7 mar 2013 2013-03-07 05:11 2013-03-07 05:11

Les Saintes

I går klarerade vi ut från Dominica. Lite sorgligt på något sätt, hade blivit fäst vid ön. Glad, vänlig och vacker, men fattig, riktigt fattig. Lovisa häpnade häromdagen över att hon hörde att de hade radion på i ett av husen i Portsmouth. Det var inte musiken hon tyckte var häpnadsväckande utan kontrasten med den genomruttna friggeboden, full av barn som musiken kom från! Där spankulerade höns omkring, tvätt på torklina uppspänd till mangoträdet och den glada mamman som stod ute vid husknuten och diskade familjens kantstötta porslin i en spann vatten hämtad från grannen. -Tänk att de har råd med radio, sa Lovisa!

Man får mellan 2500 och 4000 kronor i månaden om man jobbar på ett bygge. Och med tanke på att sjukvård, dagis, transporter och fortsatt skolgång etc kostar fullt ut blir det inte mycket pengar över till boendet. Man måste också tänka på att trävirke multnar ner ganska fort i detta klimat, särskilt under regnperioden. En träeka som alla fiskare här använder är slut redan efter 10-12 år, även om den sköts med kärlek. Och husen verkar inte hålla så jättemycket heller. Men eftersom det aldrig blir kallare än 26 grader vädrar man alltid maximalt, så det luktar aldrig ruttet, även om husets bräder faller sönder i smulor.

När vi skulle ta bussen i förrgår fick vi vänta en trekvart eller så, för vi var på väg åt ett lite ovanligt håll. Eftersom vi inte kom iväg förrän våra egna barn var färdiga med sitt skolarbete fick vi se många lokala skolbarn kliva på olika bussar hit och dit. Alla bussar är minibussar med ett extra säte, så man får max åka 15, men chaufförerna startar sällan förrän det är över 15 pers ombord. Barn förväntas sitta i knät på vuxna, inga säkerhetsbälten här inte. Skolbarnen här har skoluniform. När man tittade lite närmare på dessa ljusgrå byxor eller grå kjol med vit tröja eller blus tänker man på mammorna som handtvättar alla dessa plagg. Alla grå byxorna hade missfärgats mer eller mindre under åren. En del var nästan gammelrosa, andra blågrå eller gröngrå. De var upplagda, nerlagda, intagna och utsläppta. Ärvda flera gånger såg det ut som, sydda i slitstark terylen. Handsytt, handsytt, lagat och lappat. Men förutom de varierande grå färgtonerna såg barnen så oerhört prydliga ut. De rörde sig faktiskt med viss värdighet. Kan de varit runt 14 år? Och de tjocka matteböckerna, franskaböckerna etc såg också väldigt väl omhändertagna ut. Inget kladd, inget ritat. Absolut ingen här som kladdar på bussäten. Några sönderslagna busshållplatser ser man inte till. Här blir man medveten om att föräldrarna måste kämpa för att barnen ska ha chansen att kunna läsa vidare efter elementary school.

Så vad är det som får mig att gilla Dominica då? Såklart är det den vackra naturen, men lika mycket den diskande mammans stora leende. Människorna verkar gå runt och vara lyckliga och vackra i sitt “armmod”. De lever ekologiskt utan att konsumera, och detta verkar inte skada dem det minsta. Tvärt om! De verkar friska och hälsosamma. Det har sagts av flera här att andelen innevånare som är äldre än 100 år är väldigt hög om man jämför internationellt. De flesta är väldigt vältränade trots att ingen joggar och gym saknas alldeles. Man lever till stor del på hemodlad frukt och grönt. I stort sett ingen har bil i Portsmouth. Man går till jobbet eller kanske tar man bussen Det är för backigt för att det ska löna sig att cykla, eller så är kanske cyklar för dyra?. Här finns inga hamburgare och inga snabbmatsresturanger. De flesta tar det lugnt. Jag tror inte heller det dricks så jättemycket. Är det fest är det mest dans och hög raggiemusik som samlar folk, vad vi sett. På stranden badar ofta mammorna med sina småbarn innan solen går ner, medan grabbarna och de ogifta kvinnorna leker atletiska lekar. Häromdagen såg jag tex hur man kaxade sig över vem som gjorde snyggaste frivolten. Både framlänges, sidlänges och baklänges, utan att sätta i händerna. Det ena hoppet efter det andra. Explosiv styrka. Ända hjälpmedlet var en liten brädlapp i den mjuka sanden som avstamp så inte fötterna sjönk ner. Springer man ikapp är det korta sträckor, rysligt fort, och tjejerna är nog allihop snabbare än jag. Ja, det är ett vackert folk i ett vackert land, Dominica, en värld värd att ta till sig.

