. När jag tog upp historien med hövdingen samma kväll, blev också denne mycket upprörd redan innan han hört vad jag skulle fråga. Han trodde att Fredrik hade berättat skandalhistorien om när besättningen på en fransk segelbåt året innan lurat i hans 18-årige son droger så att han fått gå och lägga sig och sova ruset av sig, och på detta sätt dragit stor vanära över familjen. Nicholson hade gjort en polisanmälning och de skyldiga hade fått sitt straff.

Också alkohol har här en mycket negativ klang och det är hövdingens ansvar att hindra envar som brygger bushbeer, drycken på jäst och socker som är populär på vissa stillahavsöar. Nicholson skrattar besvärat och suckar. Ibland händer det att någon har jobbat en tid i huvudstaden och där tjänat lite pengar och lärt sig dåliga vanor. Då köps det med hem en pytteliten spritflaska (alkohol är mycket dyrt här) och när man kommer tillbaka hem till byn ska det firas med kompisarna. De tror nog jag är hur korkad som helst… Man försvinner upp i skogen och återvänder berusade och skrålar och viftar retsamt med den lilla legala flaskan, ännu inte urdrucken.

Nicholson drömmer om att exploatera sin ö Ureparapara. Bygga bungalows för turister, som man sen kan pyssla om för att tjäna lite pengar. Kokosnötterna ger inga stora inkomster här, eftersom ön bara är en enda stor vulkankägla med branta sidor. Men det går inte att få hit turisterna, det finns inga färjor eller andra transportmedel här i norra Vanuatu, inte för en rimlig kostnad ialla fall, så till dess får han hålla sig till oss seglare. Caminante var båt nr 11 i år och säsongen börjar nu lida mot sitt slut, så det gäller att passa på och göra affärer när man har chansen, få tag på sladdar, kläder och batterier som är högsta bristvaran, liksom att försöka få trasiga saker åtgärdade, som de inte själva kan laga. Som vanligt jobbar jag några timmar var dag med att löda och svetsa och undervisa lokalbefolkningen om el och annan teknik. Men sedan vi kom till norra Vanuatu har jag knappt behövt ta fram svetsen och till min stora förvåning inte behövt laga en enda avbruten spade. Förklaringen kom när jag var med och såg hur man brukar jorden här. De använder inga järnföremål förutom kniv. Träd eldas upp och jorden bryts upp med spetsade käppar. Jordbruksarbete är därför tyngre här och är främst männens ansvarsområde. Ej heller tändstickor är nödvändigt, man gör faktiskt upp eld på “scoutvis” genom att gnida pinnar mot varandra.

Vi har nu lämnat Vanuatu bakom oss sedan fyra dagar och seglar mot Salomonöarna. Första kvällen fick vi två stora fiskar, en wahoo på 12 kg och en yellowfin tuna på minst 25kg, så frysen är nu full med mat och vi har njutit av färsk fisk i alla dess former.

Gustaf 23.15 GMT 25/9-2015 pos: 10-02.7’S 160-12.6’E

Som ni ser på Winlink-kartan, är vi nu nära de närmsta Salomonöarna och ska segla längs
sydsidan med avsikt att klarera in i Russel islands på måndag, alltså strax nordväst om
huvudön Guadalcanal. Vi får stressa på lite nu, eftersom vi gärna vill klarera in i PNG
(Papua New Guineua) ca 17 oktober för att få en full månad i detta stora land. Vårt Cait
(visumdokumentet för Indonesien) startar 17 november och då vill vi såklart vara på
mitten av denna stora ös nordsida där gränsstäderna ligger. Detta var en sammanfattning av
de närmaste tidsplanerna.

De två stora bananstockarna i sittbrunnen, en gul och en röd, lyser nu med sin mognad och vi
mumsar i oss en banan varje gång vi passerar. Också stora nät med grapefrukt, passionsfrukt,
apelsiner och citroner - och såklart papaya, hänger här och var och Tina rör ihop fruktsallad
då och då. Till fiskmåltiderna har vi ätit brödfrukt och kumala, en sorts sötpotatis, som nästan
är som vanlig potatis. Vinden kom tillbaka lite mer igår och vi tuffar åter på med lite över 6
knop. Igår hade vi full skoldag som vanligt och det blir nog samma idag. Just nu med extra focus
på skrivning för Karin och kemi för Lovisa.

Gustaf, mejl via Winlink den 25/9