18 jan 2013 2013-01-18 03:51 2013-01-18 03:51

Vandring som omväxling på mekandet.

I går kväll, efter jag skrutit med att jag målat klart alla mina fläckar ännu en gång, bestämde Tina att det skulle bli ett litet avbrott i mekandet och idrottsdag utfärdades följande dag i Caminanteskolan för att fira.

Sagt och gjort, matsäck packades dagen därpå och gummibåten embarkerades, men så tidigt kom vi kanske inte iväg, för det regnade några droppar på morgonen (dålig ursäkt, ja ja). Kvällen innan hade vi haft besök av fyra glada danskar med en låda rödvin som just rökbombat sin båt mot kackerlackor och ville hålla sig hemifrån ett tag.

Innan vandringen påbörjades besökte vi immigrationsmyndigheten i byn för att ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Man får en månad i taget om man inte har särskilda skäl. Det var tre papper per person att fylla i, så med denna bunt formulär i trygghet i ryggsäcken fortsatte vandringen över ön.

Uppåt, uppåt och ganska varmt. Roliga röda skalbaggar. Dem kommer man inte förbi så lätt. Fina ödlor och ett tjusigt ormskinn som Karin inte kunde släppa. Spännande murar att klättra på och massor av härliga fruktträd fulla med mango, citrusfrukter papaya mm. Men vi är så väluppfostrade (när barnen är med) så vi tar bara fallfrukt som fallit utanför staketen. Men det var mer än nog för oss. Och så kokosnötter såklart.

På andra sidan ön kom vi fram till Friendship bay, där vi blev kvar flera timmar och lekte i vågorna och övade på cirkustrix i vattnet. Nu kan både Karin och Lovisa stå på mina axlar utan stöd, behöver inte ens hålla dem i bena. Men alla mina ansträngningar att de skulle stå på var sin axel samtidigt utan stöd annat än att hålla i varandra har ännu varit förgäves.

På stranden dök Niel upp. En pensionerad kanadensare från Ontario, som kom klivande med en stor landsköldpadda som Karin försökte dressera under någon timme medan vi pratade om hur det varit på ön under de 35 år han varit här till och från. Till slut vandrade Niel vidare med sin sköldpadda, den skulle släppas ut i skogen ovanför. Han hade fångat den i sin trädgård dagen innan och var orolig att “infödingarna” skulle koka soppa på den.

Vi pratade med många glada lokala människor under dagen, bla tre herrar som gjorde en reklamfilm om att komma och bosätta sig här, och de hade många goda argument att ta till. Det är inte så dyrt att köpa hus här (ca 600 000 kr) och det är synnerligen idylliskt på alla sätt och det verkade inte vara så svårt med myndigheterna etc. En dam undrade varför vi gick till fots när Taxin (bussen här kallas så) kostar 2.50 kr för vuxen att åka tvärs över ön, barnen gratis. Men vi behöver nog röra på benen. Därav idrottsdagen i Caminante-skolan!

/Gustaf 2.50z 18 jan 2013 Bequia

16 jan 2013 2013-01-16 04:30 2013-01-16 04:30

Med målarfärg under naglarna

Jag har hängt i krokig arm och svetsat, slipat och målat några timmar varje dag senaste veckan, efter att skolarbetet med barnen varit avklarat. Båten har blivit rostrandig av det gångna halvårets saltsprut. Alla gamla skavanker i målningen har avslöjats med stor tydlighet. Bommar har skramlat på däck, jollar skavt och många linor har gnagt på de målade relingarna. Vi har haft en del påskruvade skavskydd vid knaparna i rostfritt där det ideligen rostat under, och nu har jag gjort rent under och helsvetsat alla dessa. Och så har ett par hundra rostfläckar körts bort med vinkelslip med roterande stålborste och målats med Vinyguard, Jotuns enkomponentsprimer. För denna sortens bättringar funkar lösningsmedelsprimern bättre än epoxy tycker jag. Det går inte att få till timingen med torkintervall för så många fläckar, och så slipper man kladda ner sig med epoxi med allt klättrande. Till stor del har jag kört vinkelslipen på invertern, dvs med vind och solkraft, vilket känns bra.