Idag seglade vi således vidare norrut till nästa ö, Guadalope. Vi stannade på Saintes, ett charmigt ställe, om än lite i flottaste slaget för oss. Det är en ö på 1 x 4 km ungefär. Påminner om Marstand. Flärdfullt, med boutiquer, tvålaffärer och exklusiva resturanter. -Dominicas motsats bara 18 sjömil norrut. Till motsats av Dominica ser man nästan bara vita människor. Här är inga hembyggda träekor med 30-åriga gamla skramliga utombordare. Nej, här är snarare som Marstrand, som sagt. Fast på franska.

Gustaf, 04.10z 7/3-2013 Santes, Guadalope 15-52.06’N 61-35.35’W

5 mar 2013 2013-03-05 01:51 2013-03-05 01:51

Trötta i benen igen…

Victory seglade vidare häromdagen, men kvällen innan grillade vi stora fiskkotletter ombord hos dem och hade en trevlig kväll. Ingvar berättade mycket om sitt brokiga liv fyllt av äventyr, både i luften och på havet – nästan nedskjuten i Afrika och nästan sjunken i storm i december på Biscaya bl.a. Karin och Linnea var lite ledsna att behöva skiljas åt, men Inger och Ingvar ska ju hem och jobba om ett par veckor, så det kommer att dröja åtminstone till november innan vi kan ses igen.

Vi har gjort fler utflykter med lokalbussarna upp i djungeln och de höga bergen. För ett par dagar sen tog vi oss till Pennville, ett litet samhälle på nordostudden, för att se vad vi skulle träffa på. Upp på bussen, några kilometer senare, klev en man som Tina började prata med. Han hade ärvt lite mark av sin mor, en bäckravin full av mörkgrön djungel. Där hade han gjort i ordning en stig som slingrar från sida till sida av forsen och och även planterat några fruktträd här och var. Längst upp på markområdet ligger ett 30 meter högt vattenfall. Vi betalade honom en slant för att han skulle visa oss ägorna och vi fick en naturhistorisk lektion i allt från bananodling till medicinalväxter och hur kanotträdet ser ut, det man gör de urholkade kanoterna av. Jag la en stund på att hjälpa honom att bära sten för att fortsätta det halvfärdiga stigbygget och sen simmade vi i sjön under vattenfallet.

Idag tog vi en buss, också mot nordost, och hoppade av på bergstoppen. Detta är den sågtandade kanten av en stor vulkankrater, runt en kilometer i diameter och på knappt 1000 meters höjd. Vi klättrade ner i botten på kratern för att titta på vulkanaktiviteten, nämligen en massa gyttjepölar som bubblade och pyste av ohälsosamma gaser som fick Karin att prata om ägg resten av dagen. Det var riktigt tankeväckande och spektakulärt. Vi hittade gula klumpar av elementärt svavel här och var runt bubbelhålen och barnen blev mycket entusiastiska när de fick veta att man kan göra raketer av sådana klumpar. Vi hade sedan en fin promenad nedför de slingrande backarna, hela vägen hem till båten. Många fina fåglar och blommor fick vi se på denna vandring, tre sorters kolibri och en rolig växt som drog ihop sig när man petade på den. Kunde inte låta bli att plocka några mango på vägen. På en liten skruttig men trevlig pub uppe i bergen passade vi på att ta en kall öl.

Gustaf 00.30z 5 mars 2013, Portsmouth, Dominica

27 feb 2013 2013-02-27 03:20 2013-02-27 03:20

Dans i sanden

Precis före skymningen i söndags seglade svenska Victory in på vår ankarplats med sexåriga Linnea ombord. Ungarna skrek av glädje på VHFen, deras tjut kommenterades av de andra svenskbåtarna senare på kvällen. Victory hade turen att välja en särskilt bra kväll att komma på. Just denna afton anordnades nämligen en insamlingsfest inne på stranden för sk “säkerheten i viken” (någon patrullerar tydligen på natten). För 130 SEK/vuxen fick vi grillad kyckling, ris och sallad och gott om rum-punch. Men framförallt blev det en hejdundrande dansfest i sanden med kanske ett hundratal glada seglare i alla åldrar. Arrangörerna var turistguiderna som försörjer sig på att köra runt oss på ön.
Vi snåljåpar på Caminante hade faktiskt anlitat Cobra Tours tidigare på dagen för en guidad tur upp längs Indian River. Dr Zwash, eller Mr Barbwire som han också kallades, rodde oss ett par hundra meter och berättade om träden,växterna och djurlivet. Floden kantas av stora träd, vars grenar sträcker sig långt ut över huvudet där man sitter i sin lilla båt. Det härskade en spöklik stämning. I filmen Pirates of the Caribbean lär förresten en träskscen ha spelats in här. Lovisa hade med sig sitt anteckningsblock för att skriva upp det viktigaste, men jag fick ta över och anteckna vad guiden sa. Hur många sorters ormar, hägrar, fladdermöss, två sorters mangrove… Vi fick förresten se en jättestor iguana, som klängde i grenarna över oss.
Efter en så rivig söndag gjorde man inte många knop dagen efter, förutom att barnen lekte intensivt med Linnea, både här och på Victory.
I dag, tisdag, gjorde vi en eftermiddagspromenad till ett marint reservat norr om ankarplatsen efter skolan. Vi snorklade runt fina koraller och sedan byggde Lovisa och Karin slott i sanden, och ville absolut inte gå hem igen när det drog ihop sig till återfärd. På hemväg längs Waitukubilis naturstig genom mangroven försökte flickorna fånga ödlor. I kväll har Linnea och Karin lekt ombord, medan Linneas pappa Ingvar och jag har hejat på Gustaf som stått och sköljt upp en stor laddning med tvätt. Hoppas inte allt blåser i sjön i natt…
/Tina 02.24z 27/2-2013 Portsmouth, Dominica 15-34.80’N 61-27.88’W

