29 apr 2017 2017-04-29 10:10 2017-04-29 10:10

Nattligt inferno, oändliga skyfall och nordostpassadens ankomst.

I flera dagar, allt från några grader syd till några grader nord, seglade vi i sakta mak med 2-3 m/s. Ett stilla regn stoppade ibland vår framfart. Men från 3 30N förändrades squallarna till ursinniga vidunder. Det första kom på Tinas vakt.
Några timmar före gryningen väcker hon mig och säger stressat att – ett svart moln på radarn… 30 sekunder senare står vi och försöker förtvivlat handstyra i den rytande vinden med på tok för mycket segel uppe. Molnet på radarn är mastodontiskt, och vi inser att det inte går att handstyra sig ut ur detta, när vi våldsamt krängande och skärande seglat fyra sjömil tillbaka, samma väg vi kommit. Stormen och ösregnet hade oss i ett järngrepp och det enda jag kom på var, att hoppas att autopiloten skulle klara jobbet en minut, medan jag fick ner några segel på fördäck. Tina hade redan bärgat mesanen. Men jag hade knappt hunnit upp på däck innan storen gippar över, fastnar i den grova preventorlinan och kränger ner den andra relingen under vatten så det sprutar upp vatten ur handfat m.m. där nere. Inte bra. 75 kvadratmeter genua, utbommad, piskar som ett tordön, storen backar på ett märkligt sätt, spänd runt backstaget och ser ut att rämna vilken sekund som helst. Regnet forsar ner och det är omöjligt att styra eller kommunicera. Broach brukar man kalla detta, när båten inte går att styra p.g.a. för mycket vind, så båten förlorat balansen. Lösningen är att släppa på skoten eller ta ner seglen. Enkelt. Men inte om man har 200 kvm segel uppe och ton-krafter på alla linor. Som tur var visade det sig lätt att få ner storen i dess backade tillstånd. I vanliga fall, under plattläns och storm, är det smått omöjligt, för alla lattorna bänds fast runt vanten, och man måste vinscha ner seglet efter att ha äntrat riggen och fäst linor i revöglorna, så att men har något att dra i. Men nu gick den lätt ner, och snart hade jag även fått ner den andra genuan på 60 kvadrat, och tillbaka upp ur det av regn och vind vitpiskade havet. Tina kämpade samtidigt ursinnigt med att vinscha in huvudgenuan, som är på 75 kvm. Till slut, utmattade, kunde vi gippa tillbaka med 10 kvm segel och slöra västerut, i hopp om att någon gång komma ur infernot. Flera timmar senare tar vinden slut helt och vi kör motorn lite medan vi städar och börjar reparera efter skadorna. Det visade sig att vi har ett halvmeterstort hål i storen, där den fastnat i tredjerevets bock. Vidare en trasig lattficka, så halva lattan stack ut förut och hotade att fånga dirken, så att det inte skulle gå att få ner storen nästa gång. Och så en spricka i genuan och en reva i mesanen. Fallet till mesanstagsseglet hade rappat ur och storfallet visade sig vara till tre fjärdedelar avslitet i toppen. Och såklart ett obeskrivligt trassel överallt, och allting vått och lite översvämningar att ta hand om.

Hann reparera revan i storen och genuan igår. Vi höll hela tiden båten seglande, medan det segel som arbetades med var revat, så att vi skulle komma åt skadan. Jag äntrade mesanmasten och fick i det urpiskade fallet, så vi kunde sätta mesanstagseglet under dagen, men vågade inte lämna det uppe nattetid. Det är på 60 kvadrat och ser ut lite som en spinnaker till mesanmasten.

På Tinas vakt i natt återupprepades väderdramat, men denna gången var vi förberedda och tog ner seglen i tid. Vi körde motorn med bara lite segel uppe genom kalabaliken och ösregnet och hela förmiddagen efteråt, för att försöka undfly det monumentala regnmolnet som förföljde oss. Idag fortsatte reparationsarbetet och jag lagade färdigt storen med den trasiga lattan och fick hålet i seglet färdigsytt. Lagade sedan mesanseglet som spruckit några decimeter vid andrarevet.