Men i dag tog jag de sista fläckarna som behövde fixas för den här gången och det firade vinkelslipen med att lägga av. Det var kolen som tog slut – igen. Jag sa till mig själv förra gången jag bytte kol på maskinen att nästa gång ska jag renovera kollektorn. Så istället för badturen på eftermiddagen blev det sönderplockning av vinkelslipen och att sätta upp den i svarven och svarva kollektorn plan samt rensa mellan kontakterna, polera och sätta ihop med de nya kolen. Förhoppningsvis ska väl detta kolbyte räcka lite längre nu med rundare kontaktytor.

Tidigare på dagen var Patrik från Litorina här och jag hjälpte honom att innersvarva en stor aluminiumdel till hans vindroder som gått sönder för dem strax före Kap Verdeöarna. Han hotade med att komma med den andra reserv “brytskarven” i morgon, så den också blev tillpassad om olyckan skulle vara framme igen.

Det har varit skönt att få ligga stilla ett tag har på Bequia och få ordning på elen med vindsnurra och laddregulator, att fixa rosten, laga segel och lite annat smått och gott. Vi har två-tre läckande fönster som nog står på tur att fixas, men jag har dragit mig lite för att sätta igång detta, då det inneburit att tvinga barnen att sova i förpiken när jag ska jobba i deras rum. Men sedan Cassandra sov över hos oss häromdagen har Karin själv valt att fortsätta sova där framme, så det kanske inte blir så svårt.

Förra långseglingen brukade vi säga att var tredje dag seglade man, var tredje dag gjorde man heldagsutflykter iland och var tredje dag var det båtmek. Nu när halva dagen går till skolarbetet med barnen får man vara lite mer effektiv för att hinna med. Men mycket av båtmeket är faktiskt att bygga färdigt sånt som vi inte hann med från början, så kanske det minskar efter hand.?!

Jag läser Harry Martinsson om senkvällarna. Om hans tidiga resor som eldare i början av 20-talet. Det är mustiga äventyr med framåtanda, där är erotik i sin mest kortfattade och poetiska form blandat med ett slags nomadpolitik som är medryckande och konstruktiv. Men mycket handlar det om den fattige sjömannens lott att vara förvisad till endast tillfälliga förbindelser iland och konflikten detta skapar gentemot de bofastas moral.