24 feb 2013 2013-02-24 02:59 2013-02-24 02:59

Sportlov med ömma fötter

Veckan har gått i en rasande fart. Vi har varit riktiga turister dessa dagar och gjort många heldagsutflykter till nationalparker, gått längs vandringsleder, och tagit dopp i bassänger nedanför vattenfall. Ön är bergig, med vulkaner, varma källor och regnskog. Det är fantastiskt fint, och en omväxling till den något torrare naturen på Bequia. Vid två tillfällen har vi åkt med de lokala minibussarna ner till huvudstaden Roseau och därifrån fortsatt upp i bergen. Det är också ett litet äventyr i sig att titta på alla män och kvinnor i bussarna, deras roliga frisyrer, med flätor och trasslade hårsnoddar, gärna med lite färg i också.
Idag är det lördag, och vi beslöt att vila fötterna. Vid lunch tog vi gummibåten in till piren i centrala Portsmouth för att handla grönsaker och frukt på den lokala marknaden. Man känner sig som världens mest lättlurade turister när man stegar fram för första gången på en sån lokal marknad. Vi ser väl rätt roliga ut. Gustaf påminner mig om Lasse Åberg i Sällskapsresan – han ler hela tiden (han njuter egentligen av folklivet). Jag ser säkert mer sammanbiten ut (påtagen reseledarroll…). Jag är fullt upptagen med att scanna utbudet och att se till att ungarna inte blir påkörda eller trillar ner i de djupa betongvattendikena som delar av vägen från trottoaren. Bananer är nästan den enda frukten ungarna riktigt gillar. Fast när vi kom till marknaden, var alla gula bananer slut – ni skulle ha kommit tidigare, sa folk. Vi får till slut med oss kanske fyra kilo gröna bananer, som vi köper från en familj som står och säljer varor vid deras flakbil, sonen i våra barns ålder. Gustaf köper
fem stora grapefrukter för fem SEK, helt klart den billigaste frukten man kan köpa. När fadern öser ner fem till i Gustafs väska säger vi inte nej. Två grapefrukt extra, som bonus får vi, när vi också köper deras dyra morötter. och håriga sötpotatis. Hos en annan försäljare köper vi en grön papaya. Matlagningspapaya, säger hon. Undrar hur vi skall laga till den? Koka med eller utan skal? Lokalt odlad tomat för 25 SEK kilot, dyr fast ljuvligt god, små gurkor, slät sötpotatis, “platana banana” som är matlagningsbanan. Ett kilo pumpa. Vi har börjat uppskatta pumpa mer och mer, har bara gjort soppa än så länge. Fem passionsfrukter, ni skall pressa dem och göra juice, sa den enarmade äldre försäljardamen. Jag kunde ha köpt allt hon hade, hon hade ju bara en arm. Sen gjorde vi ett missköp med en konstig saft, maypi (?), för den smakade hemskt. Hoppas att den hemmagjorda kokosnötsoljan är mer prisvärd.
Den är spännande att laga mat med de lokala råvarorna. Vi har helt klart ett helt annat mathushåll jämfört med hemma. Barnen är väl halvnöjda med all vegetarisk mat, de är ju uppvuxna med köttbullar, hamburgare och spagetti med köttfärssås. Vi äter mycket mindre kött nu, i stället mer linser och bönor. Och när det serveras kött blir det extra uppskattat. Här på ön verkar det vara kycklingkött som gäller. Överallt på gatorna och runt husen går det tuppar, hönor och kycklingar.
/Tina 01.30z 24/2-2013 Portsmouth, Dominica 15-34.80’N 61-27.88’W

19 feb 2013 2013-02-19 01:16 2013-02-19 01:16

Nästan som Afrika

I lördags klarerade vi ut från Bequia och tillbringade resten av dagen med sjösurrning av allt löst och fast. Vi började tycka det var dags att se något nytt.