På kvällen hade vi till slut seglat oss ut ur det envisa regnmolnet och kunde skymta lite klar himmel i norr, innan solen gick ner. Passadvinden hade till slut kommit med 14 knop (7 m/s) bidevind. Nu seglar vi med full mesan, full stor, full rullgenua och kryssfocken på det inre förstaget och gör nästan sex knop mot havssjön. Har förberett för detta sedan veckor tillbaka, genom att flytta lasten i båten till styrbordssidan, så vi har levt med lite slagsida en tid. Nu har vi istället 15 grader slagsida mot babord framför oss i två-tre veckor, 2000 sjömil dikt bidevind. Vi kommer alla att ha kortare högerben än vänsterben när vi kommer fram, samt Karl-Alfred boy-armar av att alltid hålla oss fast i sjögången och krängningarna.

Gustaf 28 april vid midnatt 5-40N 23-40W

26 apr 2017 2017-04-26 22:38 2017-04-26 22:38

Varmt, skramligt och högtidligt vid ekvatorn.

Caminante har kommit över ekvatorn och är uppe på 2 grader nordlig latitud. Vi seglar på i runt tre knop. Timme efter timme. Det skramlar och slår uppifrån rigg och segel var gång vågorna slår vinden ur våra fem segel. Vindmätaren visar 4-5 knops vind. Det motsvarar 2 m/s. Ingen storm precis. Vi har haft denna svaga vind i tre dagar nu, och så blir det kanske ytterligare en vecka. Ibland vrider vinden 90 grader eller försvinner helt, när ett svart regnmoln hindrar luftströmmarnas framfart. Sedan tar det lång tid för flödet att komma igång igen. Under tiden har vi ibland kört motorn ett par timmar för att komma in i en frisk luftström igen. Det är lätt att hamna i simpla mekanistiska spekulationer om vilken energi som behövs för att åter accelerera tvåhundra kubikkilometer luft (250 miljoner ton), vilket är ungefär vad som stoppas av molnskärmen, tillbaka till 2m/s. 5*10^11 Joule, 140 000 kWh dvs fem års elförbrukning för en villa. Och detta gör naturen hela tiden utan att tveka. Och där är oräkneliga moln runt oss. Att det går så långsamt att få fart på luften igen, är för att det nästan inte finns några tryckgradienter här, isobarer alltså. På ekvatorn finns inga cirkulerande vädersysten, högtryck såväl som lågtryck saknas, för det finns ingen corioliskraft här. Luften måste knuffas igång av annan luft, som har levande kraft (momentum) och som fått farten långt härifrån. Ändras eller försvinner luftströmmarna från avlägsna vädersystem hamnar vi i fullständig stiltje. Så, vi får vara glada för det lilla som är kvar, som Karl-Gerhard sjöng.

Det är varmt. 30-31 grader i vattnet såväl som inne i båten. På natten. På dan tio grader varmare, minst, när solen steker ner från zenit. Vi har slutat fiska, det går för sakta för det. Skoldagarna staplas på varandra, vi läser många böcker och vi går våra vakter. Den lagade autopiloten surrar muntert på. Luftade hydraulsystemet igår, det fanns en luftficka i en av slangarna.

På kvällen, när sista skärvan av solen försvinner i den obrutna horisonten, njuter vi av att solen blir blågrön den allra sista sekunden. Då brukar familjen samlas under  andaktiga former för att uppleva denna höjdpunkt. Stjärnhimlen är magnifik på natten, luften är så klar så klar och här finns inget ljus från städer och lampor, inte ens månen som nu står i nedan.

Gustaf 26/4-2017

26 apr 2017 2017-04-26 22:38 2017-04-26 22:38

Varmt och skramligt (inte skamligt!)