/Gustaf 3.14z 16/1 -2012 Bequia

15 jan 2013 2013-01-15 03:59 2013-01-15 03:59

…och så gick ännu en dag i paradiset…

Vi rullar långsamt i dyningen i kvällsmörkret, det är vindstilla ute. Det känns som lördag, sa Karin, när vi låg och läste en bok i soffan nyss. Egentligen undrar jag vad hon menar, det spelar ju inte så stor roll längre vilken veckodag det är. Skola och kalaskvällar är inte längre knutna till särskilda dagar.
I går kväll (söndag) hade vi sundowners hos Salsa, och det var sömniga barn som bäddades ner i sina sängar vid tiotiden. När skoltimmarna började på förmiddagen i dag var barnen motvilliga. Det är inte alltid lätt att hålla en “glöd” i sin båtskola, suck. Så i dag fick Lovisa varva svenska med lite musik, blockflöjt. Bok och flöjt har legat bortglömda sedan Las Palmas och det var ju faktiskt jätteskoj att ta upp detta igen. Vi håller fortfarande på med tema Kroppen, och jag letade fram vår tjocka familjeläkarbok för att hitta bilder på hjärnan. Det verkade inte som om Lovisa hade observerat denna tegelsten tidigare, så har hon har legat och läst och studerat bilder om allt från cancer, ringmask, och blöjutslag, varje ledig stund. Lovisa suger i sig teoretisk kunskap som en dammsugare.
Till lunch blev det bönbiffar och curryris. Vi äter ofta vegetarisk mat nu, för det är inte mycket kött och fisk kvar i frysen. Man får försöka var lite påhittig för att hitta rätter som barnen gillar, köttfärssås och spagetti eller fiskpinnar och hamburgare är inte något man trollar fram så lätt längre. Gustaf gjorde några timmars underhåll på båten så i dag bekämpades den sista rosthärden på skrovsidan. Min sämsta stund på dan är oftast efter lunch, då skola, städning, disk och matlagning gör att jag knappt hinner titta ut. Då längtar jag efter civilisationen hemma. Men sen kommer belöningen, strandlivet från tre till solnedgången vid sextiden. Åh vad bra vi har det då, säger vi vuxna där vi sitter, Monica och Patrik från Litorina, Kristina från Meribelle, och tysk-österikkiska Beate och Bernard från Kendipi, medan ungarna frenetiskt  gräver i sanden eller badar. Vi damer gör en motionstur ner längs stranden. Sedan går Patrik och Gustaf iväg med en gäng ungar för att leka i bamsevågorna.
Det är verkligen helt annorlunda att långsegla med barn, jämfört med utan. Eller så blir man slöare för att man har blivit äldre! Eller så är det alldeles för mycket jobb med en stor stålbåt… Drivet att ta reda på vad som finns i nästa ankarvik är dock inte lika starkt som förr. Just nu har vi snarare en önskan att finna en vardagslunk i denna exotiska miljö där alla trivs. Man klarar inte av att vara den utforskande turisten samtidigt. Inte denna månaden iallefall!
Jag frågade österikkiske Bernard idag vad deras familj gjorde på kvällarna i båten. De har en son Alex på 11 år. Han sa att de spelade en hel del brädspel och kort, det var inte mycket dataspel eller film. Favoritspelet var “Mexican Train”, en sorts brickspel som påminde om Domino fast mycket mer avancerat.
Undrar om det kommer att vara tufft för alla hemvändande båtbarn att smälta in i sin åldersgrupp i samhället efter att ha levat utan moderna dataspel, telefoner och fri tillgång till internet. De är som barn från fel årtionde.
/Tina 3.00z 15 januari 2013, Admirality Bay, Bequia

13 jan 2013 2013-01-13 02:11 2013-01-13 02:11

Gröna färjan brinner!

We need help, hörde jag någon hojta tvärs över ankarviken och tittar bakåt över axeln där jag står och sorterar frukt i sittbrunnen precis vid solnedgång i kväll. Jag inser fort att något är på tok, en av de gröna färjorna som går dagligen till St Vincent har släckt ljus och ligger och driver i farleden, skymd bakom några ankrade segelbåtar. Det kommer ovanligt mycket rök från skorstenen, jag slår på kanal 68 och får snart bekräftat att det brinner ombord på färjan. Watertaxis och gummibåtar uppmanas att komma ut och hjälpa till med evakueringen av folk, Gustaf får en ficklampa i handen och försvinner iväg fort i vår gummibåt. Han är en av de första på plats och får hjälpa till att hålla stegen när ca 50-100 personer får klättra ner med tillbehör, det är höga fribord och en del tycker det är lite läskigt. En superyacht på andra sidan viken lyser med en enorm strålkastare så även vi på betryggande avstånd kan följa händelserna. Det syns ingen eld, bara rök, och snart har människorna på fördäck evakuerats, då småbåtar kommer i överflöd. Så småningom kommer en annan färja och hjälper till att bogsera in den rykande färjan till kajen.