Häromdagen gjorde vi en oförglömligt fin tur till “Hope Bay”. Den lilla steniga, slingrande stigen över bergen leder brant ner till en isolerad strand, som vetter mot passadvindens själva vindöga. Den har inget skyddande rev utanför. Stora dyningar dundrar in, och det tog ett litet tag innan någon annan än jag vågade bada. Men sen låg vi många timmar och surfade tills magen var röd och avskavd av surfbrädan och bihålorna var fullproppade med korallsand. Men himla roligt var det och på hemvägen var ryggsäckarna fulla med kokosnötter.

Tidigt i går tog vi upp ankaret och seglade norrut, 160 sjömil, upp mot Dominicas nordvästudde, där vi ankrade strax före lunch idag. När man seglar i lä av raden av öar växlar den nordostliga vindens styrka och riktning fram och tillbaka, allt efter som de vulkaniska öarna är höga och deras former mer eller mindre branta. Passadvinden kan knappast blåsa över dem. I stället måste det mesta av vinden gå runt och mellan de höga vulkankäglorna.

Vi ligger nu ankrade på 11 meters djup i Ruperts Bay vid byn Portsmouth. Man ser bottnen tydligt under båten och djungeln är fylligt smaragdgrön. Rregnskyar och dimridåer jagar varann där uppe mellan vulkanerna. Här är de flesta hus inte är större än friggebodar. Tittar man närmare ser man provisoriska elinstallationer som löper kors och tvärs genom luften, omväxlande med vad som verkar vara telefon- eller nätverkskablar. Man ser ytterst få vita människor och kan sluta sig till att de i så fall kommer från någon segelbåt. Inga vräkiga hotell i sikte. Vi kom just tillbaks från en kvällspromenad, då vi sett solen gå ner i havet, medan en regnbåge spelade uppe mot den bergiga djungeln. Det kändes som att vara i Afrika.

Vi pratade en stund med Dancy, en fiskare, född 1967. Han visade oss stolt runt i kåkstaden. Enligt vad han sa, hade hans mamma varit slav och därför hade han fått ett stycke land av staten, inte stort, ca 200 kvm. Han visade oss med glädje det lilla multnande trähuset, som han byggde i sin ungdom, men som nu faktiskt hade fått en del hål i väggarna. Han drömde om att laga det eller kanske bygga ett nytt, om han bara kom över lite pengar. Kanske går vi och köper fisk av honom de närmsta dagarna. Han sa att 30kr/kg är standardpriset för färsk tonfisk, helt överkomligt.

Det är ingen vattenbrist som på Bequia, där alla hus är självförsörjande, med egen regnvattenuppsamling och där alla har stora tankar i trädgården. Nej här har de numera kommunalt vatten från bergen, i alla fall till många av husen. Det är mycket harmoniskt och fridfullt och alla hälsade vänligt på oss, och de små svarta barnen ville känna på oss och våra barn. “My home is your home” sa en man som välkomnade oss inne i byn, och när vi nämnde att vi inte hade så bråttom härifrån blev de glada.

I morgon ska det bli spännande att se sig om lite mer.

/Gustaf 23.30z 18/2-2013 Portsmouth, Dominica 15-34.80’N 61-27.88’W

9 feb 2013 2013-02-09 05:56 2013-02-09 05:56

Musik från salongen

Puh! Nu är fönsterprojektet färdigt i alla fall så långt vi har material ombord. Målning och packningar är klara och fönstren är borrade och på plats och träinredningen är återmonterad. I dag jobbade Tina med att skruva tillbaka förvaringsfickor och mörkläggningsgardiner. Till två av fönstren har jag svetsat rostfria ramar att sätta på insidan och de är uppriktade, borrade och polerade och pryder nu sin plats. Ska det bli ramar till de resterande fönstren också får vi köpa mer 3 mm rostfri plåt. Vi har inte så det räcker till fler fönster ombord, men egentligen är nog inte ramarna helt nödvändiga, så kanske fuskar vi med dem…

Jag och Karin gjorde en rejäl promenad på eftermiddagen idag efter skolarbetet, och sparkcykeln åkte med upp och ner för backarna. På hemvägen rodde Karin själv, det gick ganska bra om än lite i zigzag.

I söndags var vi och hälsade på i Tjeldöy, en skotskflaggad liten (120 ton, 32m lång) f.d. norsk skolskjutsfärja som är den båt som ligger närmast oss på ankringen. Hon fyller 60 år i år, men är tyvärr illa underhållen de senaste 30 åren, så rosten i bordläggningen längst ner i botten från för till akter fick mig att sova illa natten efter besöket. Jag kan inte hjälpa det, men plåttjocklek, spantkvalitet och välbefinnande är för mig sjukligt sammankopplade. Har nog knackat rost, målat och skött om offeranoder lite för stor del av mitt liv.