Caminante har kommit över ekvatorn och är uppe på 2 grader nordlig latitud. Vi seglar på i runt tre knop. Timme efter timme. Det skramlar och slår uppifrån rigg och segel var gång vågorna slår vinden ur våra fem segel. Vindmätaren visar 4-5 knops vind. Det motsvarar 2 m/s. Ingen storm precis. Vi har haft denna svaga vind i tre dagar nu och kanske ytterligare en vecka till. Ibland vrider vinden 90 grader eller försvinner helt när ett svart regnmoln hindrar luftströmmarnas framfart. Sedan tar det lång tid för flödet att komma igång igen och då har vi ibland kört motorn ett par timmar för att komma in i en frisk luftström igen. Det är lätt att hamna i simpla mekanistiska spekulationer om vilken energi som behövs för att åter accelerera tvåhundra kubikkilometer (250 miljoner ton luft) luft, vilket är ungefär vad som stoppas av molnskärmen, tillbaka till 2m/s. 5*10^11 joul, 140 000kWh dvs fem års elförbrukning för en villa. Och detta gör naturen hela tiden utan att tveka. Och där är oräknerliga moln runt oss. Att det går så långsamt att få fart på luften igen är för att det nästan inte finns några tryckgradienter här, isobarer alltså. På ekvatorn finns inga cirkulerande vädersysten, högtryck såväl som lågtryck saknas, för det finns ingen corioliskraft här. Luften måste knuffas igång av annan luft som har levandekraft (momentum) och fått farten långt härifrån. Ändras eller försvinner luftströmmarna av avlägsna vädersystem hamnar vi i fullständig stiltje. Så, vi får vara glada för det lilla som vi har, som Karl-Gärhard sjöng.

Det är varmt. 30-31 grader i vattnet såväl som inne i båten. På natten. På dan tio grader varmare minst när solen steker ner från zenith. Vi har slutat fiska, det går nog för sakta för det. Skoldagarna staplas på varandra, vi läser många böcker och går våra vakter. Den lagade autopiloten surrar muntert på. Luftade hydraulsystemet igår, där var en luftficka i en av slangarna.

På kvällen när sista skärvan av solen försvinner i den obrutna horisonten njuter vi av att solen blir blågrön sista sekunden. Detta brukar familjen samlas andaktigt för att uppleva. Stjärnhimlen är magnefik på natten, luften är så klar så klar och här finns inget ljus från städer och lampor, inte ens månen som nu står i nedan.

Gustaf 26/4-2017

20 apr 2017 2017-04-20 22:30 2017-04-20 22:30

Caminante under segel igen!

Det blev mycket fiske på Ascension som sagt. Bottenmete, men också ett par omgångar trawling, d.v.s. fiskedrag efter båten i tre knop. Gud vad det nappar, hinner knappt få ut linan igen, innan där kämpar en ny fin fisk. Men nu är frysen nästan full, riggen dinglar av torkad fisk, och vi har knappt ätit annat än fisk i alla dess former, de senaste två veckorna.

Två dagar efter den första stora fiskrensningskvällen gav hajarna upp med sin patrullering runt båten. Då passade jag på att ta fram dyk-grejorna och skrubbade botten ett par timmar inför avseglingen. Dessutom var det nu ett bra tillfälle att ta med Dave från Flower Girl på ett par dyk. Det ena var på 25-20 meters djup i närheten av båten, där hundratals av de fiskar som omgärdade oss nyfiket fick chansen att ta en titt på oss landmonster. Vi gjorde också ett dyk ut till ett rev på 18 m, SW om ankarplatsen. Siktdjupet är runt 50 meter, helt fantastiskt. Massor av stora muränor, gropers med flera, men efter en stund fick vi också sällskap av en jolle-stor haj som cirklade allt närmare, så vi avslutade dyket i förtid och gjorde en fisketur en bit bort istället. Dagen därpå klarerade vi ut och hade avskedskalas ombord på Flower Girl med Kim, Zack och Dave. Fantastisk vilken matlagningsmästare Kim är! Såna läckerheter hon trollade fram!