Vi har precis ätit pannkakor, Cassandra från Litorina är här och sover över med Karin i förpiken. Vi har gjort en fin eftermiddagsutflykt till en utkikspunkt över ankarviken i norra delen av byn idag, Fort Hamilton, som egentligen bara består av en liten paviljong och fem kanoner. Men vägen dit var mödan värd, det finns så mycket att titta på, små ruckliga hus, små fina färgranna hus, vackra träd, vackra runda mörkhyade kvinnor med fantastiska frisyrer, och alla dessa män med rastaflätor. Spontant tänker jag att det finns fler barer än vad som egentligen borde vara bra för en liten by som denna. En äldre man försåg oss med lite frukt, brödfrukt och kryddväxter mot en mindre summa pengar. Kryddorna ligger däruppe i sittbrunnen och luktar så gott, men vilka av dem var det nu som man använde som te, de luktar kanel, mynta, hmm, jag får väl experimentera lite ikväll…
/Tina 1.06z 13 januari 2013,Admirality Bay, Bequia

11 jan 2013 2013-01-11 04:30 2013-01-11 04:30

Vatten, det vita guldet

Fick just höra att det kostar 0.95 EC-dollar per gallon om man fyller sötvatten här från tankbåten. Nästan en krona litern.

Litorinas watermaker har krånglat de senaste veckorna. Säkringen går och den ger allt mindre vatten. Igår kväll kom Patrik över med motorn i en spann till oss och vi satte upp och svarvade kollektorn rund och fin på den stora 12V motorn. Den var illa sliten och nästan en millimeter “orund” så det var inte så konstigt att den drog mycket kol. Sen gick den åter bra en halvtimme, betydligt bättre än vanligt, men efter en tid så gick åter säkringen. Vad kan det vara? Något trögar nog ibland. Kan det vara en backventil i den trecylindriga kolvpumpen, är ett lager kass eller är det stopp nånstans? Jag var ju inblandad i diskning av den, med ättika och citronsyra, när vi var i Las Palmas. Då var det väldigt dåligt flöde och motorn blev varm, men diskningen hjälpte faktiskt. Ska vi ta fram grövre artilleri? Den är i 316-stål i cylinderväggar, backventiler och tillhörande fjädrar, men pistongerna är säkert keramiska. En dosis fosforsyra och lite diskmedel som pumpas runt en timme utan att vi släpper in det i membranstacken? Skulle man byta olja i vevhuset kanske?

Patrik och Monika fyllde på 175 liter sötvatten från oss för att klara sig tills vi löst deras watermakerproblem. Vi bryggde 800 liter igår, så oss går det ingen nöd på. Dessutom har vi börjat samla regnvatten i två tunnor för att ha till tvätt och sånt, för det regnar faktiskt ganska bra här till och från, och vattnet som landar på sittbrunnstaket kommer ut i två stuprännor och är lätt att ta vara på.

Emil från danska Cassiopeja var över häromdagen och jag visade hur han kopplar om sin bilgenerator till stjärnkoppling från den vanliga deltakopplingen för att få den att börja ladda vid 1.7 gånger lägre varvtal. Generatorn är kopplad till deras propelleraxel och den har aldrig gett nåt vidare pga dålig utväxling, men nu laddar den på redan vid tomgång med växeln i. Återstår att se om det räcker med detta när man seglar. Remskivan på axeln är 15cm och på generatorns 7 cm. Stigningen på propellern är 12 tum per varv. Skulle tro de behöver bättre än 2:1 uppväxling, men kanske…?

I kväll hade vi grillafton på stranden med lite danskar, bla Cassiopeja. Väldigt trivsamt, även om vi fick lite ljummet regn på oss ett par gånger. Det är så pass varmt så det bekymrar ingen särskilt mycket att man blir pisseblöt där man står i t-shirten och shortsen, även om det är sent på kvällen. En av de andra danskbåtarna hade två små döttrar med. De somnade på stranden så småningom och sov gott mitt i ösregnet, på den blöta sanden. I kväll 28 grader och vindstilla. Men inga mygg!