Robert, skotten som har haft henne sedan ett par år tillbaka har varit professionell racerförare hela livet tills han pensionerade sig och han är mycket händig. Han har en liten verkstad i land, och där mekar han med allt utom kyla och toaletter som han uttrycker saken. Flera charterfirmor anlitar honom och han verkar seriös. Aluminiumsvets, svarv och fräs är hans områden. Det förefaller som om han sakta men säkert rustar upp Tjeldöy, även om det är ett hopplöst företag. Han har just lagat värmeväxlaren på den gamla skotska Kelvin-motorn (fartygets huvudmaskin) och han har haft en svetsare senaste veckan som reparerat skrovet ovan vattenlinjen på styrbordsidan, och han arbetar nu med den läckande hydraulstyrningen.

Men utan att slipdra henne och få bytt ett eller annat ton med bottenplåtar och spant, kan hon sjunka vilken dag som helst. Men det oroar honom föga, detta att komma hem från jobbet – och allt man äger ligger på botten. En formula-1 förare är väl inte den lättoroade sorten. -Jag går nog ner till Venezuela i september och slipdrar henne och låter fem svetsare jobba åt mig en månad, så ska det nog bli ordning, menar han. Men om det var denna september eller nästa låter oklart. Det är nog mycket som ska till om man ska få henne att köra för egen maskin över det öppna och upprörda havet ner till fastlandet. Här är det på tok för dyrt med slipdragning för att ett sånt projekt ska vara ens tänkbart. Hon utrustades för långfärd i Holland på 80-talet efter att köpts från polisen. Hon hade nämligen blivit beslagtagen för knarksmuggling! En brokig historia för en liten “Styrsöfärja”.

Senast hon var slipdragen, som hastigast, var 1992 i Venezuela om jag minns rätt. Betyder 20 år utan bottenfärg. Då skulle hon bli charter-dykbåt, men det kom av sig, och slutligen blev hon bostad åt en racerförare! Ska bli intressant att följa hennes framtida öde. Finns tydligen en del på nätet att läsa. Här på ön är stålplåt jättedyrt, ca fyra ggr svenskt pris, så Rob beställer plåt från Trinidad för att få tätat också på babordsidan och fixat däcket, där det regnar tvärs igenom.

Häromdagen tappade Lovisa en bit av en av våra blockflöjter över bord, hon spelar ju ett par sidor i sin bok varje vecka och fick väl ett hjärnsläpp då hon skulle spela för fiskarna. Jag trodde att jag kunde plocka upp den där biten med lätthet, så jag drog på mig dykargrejjorna och letade 40 minuter på förmiddagen och lika länge på kvällen, men utan framgång. Det är 20 meter djupt här och eftersom vi har 70 meter kätting ute och svänger av och an i vinden är det en väldigt stor yta som måste avsökas. Dessutom är det till stor del sten, korallrester och vrakdelar där nere (efter att varit ankarplats i 500 år), så det är inte lätt att hitta en liten brun plupp, om den nu verkligen alls sjönk, den var ju i trä den där flöjten…

Hur som helst var det ett par fina dyk och jag fick se ganska mycket liv trots att jag höll mig under båten plus minus 30 meter. Bläckfiskar, langustrar, en massa fisk och krabbor, och en stor stingrocka på över 1.5 meter som jag var en armlängds avstånd ifrån på båda dyken visade upp sig. Många vackra gamla flaskor, halvt begravda i sanden, övervuxna med korall talade om flydda tider. Vattentempen har sjunkit någon halvgrad och är nu mellan 26 och 27, vilket precis räcker för att dyka utan våtdräkt. Blir lite frusen efter 50 minuter i vattnet. Brukar ta ett litet dekompressionsstopp på tre meter innan jag går upp det sista och då tänker man på att det är svalt på slutet. Utan våtdräkt blir det mycket kortare startsträcka att dyka, bara tre-fyra kg bly och så är det färre grejer att skölja efteråt. Dessutom är alla de våtdräkter jag har lite för små. Någon dag ska jag väl skaffa en som passar.

Vi har en liten tysk stålbåt på 27 fot ankrad här bredvid oss. Den har legat ganska länge i viken men verkar vara i perfekt skick i kontrast till de flesta andra båtar som blir kvar för länge på samma plats, man säger “men and ship rot in port”. Möjligen gäller inte ordspråket “Women and their ship…”? Ombord bor Angela, en ensamseglare som brukar tillbringa kvällarna hos Rob och hans kompisar på Tjeldöy. De gillar att snacka teknik, hon får använda hans verkstad mot att hon sköter lite underhåll på Tjeldöy. Slipning och lackning, kapellsömnad mm. Hon är nog den muskulösaste kvinna jag sett hittills. Hon talar skotska med svag tysk accent och kan väl vara lite över 30 år. Hon skrattar hela tiden, en glad fyr. Denna kortklippta kvinna lever på att meka med olika problem på båtar och hus och brukar segla runt i en spetsgattad liten klassisk segelbåt hon byggt själv sen hon kom till ön. Jag trodde ju först att hon och Rob är ett par, men så for Rob på söndagsmiddag till sin fru, den tredje i raden, som bor iland. De träffas en gång i veckan, så förhållandet utsätts inte för alltför mycket svetslukt och smörjolja. Ovanligt att vara särbo på en 5 km stor ö med 5000 innevånare.

