18
mar
2017
2017-03-18
21:33
2017-03-18 21:33
Västra hemisfären.
I natt passerade vi noll-meredianen och är nu på 17-21’S, 002-31’W, vilket är väster om Shetlandsöarna. Mycket stiligt!
Vädret har fortsatt att bli lite varmare och havet än blåare och mer ökenartat än någonsin. Synnerligen näringsfattigt, kan man tänka. Jag har inte sett en enda fågel på hela dan och bara en enstaka flygfisk har surrat iväg, som jag kunnat se. Igår flög en bredstjärtad labb rakt över båten, vilket gav goda vibbar. Visste inte att de kunde ta sig hit ner, har tyckt mig ha sett dem förut några gånger längs Namibia. De har tyngdpunkten längre fram än andra labbar (bröstkorg som en operasångare!), men denna var den första med klubborna i stjärten, så det var ingen tvekan.
Vi fortsätter att prata med våra kompisbåtar på SSB-radion två gånger varje dag, och vi berättar för varann om våra problem och glädjeämnen. Yamaya har en kyl som inte fungerar. Jag hjälpte dem fylla på kylmediet för ett tag sen, men nu krånglade den igen. Tucker i Convivia hade felkoderna som den lilla lysdioden visade, ett blink, och kunde meddela att den stängde av för “för låg batterispänning”. -Ja men jag har ju bra långt över 11 volt, nästan 12 säger John. Hmm, ja när kylen stängt av sig ja… Kanske dags att ladda lite. Den här gången var problemet inte så stort. Själv fick jag för mig att byta det stora 23mm schacklet som sätter ihop ankaret med kättingen fram i fören. Det ligger ju nästan alltid på botten och är svårt att ta itu med då. Det har suttit där i fem år och var inte galvat, så rosten har knaprat av en bit. Fick vinkelslipa bort det angripna, sätta dit de nya schacklen och svetsade sen fast bultarna med ett par rejäla strängar för att inte få några överraskningar. Kändes lite kul att sitta på bogrullen under fulla segel i 6.5 knop och svetsa och vinkelslipa medan båten förnöjt rullade fram, medan bogsvallet forsade under mig. Tina var energisk i köket och gjorde flera olika maträtter, bl.a. lasange, kolagodisar, ris-a-la-malta och en nåt slags curry, medan Lovisa bakade frallor. Både Karin och Lovisa har virkat, stickat och broderat de senaste dagarna. Vi spelar roliga spel, läser högt och tittar nån gång på en film. Caminante seglar på med sina fyra segel ständigt uppe, plus mesanstagseglet, som åker upp och ner ett par gånger om dagen beroende på vinden. Kommer vinden för mycket akter ifrån läar seglen varann för mycket, så då får det ligga på däck och vänta. Det har duggregnat lite till och från under senaste dygnet. Vi har nog seglat igenom nåt slags front. Det har också gjort att vinden vridit hit och dit, men den har aldrig varit starkare än 10 m/s sedan vi lämnade de kalla vattnen utanför Namibia. Livet är gott och vi är tacksamma för de små regnen. Nu är inte båten saltfrasig längre och lite av ökendammet från Namibia har också runnit bort.
Gustaf 18/3 20.20GMT
15
mar
2017
2017-03-15
20:56
2017-03-15 20:56
Flygfisk och delfiner.
Vi har varit på väg från Walvis Bay i Namibia i tre dygn nu. Riktningen mot St. Helena är 289 grader, d.v.s. vi ska hålla lite norr om västlig kurs. Dessvärre vrider passadvinden, som normalt är sydostlig, in mot den heta öknen och blir sydvästlig inom 100 sjömil från land. Dessutom är den frisk upp till kuling, så det blev till att skota hem och segla så skummet sprutade över däck första dygnet. Det var skönt att kunna falla av och att till sist välkomnas av den verkliga passadvinden, men det var inte förrän idag vi kunde känna igen det blå havet som det skall vara på Atlanten. Äntligen är den råa kylan borta, inga mer mössor på nattvakterna. Albatrosserna, de större lirorna och sydpolslabbarna följde med tills igår, och nu ser vi endast någon enstaka vithakspetrell som längs hela Namibia varit den vanligaste havsfågeln. Istället fick vi upp över ett dussin stora flygfiskar på däck i morse. Efter en dags segling ut på havet såg vi två grupper av små valar nära båten, som såg ut som stela torpeder med en krokig ryggfena, jag tror det var grindvalar. Peregrine, som startade samtidigt med oss, hade en stor hammarhaj alldeles bredvid båten samma dag. Igår lekte ett tjugotal glada delfiner i vårt bogsvall och hela familjen stod länge och beundrade dem.
Överlag har det varit lite rumlig segling hittills, med ganska stora vågor och friska vindar, men prognosen visar att den friska vinden bara ska vara ett dygn till, sen blir det sötebrödsdagar. Inte för att vi haft någon direkt brist på sötebröd. Vi har bakat två omgångar matbröd sen vi kastade loss och Tina och Lovisa gjorde en sockerkaka igår, som vi mumsat på med grädde och konserverade persikor i två eftermiddagsfikor nu. Vi har mycket högläsning i sittbrunnen och god tid att prata med varann. Karin och Lovisa läser mycket och själv häckar man en del vid datorn och klurar på olika saker. Tur man har Wikipedia offline…
Gustaf 15/3 kl. 17 GMT, 19-27S 05-34E
10
mar
2017
2017-03-10
18:21
2017-03-10 18:21
Etosha och Sossusvlei.