Så blev det då dags. I går kastade vi loss. Sista natten låg vi vid en boj, för vid vår vanliga ankarplats låg ett par bogserbåtar med en stor slang och utförde något slags arbete. Beslutet var taget och vi satte segel mot Azorerna, nästan en månads segling bort. Till vår lycka kunde vi fylla på förråden av färskvaror innan vi stack. Det hade just öppnats en ny mataffär i byn, en filial från en mataffärskedja de har på Falklandsöarna. Vilket sortiment! Smaskiga ostar, billigt bacon, fräscha grönsaker m.m. i samma anda. T.o.m. obegränsat med ägg! På St. Helena fick vi bara köpa sex ägg, och det efter att ha frågat otaliga gånger i alla affärer under hela vår tid på denna fantastiska ö. Så, vad gäller proviantering är Ascension en höjdare (så länge den nyöppnade affärens lager nu varar…).

Seglingen är bekväm där vi är nu, 15 knops vind snett akter ifrån, våghöjden är helt OK, ingen klagar. Det regnade lite under natten, men bara ett helt stilla regn, inga stormiga squall-byar. I morse fick vi en 30 kg wahoo på kroken på en av våra fyra linor och jag kämpade för att få upp den, men tvekade i sista ögonblicket då den skulle över mantåget. Den våldsamt sprattlande bjässen i änden på ståltafsen fick skinnet att börja gå sönder på båda mina händer, så jag stödde stållinan mot trärelingen några sekunder vilket gav teaken djupa skärsår, och tack vare den stummare linan slet fisken kroken ur munnen och försvann. Jag kände mig ganska fånig. Exakt samma sak hände på Nukuhiva i Marquesas. Så, planen för nästa wahoo-landning är att antingen få en snara runt stjärten, som vi gjorde med segelfisken, och ta upp den med ett fall, eller att lyfta den i kroken över relingen via ett mycket töjigt fallrep från masttoppen, så att den inte ska få chansen att slita ut kroken. Problemet är att allt måste gå ganska snabbt, annars rycker den sönder lina och krok. Relingen är för hög för huggkrok tror jag (och vi har ingen så stor) och jag tvivlar på att jag är stark nog att hantera en så tung fisk i änden på en tre-fyra meter lång båtshake. Problemet med wahoo är att de är lika långa som jag, betydligt mer vältränade och explosivt galna när de kommer upp ur vattnet. Nu simmar den rackarn lyckligt i sitt hav, skaffar många barn och undviker förhoppningsvis krokar i framtiden. Vi lider ingen nöd, så det kanske var bra som skedde, även om blåmärkena på händerna ömmar. Damen, som klarerade in oss sa, att Ascension har en 200 sjömil ekonomisk zon, d.v.s. fiskebåtar måste betala för att få fiska innanför den linjen (men det lär vara ovanligt att någon gör det). Det är nog på grund av denna restriktion som fisket är så bra. Precis söder om 200-milsgränsen såg vi mycket aktivitet med långliner-båtar, så jag antar att vi snart får se AIS-ploppar dyka upp, som markerar flötena i ändarna på de oräkneliga sjömil långa linorna med krokar, som tar allt i dess väg. Vi är 182 sjömil från ön nu, så det borde börja alldeles strax.

Gustaf 20/4 kl 20.15 05 48’S 16 37’W

14 apr 2017 2017-04-14 23:20 2017-04-14 23:20

Testkörning.

Var ute och puttrade med båten ett par timmar idag och provkörde den lagade autopiloten, kalibrerade kompassen m.m. Går som en klocka nu!

Passade på att fylla några dykflaskor och köra watermakern. Är ju så klart sugen på lite mer dykning, har inte riktigt fått tummen ur sedan dykningarna för några dar sen. Har varit mycket mekande, fiskande och inte minst kalasaktiviteter, för de flesta av våra vänner seglade vidare igår och idag och det har varit många avskedskalas och grillningar iland med nattlig sköldpaddsskådning. Till de två senaste kalasen har jag fiskat från båten, man får ihop tio kg fisk på en timme utan problem så det räcker åt alla. Mycket gott på grillen med ett knippe stora gropers. Medan vi testkörde autopiloten fick vi nitton fina fiskar på runt 1.5 kg av olika sorter på två små handlinor vi släpade efter båten. Frös ner hälften av filéerna och torkar resten för att ha som snacks på överseglingen. Perfekt till kaffet. Mycket amberjack, jack, rainbow runner och giant travelli, alla fina fiskar. Efter att ha rensat en stund på badbryggan kom de två första hajarna och skrämde bort de andra fiskarna. Till slut hade vi åtta stycken 2.5 till tre meter långa och rejält breda hajar som käkade alla fiskkadaver barnen hjälpte mig slänga i. Karin och Lovisa skrek av entusiasm, hajarna väger flera hundra kilo!! En av hajarna simmade tyvärr på badstegen så den gick sönder. Kanske väntar jag med att dyka efter delen som bröts av till i morgon, börjar bli mörkt nu och hajarna cirklar fortfarande runt båten.