Angela är lite skeptisk mot att lägga ner möda på att renovera Tjeldöy och tycker nog den har passerat gränsen för det ekonomiskt försvarbara, och jag är beredd att hålla med. Skepsisen kan också bero på att hon nog vill segla vidare, har legat länge nog här och vill fortsätta på sin världsomsegling, men hon vill gärna slå sig ihop med en lämplig karl, gärna en som har en större båt än hennes egen. Så, karlar, drömmer ni om glad och stark kvinna som svetsar, dyker och plastar båtar, väntar här Angela på er att mönstra på och segla mot äventyren bortom horisonten.

Lovisa kom till sist fram till sina efterlängtade andragradsekvationer och har nu löst dem på längden och tvären ett par dagar. Vi ska pilla med dem en vecka till, men jag tror jag ska stoppa med algebran och ekvationer där. Det ska få sätta sig lite och får dyka upp i olika lästal närmsta tiden. Hon vill varje dag ha något nytt, annars blir hon besviken. Det är lite stressande för mig, för sen följer ju derivering och integrering som är ett jättestort kapitel, och som kräver en hel del bevisande hit och dit för att den kritiske ska kunna följa logiken.

Vi har ju inga andra matteböcker än vad vi fått av Lovisas fröken så jag får improvisera en del för att kunna visa henne nåt nytt varje dag. Men innan ytterligare algebra får tillkomma måste vi jobba någon månad med geometri, det gjorde vi på Irland senast. Då höll vi höll på med areor av trianglar, volymer av tunnor och pyramider och sånt, vill jag minnas.

Lovisa är fortfarande inte så snabb i huvudräkning, så det övar vi på ett par timmar i veckan. Det har varit betydligt svårare att uppbåda entusiasm för hundratals enformiga plus, minus och gångertal för att få upp snabbheten, men fröken Catherine säger att man ska klara 45 tal på tre minuter, och vi ger oss inte innan Lovisa klarar av för de olika räknesätten. Hon måste ta sina certifikat. Men det kommer att kräva mycket arbete. För plustalen är det inte långt kvar nu, och detta är nog hennes drivkraft, att “tenta av”, samt att få oss att sluta älta 100 st 7+8 , 9+6 , 5+8 , 7+6 osv osv i all evighet varje dag. Vi tycker alla det ska bli skönt att lägga detta tragglande bakom oss!

I går när vi tittade på en engelskspråkig film utan text var det skoj att se att Lovisa satt trollbunden och följde vad de sa. Hon fattade faktiskt! Annars förfaller hon alltid till att läsa texten (vilket jag också gör många gånger får jag erkänna, också om det är på svenska, man kanske är lite döv?). Men det är skoj när det går framåt.

Också Karin uppskattar sin skola oftast, men så är självklart inte alltid fallet. Ibland är det stora protester, då får hon vanligen gå fri att göra något annat, hon är ju bara 6 år, och hon har oftast lite kortare skola än Lovisa. Det har varit trögt med både läsning och räkning kan man tycka ibland, för jag jämför såklart med Lovisa som älskade att leka skola redan när hon var två-tre år. Men efter tio minuter blir Karin helt utpumpad och gissar vilt och då får hon pusta ut lite, men vi ser i alla fall framgång vecka för vecka och hon läser nu en handfull meningar eller något tiotal serierutor innan man får ge upp och låta henne vila. Skrivning går nog lite bättre, delvis tack vare att hon har en rolig skolbok där man gör korsord, en riktigt bra idé!. Karins bästa ämne är annars teckning, och det blir jättefina små alster varje dag.

Idag avslutade Tina och Lovisa dagen med att jamma i salongen. Tina på gitarr och Lovisa på kongas, och de sjöng, spelade, bonkade trummor och skrattade. Imorgon är det nämligen trum-happening klockan ett på en av strandbarerna här och då är alla barn inbjudna att lära sig spela kongas mm, och det ser våra barn fram emot mycket. Det ska bli trevligt! Även en taktlös trum-illitterat kanske vågar sig dit för att banka då?