Jag och Lovisa var ute och snorklade i mörkret längs stranden med en dyklampa. Det tyckte Lovisa var spännande. Hon har varit lite mörkrädd på sistone, men med lite övningar i mörkret går det nog snart över, tänker jag. Man ser lite andra sorters djur och fiskar när man nattdyker, än de vanliga arterna som finns på dagen. Synfältet blir så klart begränsat till fläcken just där lampan lyser, så upplevelsen av det man ser förstärks, som på en teaterscen. Inne i skogen såg vi också eldflugor, som susade runt, som magiska ljussken i kolmörkret. I skogen om natten hör man också många spännande ljud här, att  fantisera om, när man lagt sitt trötta huvud på kudden.

/Gustaf 3.30z 11 januari 2013 Bequia

9 jan 2013 2013-01-09 05:24 2013-01-09 05:24

Amperejägarna

Ström, ström och ström. Och vatten, såklart. Det är några av de vanligaste samtalsämnena grabbar emellan på långfärdsbåtar.

Men det finns två kategorier, som det står i visan. Två motpoler av båtfolk. De som vill producera all ström själva och de som vägrar förvandla sin snabba, fina segelbåt till uppställningsplats för vind- och solkraftverk.

För de senare är lösningen att köra motorn eller generatorn en eller flera timmar per dag. När vi varit på väg till och från våra badställen här i Bequia och även i Las Palmas har jag försökt uppskatta andelen båtar som har motorn igång, och det är runt en fjärdedel. Den svenska båten Scherzo i Las Palmas (utan sol och vindkraft) körde alltid en timme på morgonen för ström och kyla. Den var utrustad med 3 hästkrafters kylkompressor och 300A generator på huvudmaskin. Vill man ha både kyl, frys, dessutom watermaker mm räcker inte en timme per dag, det blir nog två. Charterbåtarna här och de lyxigare 60+ fotarna har sällan sol och vind, så de brummar allihop några timmar per dag. De största stänger aldrig av hjälpkärran.

Under andra halvan av vår översegling var vi en av dessa brummare. Vi körde motorn en timme nästan var dag. Remmen till propelleraxelgeneratorn hade gått av och kablarna genom masten från vindsnurran hade skavts sönder i rullningarna. Det var skruvarna där mesanmasten är skarvad som rev sönder isoleringen och kortslöt till skrovet så vindsnurran började tvärstanna till och från. Jag tvingades kortsluta och koppla ifrån. Då slutar den i stort sett snurra.

När vi kom hit stod det ganska högt på önskelistan att fixa vindsnurran så vi skulle bli självförsörjande på ström. Så när de mest behjärtansvärda städprojekten var överstökade drog jag om kablarna. De går nu på utsidan av masten, längs styrbords fotsteg. Kablarna fick också bli reparerade på ett tiotal ställen. Efterklok skulle såklart inte låta så tunga kablar hänga lösa och dingla inne i masten..

Men när snurran åter var i drift tog det bara någon dag tills vi fick andra problem. Det är bra med vind och sol här, så med vindsnurran åter i bruk blir det fulladdat vid nio-tiotiden på morgonen. Sedan fick jag gå där och manuellt slå av och på solpaneler och olika förbrukare för att batterierna inte skulle skadas eller koka torra. Oj, oj 14.6volt igen, inte bra…! Sol och vind ger runt 50A nu när det laddar bra.

Tidigare har vi ytterst sällan fått fulladdat, och då bara om vi kört motorn på morgonen för att ankra om eller köra watermakern. Så vi har levt bra utan laddningsregulator. All ström in är välkommen! Men så ej längre.

Så, strax fick jag börja rota bland mina ebay-fynd och hittade billighets-OP-förstärkaren LM358, effekt P-kanals FET-en IRF4905 och spänningsreferensen TL431. Samma delar som jag har gjort regulatorerna till alla led-lampor i båten med. Det fanns en drös kvar i lådorna. Så nu har jag lött och knåpat och byggt in resultatet i ett elskåp där jag tidigare bara haft styrelektroniken till watermakern. Det är fyra oberoende regulatoret som man ställer med trimpottar på tex 12.20, 12.25, 12.30 och 12.35V. Var och en av kretsarna kopplar in en last som drar lite över 15A. De två första har dump-motstånden satta i varmvattensberedaren, de två andra sitter på en stor kylfläns i maskinrummat.