Gustaf, Ascension, 14/4-17

13 apr 2017 2017-04-13 20:48 2017-04-13 20:48

Sköldpaddor och autopilotfix.

Fyra båtar, inklusive vi, delade på kostnaden att hyra bil idag, så vi fick se lite av ön, bland annat toppen, med dim-regnskog, där vi vandrade några timmar. Polisen kom ikapp oss och ansåg inte att det var lämpligt med fjorton personer på en flakbil, så chaufförerna fick köra oss i skytteltrafik resten av dagen. Regnskogen var ursprungligen anlagd av Darwins anhängare för att “fånga” regn på bergstoppen. Ön är en slumrande vulkan, och den ursprungliga endemiska floran var inte högre än till anklarna, så mycket till jord fanns inte från början. En lokal person påpekade att växtsammansättningen var lite “hej och hå”, fikonträd bredvid eukalyptusträd, samt att det saknas nedbrytare i marken, liksom många insekter för pollinering. Men vi hittade goda röda hallon. Sen åkte vi ner till en av stränderna där vi snorklade och såg en sköldpaddsunge kravla ner till havet från sin ägg-grop, för att efter 40 sekunders jungfrusimning bli uppäten av en fregattfågel. Kort men lyckligt liv? Vi tittade också på BBCs fantastiska antenna-farm för kortvågsutsändningar. Otroligt vilken radioutrustning, den skulle ni sett!. Vi plockade sex bananklasar på 10 kg styck i skogen och såg med hänförelse på en 3.5 meter lång haj som simmade runt jollen vid den upplysta kajen, när vi skulle puttra hem. I går kväll simmade en manta-rocka runt Caminante och förde ett jäkla liv.

Ön är spektakulär med sitt mörka vulkangrus, sina berg, tiotusentals sköldpaddor som lägger ägg varje år, och jättefin dykning inte långt från där vi ankrar. Sent igår var Tina och barnen och såg sex sköldpaddor lägga ägg och ett hundratal ungar komma upp ur sanden och kravla mot havet, där en haj patrullerade. I går hjälpte jag Jim och Hellen på Gaia att rädda deras ankare och kätting, som fastnat i nån uråldrig bojtyngd på botten. Jättemycket stora fina fiskar. Även fågellivet är intressant, fregattfåglar, fetärnor, sulor, noddytärnor etc. Enda nackdelen är, att det är ganska rulligt, krångligt att lämna jollen på boj och att klättra iland i den kraftiga dyningen. Stora, hungriga hajar, som matas dagligen med fiskrens, patrullerar kajen så att simma ut till sin jolle känns inte som ett frestande alternativ.