Gustaf 3.50 z 9/2 2013 Bequia

3 feb 2013 2013-02-03 04:57 2013-02-03 04:57

Kalas hos Litorina

Det har varit mycket mekande här senaste veckan. Inredningen har sågats bort omkring sex fönster. I två sovrum, tvättstugan, aktre dasset och salongen har verksamheten hållit på. Detta har också inneburit att tex badrumsinredning mm måst rivas. De gamla fönstren har slaktats ut och stålet har maskinbilats rent från rostkokor och sedan körts rena med vinkelslip med stålborste. På ett ställe visade det sig att den 5 mm tjocka stålkarmen var slut, fick vinkelslipas bort och ersättas med nytt stål, som jag haft liggande ombord under durkarna. Köpte 6 meter 60x12mm och 6 meter 60 x 10mm plattjärn på Göteborgs handelsstål innan vi for från Sverige och nu gick de sista bitarna åt, lite sentimentalt faktiskt.

Efter att svetsjobbet var klart har karmarna fått fem strykningar epoxi och två strykningar tvåkomponent polyuretan. Jag har kapat till 8 bitar M12 gängstång per fönster som jag gängat i och fäst i karmarna. Därefter har jag sågat ut nya polykarbonatglas, 10mm tjocka och borrat 15mm hål för pinnbultarna så de kan träs på och fästas med stora vingmuttrar på insidan. Nu håller jag på att återmontera träinredningen och sen ska packningar limmas på plats på insidan. Men om ett par dagar är projektet klart. Vi har haft bra med vind och sol så strömmen har räckt till alla maskiner. Det är bara när jag svetsat (bla 20 borrhål har fått svetsas igen för varje fönster) som jag fått köra igång elverket.

Litorina var nära att få rodret lossbrutet på överseglingen över Atlanten så jag gjorde en insats i torsdags och svarvade till ett nytt stödlager till hjärtstocken, rostfritt ämnesrör med nylonglidyta närmast den 40 mm tjocka roderaxeln. Sen svetsade jag upp stöd från sidorna och akterifrån ner i spanten för att hålla lagerbacken, alltså det övre stödlagret för roderaxeln, på plats. För att kunna skruva bort och inspektera axeltätning och kvadrant fick där bli ett bultförband emellan, så stödlagret blir demonterbart. I går målade Patrik de nedre svetsarna som var i svartjärn, och allt är nu på plats och rodret går lika lätt som innan. Det blev riktigt bra om jag får säga det själv.

Monika och Patrik var så glada för detta, så vi var över hos dem i kväll och vart bjudna på fin trerätters middag, och som hemgångspresent fick vi med oss två stora flaskor extra prima rom. Smaskens. Det var snittar med hemlagad vitlökshummus, sen kycklinggryta med hempressad kokosgrädde och till dessert en fin chokladtårta. Såklart saknades inte goda drycker..

Tidigare på dagen var vi iland och var med på barnens läse-eftermiddag på “Fig-tree”. En resturang som drivs av Sherle, en duktig svart kvinna som jobbar för att seglarbarnen och de lokala svarta barnen ska sitta och läsa högt för varandra. Det kostar inget och dessutom bjuder Sherle alla barnen på hemlagade muffins. Skulle gissa på att där var runt 20 svarta lokala barn mellan sju och 12 år och ca tio vita från segelbåtarna i viken.

Barnen kämpar på med sin skolgång, men Tina har lovat dem, att om de är duktiga på vardagarna, ska de börja få lättare skola på helgerna nu. Lovisa, som blir 8½ år om en månad, fortsätter med sin engelska. Vi läser högt ur Harry Potter och förklarar ord och uttryck. Vi gör fyra sidor per dag. Vi har snart läst klart de tre första böckerna. Nu kan hon läsa engelska såpass bra så att hon själv läser ett kapitel eller två då och då, på tidigare böcker vi redan läst, och så har hon ovanan att läsa i förväg några kapitel i boken vi just jobbar med. I svenskan skriver hon en liten berättelse eller dagbokssida eller liknande varje dag och i går skrev hon sin första bokrecension.

I matte har vi arbetat länge med ekvationer och pysslar just nu med konjugatregeln och kvadreringsreglerna, vilket sakta leder oss in mot andragradsekvationernas allmänna lösning. Andragradarna har ännu bara dykt upp med X2 term och konstanter, men utan X-term, vilket gör det hela ganska överskådligt. Och så har vi tittat på dem med grafiska lösningar för att försöka förstå hur det kan finnas två lösningar för en ekvation. Förra veckan pillade vi med små ekvationssystem med bara två obekanta. Lovisa älskar matte, hon tycker det är det allra roligaste ämnet!

I går, medan Tina var och dansade med de andra båtarnas damer på “Devils Table”, bakade barnen och jag en hemmapåhittad kryddkaka, och sedan Karin lagt sig satt Lovisa och jag och lekte med motstånd, lysdioder samt ett mätinstrument och skrev upp våra iakttagelser på ett papper. Trevligt! Lovisa älskar verkligen sånt så det får vi göra lite oftare. Det är lätt att man enbart ägnar sig åt teoretiska resonemang.