De två första kretsarna har vi provkört några dagar nu, och vi har fått 50 grader varmt i varmvattensberedaren, så vi behöver inte längre slösa gasol för disk och tvätt, och vi kan lyxa till det när vi har badat och blaska av oss saltvattnet med varmvatten! De två sista kretsarna var det lite mer pyssel med. Den stora kylaren skruvade jag ihop av bla överblivna aluminiumprofiler från fotstegen i masterna. Mycket sågande, borrande gängande och lödande. Totalt är det 32 stycken 50W 6ohms motstånd med aluminiumchassi som gått åt till att bygga dessa dumpload.

Som Tina skrev gjorde jag ett dykförsök efter langustrar (hummer) här på ankarplatsen, men de var lite för små tyckte jag. De största var kanske runt ett halvkilo. Sen var min “dra-ut-anordning” lite väl primitiv. Det var bara en ståltråd med en böj i änden. Humrarna simmade glatt åt sidan snarare än drogs ut till min framsträckta hand. Förr hade vi en grov ståltråd med en fiskekrok på, så de fastnade lite, och det minns jag gick bra. Men nästa gång jag dyker efter hummer ska jag prova rör med snara som Corinnarna tipsat om. Det låter bra. Varje langusterställe hade också en ganska stor och ilsk muräna som humrarna gömmer sig bakom när de börjar bli nervösa. Så inte för kort “dra-ut-mojäng”. Den behövs också för att puffa undan muränans gapande mun..

Idag har Lovisa lärt sig dyka på huvudet från badbryggan. Hon har övat och kämpat, men länge hade hon svårt att inte reflexmässigt slänga fram fötterna för att “ta emot”. Karin dyker mer oförskräckt, men hon har ännu inte fått in den rätta snitsen. Det blir lite för mycket kullerbytta. Men det kommer. Vi har snorklat varje dag med barnen och de älskar denna härliga sysselsättning. De blir lite duktigare varje gång och kämpar med att dyka ner till botten för att plocka upp snäckor och annat.

Vi hann också med en promenad iland på förmiddagen och fotade lite och sen åt vi “roti” på ett lunchställe, “The Port Hole”. Mycket trevligt!