Gustafs beskrivning av jobbet med autopiloten:
Har jobbat lite på halvfart senaste dagarna med att laga vår autopilot. Första gången säkringen gick, var när vi precis skulle in i Richard’s Bay i Sydafrika för ett halvår sedan. Sen har den hållit sig lugn till förra veckan. Trodde länge problemet var i hydrauliken, det kom och gick och verkade som det blev stopp i nån backventil ibland. Hade isär allt i molekyler tre gånger och hittade några små fel som möjligen kunde förklara intermittenta fel. Bl.a. en trasig O-ring i “sliden” som öppnar respektive backventil på trycksidan, men också att kulorna i dessa backventiler hade djupa skåror, där de möter sätena. Nya 8 mm kulor skrotade jag fram ur ett nytt 25 x 52 mm kullager jag hade i lådan. Jag har nämligen fått fram 8 mm kulor ur ett likadant lager (fast rostfritt) till rullfocken, när vi låg i Puerto Montt i Chile 2002. Då köpte jag några olika lager och provade mig fram. I kullagertabellen står inget om hur stora kulorna är där på insidan.Här finns inga kullager att köpa. Konstigt att jag mindes denna ovanliga information. Men det intermittenta felet kvarstod trots allt putsande. Varje gång jag provade motorn separat gick den som den skulle, men plötsligt, efter upprepade nerskrotningar drog den ohemult mycket ström när den gick. Lösa magneter? För stort glapp i lagren? Skev montering? Problem i kolhållaren? Vriden kollektor? Ohm-mätning går inte, för den är lindad med bara fem varv av dubbel tråd (för låg resistans med vanlig ohm-meter) och allt såg rent och prydligt ut. Men så tog jag fram ett litet kort jag köpt på ebay för tio dollar för att mäta serieresistans i spolar och kondensatorer, och den visade tydligt att induktansen och även resistansen i milliohm skilde betydligt mellan de olika positionerna på kollektorn. Det verkade troligt att det var intermittent kortis mellan någon av lindningarna. Har just lindat om motorn (12 V DC-motor på 300 W) med enkel lindning 1.4 mm tråd, som jag tagit från en gammal transformator. Från början var den lindad dubbelt med 1.0 mm tråd, men det kunde jag inte få tag på, så klart. Men summa-arean blir ungefär samma. Återstår att se hur det går framöver med autopiloten.

Gustaf och Tina, 13 april 2017, Ascension

11 apr 2017 2017-04-11 22:28 2017-04-11 22:28

Till Ascension med trasig autopilot.

Efter tre rulliga dygn från St. Helena dog autopiloten, så vi fick handstyra de sista 48 timmarna till Ascension. Det är vråltungt att styra denna båt, och ratten vågar man inte släppa. Dessutom måste hela tiden en hand användas till att hålla sig fast, så man inte trillar av sätet. Värst var det på nätterna, när vi bägge ville somna hela tiden. Det fick bli korta vakter, på 75 minuter. I gryningen angjorde vi Ascension. Inte ett ljus syntes, förrän vi rundade nordudden och svagt skymtade samhället Georgetown. Vi ankrade på 20 meters djup, långt ute på redden i blåsväder och med hög dyning. Men vilken lycka att slippa styra längre! Vi skämde bort våra sjörullade magar med en riktig engelsk baconfrukost, sov en stump och åkte sedan iland med kompisarna på barnbåten Yemaya för att klarera in. 80 pund skulle man ha för visum och “light fee” (allt detta för en ö utan fyrar, möjligen försedd med en dålig ljusboj!). Jag häpnar över hur man kan med att begära så mycket pengar för ingenting! Ingen stannar länge på en sån här exponerad ankringsplats, dessutom med en farlig sjöhävning vid landstigningen. Nåväl,vi hade inget val, autopiloten måste lagas.

Fastän vi rullar som om vi vore ute till havs, är humöret på topp ombord. Vännerna Gwyn och Trevor på Peregrine kom samma dag som vi, med en fin fisk de hade haft turen att få på vägen. På kvällen träffades vi alla hos Yemaya-folket och åt upp den. I dag blåste det så mycket att ingen besvärade sig med att gå iland. Gustaf mekade, och nu på kvällen kalasade vi alla ombord på Caminante, inklusive ytterligare ett gäng från amerikanska Saltbreaker. Lovisa och Karin bakar kakor med Yemayas barn. Jag har varit en duktig båtfru och skött skolan, gjort yoghurt, tryckkokat bönor, assisterat bakande barn, lagat mat, samt rostat en massa kaffebönor från Madagaskar, i vår stora gjutjärnspanna. Det var väldigt rökigt, men också riktigt kul. Att se de små fula, gröna bönorna förvandlas till stora, kladdiga, mörka, härliga, kaffedoftande pärlor. Vi hade nästan slut på kaffe, och våra båtgrannar har kaffekvarnar som vi kan låna.