Vi hade sex äventyrliga dagar på olika campingplatser i Etosha National Park i norra Namibia. Trots den ovanligt blöta regnsäsongen, dög vägarna för vår lilla budgetbil. Vi såg stora flockar av zebror, giraffer, strutsar, tre svarta noshörningar och många olika slags hjortar. Men endast en elefant, och den var arg. Den var mycket arg, och jag och barnen skrek åt Gustaf: “Kör, kör!’. Jag såg i sidospegeln hur det yrde om fötterna på den, när den dundrade fram i terrängen, efter oss. Den blev mindre och mindre i spegeln och det kändes bra.
Regnet gjorde att många av Etoshas djur inte längre samlades runt vattenhålen. De spreds istället ut över hela parken, utom synhåll för oss. Men det var grönt och vackert, och vi såg massor med fåglar, en del meterstora, såsom trappar och sekreterarfåglar. Campingarna var sämre skötta än i Krugerparken. Men vi sov bra, trots en del regn och ibland mygg , och vi träffade en hel del trevligt folk också. Ett tysk par på husbilssemester kom med vinflaskor, toapapper och stekpannor till oss, när de hörde att vi bodde på en segelbåt! En annan natt campade vi bredvid en lettisk forskarfamilj från Lund. Det kändes lite pinsamt att jag hela tiden glömde bort att det gick bra att tala på svenska med dessa främlingar.
Sossusvlei, 300 km söder om vår ankarplats i Walvis Bay, gjorde ett oförglömligt intryck på oss, med sina knallröda sanddyner. Det såg ut som jag föreställer mig planeten Mars! Vi vandrade upp och ner för sanddyner i solnedgång, soluppgång, och i middagshettan, tills alla längtade tillbaks till båten. Nu tror jag inte jag vill sitta i en bil på länge, 300 km tur och retur på grusväg i ödemarken är en lagom dos. Det är ganska bullrigt och lite läskigt när det går fort. Vi fördrev körtiden med att lyssna på Mumintrollen och Herman Lindqists berättelser om svenska kungar och drottningar, ett utbud som roar hela familjen.
Vi är nu i startgroparna inför seglingen till St. Helena. Vi har klarerat ut, kölsvinet är fullt med grönsaker. Men just nu är det ingen vind, och vi har fyra barnbåtar omkring oss, så det blir en hel del lek och sedan sova-över-party. Gustaf skurade under skrovet i morse och kom upprusande med en krabba inne i örat, nu igen. Jag är fortfarande osäker om han verkligen har fått ut den, eller om den bara hibernerar i ett nytt gömställe. Havet här är verkligen fullt av liv. Vi är ankrade bland sälar, flamingos och pelikaner. Stackars Gustaf får montera isär toaletterna varje dag, det fastnar småfisk i vattenintagen.
Tina 10 mars 2017, Walvis Bay, Namibia
23
feb
2017
2017-02-23
21:07
2017-02-23 21:07
Skelettkusten.
Den femtonde till sjuttonde februari seglade vi de 220 sjömilen norrut från Luderitz till Walvis Bay i Namibia. Vinden var svag. Det var en väldigt bekväm segling, så bekväm att det faktiskt hände att vi somnade på vakterna. Jag har aldrig sett så mycket sälar i hela mitt liv. 5-10 sjömil ute till havs fanns de i flockar med hundratals djur, som stora stim. De uppförde sig nästan som delfiner och följde efter båten. Segelbåtarna Zorana och Chapter Two rapporterade bägge, att sälar nappat åt sig fisk från deras fiskelinor. Vi var de enda som lyckades bärga två fiskar åt oss själva. Jag läste i den lokala tidningen ‘The Namibian” (som kostade motsvarande 3 kr!) att det finns uppskattningsvis 1.2 milj sälar längs kusten. Inseglingen till Walvis Bay var spektakulär – vi rundade en fem sjömil lång sandudde med tusentals sälar, kryssade mellan ankrade fartyg och några plattformar, för att slutligen ankra utanför Walvis Bay Yacht Club.
Walvis Bay är inte mycket att hänga i granen, men vi fick några fina kalasdagar med sydafrikanska vännerna Tracy och Dale, de som vi firade jul med i East London. De seglar som crew för Arne, en väldigt snäll och trevlig norsk-amerikan!, och är på väg till Västindien. Lika kul som det är att vara tillsammans, lika sorgligt är det att skiljas åt.
Vi har haft en intensiv skolvecka för att komma ikapp, men i morgon tidigt kör vi iväg mot nationalparken Etosha i norra Namibia för att campa några dagar. De mer välbeställda seglarna har förordat att man hyr en fyrhjulsdriven bil, detsamma säger även många turistguider här, särskilt eftersom det är regnsäsong, och i år regnar det mer än det brukar. Vi velade länge och väl, men vi är trots allt budgetresenärer, så vi har hyrt en vanlig bil, och får väl begränsa oss till vägar av lite bättre kvalitet. Jag fick just en sms-uppdatering från några seglarvänner som kom till Etosha idag: “Nice and green, lots of animals and the roads are good and dry” …!! Yes, vi kommer!
Vi lämnar Caminante för ankar, alltid lite lurigt. Men väderprognosen är god och de andra segelbåtarna håller ett öga på oss. Zorana hyrde en boj, men de vaknade upp sex på morgonen på grund längst ner i viken, full kalabalik. Kättingen hade gått av, den visade sig bara vara av 3 mm rostfritt. Dimensionerad för en jolle!
Tina, 23 februari 2017, Walvis Bay, Namibia