/Gustaf 4.20z 9 jan 2013 Bequia

8 jan 2013 2013-01-08 21:08 2013-01-08 21:08

Bildgalleri – Jul och Nyår

8 jan 2013 2013-01-08 21:01 2013-01-08 21:01

Bildgalleri – Atlantöverseglingen

8 jan 2013 2013-01-08 02:17 2013-01-08 02:17

Förankrade i ett varmt paradis

Det blåser och regnar framförallt på nätterna här, fast det är ljummet regn som kommer. Vår termometer i akterruffen visar 27 grader på nätterna och 31 på dagarna. Svettigt. Det squalliga vädret verkar hålla i sig ett par dagar till. Skall det vara så i paradiset?! Jag sover oroligt, även om jag inte tror att just vi skall dragga, för man vet aldrig, och grannbåtarna draggar ju ideligen. Gustaf dök igår under båten för att leta languster. Han hittade inga stora, men noterade att ankarbotten består av ett ganska tunt lager sand.
Vi tycks ha slagit rot här på Bequia. Men varför röra på sig? Under oss simmar sköldpaddor (Meribelle-folket som är ivriga snorklare har sett två). Vid snorkelstället på stranden finns bläckfisk och muräna. Det finns pratglada människor från hela världen i grannbåtarna, många med barn. Iland lockar publivet och livemusiken på kvällarna. Som förälder kommer man dock inte iland kvällstid så ofta som man kanske hade velat. Samhället är väldigt litet men mycket annorlunda, jämfört med hemma. Innan jag åker härifrån skulle jag helst ha provat mig igenom alla frukter och grönsaker, många märkliga. Än så länge har vi bara haft med oss grapefrukt, bananer o mango hem till båten. Jag skulle vilja ha pratat med alla människor, tittat igenom alla hyllorna i affärerna för att bekanta mig med allt som inte finns hemmavid och tagit till mig stället som man gör, när stället har blivit riktigt genomsnokat, ett hemmaställe…
För några dagar sedan var vi på myskväll hos danska Emil och Line i segelbåten Cassiopeia. De måste vara de yngsta långseglare vi träffat hittills, runt 20 år. Vi träffade dem 2010 i Sverige, när de kom med ett helt gäng med ungdomar från Ebletoft i Jylland, för att titta på vår gamla båt som var till försäljning då, med siktet inställt på långfärdssegling. Det slutade med att kompisarna drog sig ur projektet, och Emils pappa köpte en billigare och mindre utrustad 14 meters stålbåt från Tyskland. Den lånade han så ut till sin son, mot att han “fixade” upp den. Att rusta upp en rostig stålbåt är ett riktigt skitgöra (jag såg bilderna!), det är slitsamt att jobba med rostig plåt. Jag mindes hur Gustaf och jag höll på när vi var yngre, först med Pecten och sedan den första Caminante. Nu är Cassiopeia jättefin, och allt väsentligt tycks fungera. Man kan inte annat än att bli imponerad av dem. De är dessutom otroligt pigga och positiva människor. Strålade man själv så mycket av energi när man var 20 år ? (jämfört med nu,dryga 40, ha ha)?!

Tina 02.50z 7/1 2013, Bequia

2 jan 2013 2013-01-02 02:07 2013-01-02 02:07

Nyårsafton på stranden så klart…

Med Gustaf uppklädd i storblommiga bad-shorts och en ny t-shirt dagen till ära befolkade vi den närmaste stranden och firade inträdandet i 2013. En rekorderlig badorgie, ett kalas som varade närmare tolv timmar!

Där var många svenska båtar, bla Victory, Litorina, Corinne och Meribelle. Norska Felice dök upp, en energisk familj med tre ungar i åldern 8 månader till 4 år. Vi mötte dem senast på Kanarieöarna. Det är tufft att segla med så små ungar. Vi eldade brasa, grillade, sjöng och lekte i vattnet och hade riktigt roligt. Stora och små. När det blev mörkt minskade badandet något och alla barnen lekte med elden och sågade och högg ved med Gustafs lilla yxa. Barnen från Felice gick runt med facklor. En timme före tolvslaget fortsatte festen över på Victory, det var en hel parad av gummibåtar. Ingers dotter, 24-åriga Elin var diskjockey, och akterdäck förvandlades till dansgolv, alla tokdansade, till och med 12-åringarna Oliver från Litorina och österrikiska Alex från Kendipi. Akterdäck sviktade betydligt på den stackars Nauticaten när alla studsade upp och ner. Gustaf och jag pratade en del under kvällens lopp med Alex´ föräldrar. Familjen är tysk-österrikisk, bor i en 37 fots katamaran och lever som nomader sedan ett par år tillbaks. De är skrivna i Österrike numera och undervisar Alex i en korrespondensskola där, för enligt österrikisk lag är det olagligt att ta sina barn ur  skolan. Föräldrarna är ingenjörer, hade tjänat bra med pengar, men till sist tröttnat på yrkeslivet som inneburit mycket resor och ett splittrat familjeliv.
Strax efter midnatt kom en stor segelbåt som lossat från sin ankarboj drivande förbi. Gustaf, som egentligen var ganska onykter, hoppade kvickt i sjön i kalsongerna och simmade över till båten och jagade upp den sovande besättningen som fick igång sin motor innan de kraschade in i någon annan. Vilken osannolik tur!
Tina 01.04z 1/1 2013, Bequia

Older posts
Newer posts