I morgon tidigt skall Gustaf och John från Yemaya upp tidigt och hjälpa Gaia, ett äldre par, att bärga deras ankarkätting. De ankrade på grundare vatten, där kättingen fastnat i något på botten. När monsterdyningen vällde in i början av förra veckan kunde Jim och Helen inte dra upp ankaret, utan fick lämna det på havsbotten och knyta fast sig i en lokal boj.

Tina 10 april 2017, Ascension

3 apr 2017 2017-04-03 20:33 2017-04-03 20:33

Dags att lämna St. Helena.

Det kryllar av barn ombord just nu. De rör sig i grupper, från den ena båten till den andra, men ibland tar de en tur i land. Vi föräldrar turas om med transporter och aktiviteter, som snorklingsutflykter och lek i parken utanför Ann’s café. Ombord bakas det, de äldre tjejerna bakar gärna. I natt sov alla tjejerna över här – Gustaf skötte ruljansen, så det blev slänggunga, fri läggtid, fri film, och pannkakor och popcorn till frukost.
Häromdagen ordnade alla seglarna ett kalas i Old Quarantine Station, några sjömil söder om vår ankarplats. Det är ett utflyktsmål för de lokala, som också vi var välkomna att använda. Barnbåten Eva tog med sig massor av folk och knöt fast sig vid en boj därnere för natten. Barnen campade iland. Det duggregnade hela kvällen, men vi hade en stor öppen grotta där vi kunde sitta och grilla vår medhavda mat. Fem gitarrister och en slagverkare stod för musiken. Helt klart är att vi befinner oss i ett mycket musikaliskt seglargäng. Majoriteten av dessa glada musikanter har sina rötter i USA. Vi kände inte igen låtarna, men ösigt var det. Gustaf stannade kvar lite senare än jag, och de andra berättade att han lär ha fallit av en lådtrumma när han somnade. Kanske har vi blivit för gamla för att dricka rom och vara uppe på småtimmarna??!!

Gustaf har ägnat sig åt en hel del reparationer. Han har lappat segel, svetsat på en spinnakerbom och dessutom gjort tre nya block. I går förmiddags kom båten Yemaya och knöt fast sig långskepps. Mer jobb: Gustaf fick reparera fyra mantågstöttor åt dem. Det var tur att denna manöver gjordes i går. I dag har dyningen ökat, så alla rullar omkring på ankarplatsen. Det gick nästan inte att komma ut till båten. Bojen för jolleförtöjning gav upp på grund av belastningen i den höga dyningen, och jag blev nästan bortspolad av en våg, när Gustaf kom för att plocka upp mig med min tvättkorg. Färjekarlen var proffsig. Han väntade på lugnare sjö, och Lovisa berättade, att barnen svingade sig över med “liansnören”. En sån här dag är det nog värt att betala de där två punden för att åka färja ut till sin båt. I kväll har vi kraftiga fallvindar, så vi snurrar runt som en vettvilling på ankaret här, strax utanför St. Helena. Men nya tider är snart på gång.

Det är nu tre veckor sedan vi lämnade Namibia. Ägg, frukt och grönsaker därifrån börjar se aningen trötta ut, och det är lite dyrt att komplettera här, urvalet är dessutom litet. All mat kommer med fraktbåtar till St. Helena. Häromdagen dök det upp vitkål i mataffärerna, toppen mot skörbjugg. Dagen efter var alla kålhuvuden slut. Lök och tomater för 50 kr/kilo finns, men ingen potatis. Ägg har inte synts till de två veckor vi varit här, men det ryktas om att ett lass med ägg släpps i morgon, så fastän vi har klarerat ut, stannar vi nog och deltar i seglarnas äggjakt. Vi har det ändå bra ställt, för vi har toppat frysen med kött, men för dem som är utan frys eller kyl, eller kanske bara äter vegetariskt, värderas äggen högt.

Ascension är mycket mindre än St. Helena och ligger ungefär fyra dygn härifrån. Vare sig man gör ett extra stopp där eller inte, har de flesta sedan minst trettio dygn till havs framför sig, innan Brasiliens kust dyker upp ur havet. En ny världsdel  att beskåda.

Tina, 2 april 2017, St. Helena

25 mar 2017 2017-03-25 20:15 2017-03-25 20:15

Partydagar på St. Helena.

Vi är nu fem båtar med totalt tio barn ombord här på St. Helena, så det blir roliga dagar för både barn och vuxna. Igår åkte många av oss iväg i en turbåt för att försöka snorkla med valhajarna, som varit stationära här en månad. Men vi hade inte turen med oss, de sista exemplaren som finns kvar ville inte visa sig.
I förrgår liftade vi några kilometer upp i bergen, bara för att komma ut och gå. Där uppe var det dimma och duggregnade. Vi frös, så det var till att inte stå stilla för länge! Vi tog oss till huset där Napoleon bodde, när han var fånge på St. Helena. Barnen fick en gratis guidad tur av de snälla damerna, medan Gustaf och jag strosade omkring i trädgården, lite för snåla för att kliva in. Vi åt vår medhavda lunch, sedan gick promenaden via golfbanan och den nybyggda flygplatsen. Ännu landar bara små flygplan som kan hantera vinden, som visst orsakar en del problem för större plan.

Det bor ca 4000 personer på ön. Jag hade nog en förutfattad mening att det var mycket mindre och lantligt här än vad det visade sig vara. Men jag blev överraskad. Jamestown har en flertal mataffärer, restauranger, cafeer och pubbar. Mycket mat är inte ens särskilt dyr, så vi behöver inte hushålla lika hårt med frukt, grönsaker, kött och choklad.
I dag seglade italienska ensamseglaren Marcello iväg mot Rio, alltid trist med dessa hejdå. Vi har haft kul tillsammans sedan Cocos Keeling, där han och Gustaf fann varandra i sin iver att skörda och konsumera kokosnötter. En charmig medelålders vilde med intensiva blå ögon. Han lärde Gustaf att torka fisk. Nu var hans plan att bosätta sig i Uruguay och förhoppningsvis träffa en dam där och bilda familj. Det går inte att bo i Italien, tycker han, folk är inte riktigt kloka där.

Vi hade pubkväll igår på Caminante, barnbåtsföräldrar samt Marcello, Peregrine och Zuleika. Det började rulla på ankarplatsen, så det blev svårt att komma i jollarna, och rullet har fortsatt i dag. Sista barnbåten, Flour Girl från Namibia, dök upp i morse, sonen Zack har varit och lekt med Lovisa och Karin. Deras autopilot dog efter tre dygn, så de tre familjemedlemmarna fick handstyra en vecka, dygnet runt. Jobbigt.

Tina, 25 mars 2017, St. Helena

20 mar 2017 2017-03-20 22:56 2017-03-20 22:56

Anchored in St. Helena.

Efter lite mindre än åtta dygns segling kunde vi släppa ankar på 26 meters djup utanför Jamestown i St. Helena. Vi ligger lite SW om landningsplatsen, utanför området med bojar för besökande båtar. Havet är djupt blått och ganska lugnt men rulligt kan man knappast säga. Vi har haft Dough och Soleika över på middag och lite öl i kväll. Det känns härligt att kommit fram och mycket skönt med så fantastiskt vänliga myndighetspersioner vi mötte när vi gjorde inklareringsformaliteterna! Vi drällde runt några timmar på eftermiddagen och gick upp i dalen och såg det mesta av byn. Barnen hittade biblioteket, där de försjönk i sina älskade böcker. Nu ska det bli skönt att sova ut efter åtta nätters nattvakter för att i morgon börja utforska bergen, dyka och träffa folk! Ankarplatsen är full av liv, särskilt fetärnor, noddytärnor, tropikfåglar och sulor. Såg en 200 kg? havslädersköldpadda bredvid kajaken när jag paddlade ut till båten för en stund sedan. I går hade de en valhaj på ankarplatsen! Östsidan av ön är brutal, med 1000 meters stup rakt ner i havet, och vi kunde inte låta bli att inspektera det på ganska nära håll på vägen in. Nästan alla vi möter på gatorna är trevliga och hälsar och vill gärna ha en pratstund. Detta ställe gillar vi redan synnerligen skarpt!

Gustaf 20/3-17 kl. 23.30 GMT, vilket är också är lokal tid.

Older posts
Newer posts