Vi gör fortfarande på så sätt, att det är strandbus med barnen efter tre-halv fyra på eftermiddagen ända tills det blir mörkt. Tidigare går vi inte gärna ut, för då tar solen så hårt. Frisbee, snorkling, sandborgar och vattenlekar är favoriterna. Det är alltid fler barn på plajan och det brukar vara trevligt där, även om jag inte hunnit vara med så ofta på sistone, eftersom jag ofta tagit den tiden till att jobba på båten. Tina trivs utmärkt med att sitta där och småprata med de andra seglarna. Jag och barnen brukar leka lite akrobatiska lekar och sist kunde Lovisa hålla balansen stående på mina axlar utan stöd medan jag gick 40 steg i vattnet. När vi sätter igång och vattenbusar är det ofta fler barn som dyker upp, som också vill bli kastade långan väg och balansera på axlarna i vattnet.

Gustaf 4.00z 3 Februari 2013 Bequia

27 jan 2013 2013-01-27 11:44 2013-01-27 11:44

Jazzfestival och kortvåg

I går morse var det dags att göra ett avbrott i svetsandet, så vi tog oss iland med gummibåten efter barnens skola redan vid tolv. Jollen drog vi upp högt på stranden och traskade sedan över ön till Friendship bay, där de hade byggt upp en scen. Här och nu är första dagen på jazzfestivalen och hit kan man komma och lyssna utan kostnad. Tanken var nog att man skulle passa på och köpa dricka i baren som låg närmast, och de hade generöst bestämt sig för happy hour mellan tolv och fem med tre stora öl för 25 kronor. Men Tina, slug som hon är, hade packat med matsäck och alla vi grabbar från finska Adele, österikiska Kendipi, svenska Corinne och Litorina höll oss på stranden nedanför, där inte ljudet var för starkt för att prata. Där vaktade vi barnen som lekte i vågorna medan alla fruarna slog runt på dansbanan. Men framåt femtiden åkta alla banden upp på scen under nån timme, en salig blandning musikanter. Det blev ett jäkla drag, och då kunde man ju inte längre hålla sig borta. Så när jag, Tina och barnen dansat vilt en kvart hade vi fått igång allmän dans och sen blev det väldigt gemytligt!

Jag har hjälpt Salsa få igång sin SSB-radio, en Icom 801E, marinbandare, de senaste dagarna. Den köptes begagnad och har legat en tid i en låda. Men eftersom de nu börjar sin fortsatta färd mot Panama kändes det som det var sista chansen att få igång den från min sida. Staffan är ju en naturbegåvning på att vara nätoperatör, han har en härlig engelska och ett ständigt glatt humör och han har periodvis skött VHF-nätet här på kanal 68 om mornarna. Annars är det Sherlie på resturangen Figtree som håller nätet här på Bequia, men hon har periodvis haft förhinder.

Så i går kväll var första riktiga provet för radio till Salsa. De hade under dagen seglat 27 sjömil söderut till ostsidan av Union island, 27 sjömil söderut. Lite för långt för VHFen, det är ju också runt 100 meter höga berg i vägen här på Bequia. Vi valde 4149 kHz och marinbandarna verkar alltid ha USB. Bruset låg på en trea och Salsa kom in med en nia så det var ju bra betyg.

Vi fick satt den automatiska avstämmaren rakt nedanför det isolerade akterstaget som är 18 meter ungefär. Som jordplan har de en kopparplatta midskepps mot havet under vattenlinjen. Eftersom de har rostfria mantågswirar som sitter ihop med pulpit och pushpit på sin Hallberg-Rassy-45a, rådde jag Staffan att koppla in dessa till jordplanet via en av skruvarna under däck, för pulpit. Jag ville också att han skulle jorda masten till samma kopparplatta. Det hade varit intressant att jämföra med resp. utan för att testa, kanske Staffan får tid till det. Ett bättre jordplan borde vara en fördel, men min tanke var faktiskt främst att utnyttja denna kopparplatta som åskskydd för båten.

Staffan sa att han blivit avrådd att koppla pulpit och mast till jord för att undvika galvanisk korrosion, vilket nog kan vara sant om man tillbringar mycket tid i marinor (med landström) och har jordproblem på båten och strömmar i vattnet. Så kanske det är klokt att koppla bort jordningen av mast och mantåg när man kommer hem från långseglingen och lämnar båten i marinan. Vill man vara på säkra sidan ska man sätta en offeranod på den där kopparplattan och hålla ett öga på den. Tänker på Carlos och Lolas Nautical 521 “Swede Dreams” där hemma i Långedrag vars vaterstag löste upp sig av galvanisk korrosion. Hos dem var det dessutom 230V som gick in i riggen på något sätt. Får man överledning mellan +12V och mast i någon genomskavd kabel i riggen blir det så klart sämre än om den är ordentligt jordad. Nej, det bästa är nog att ta in landström via isolertransformator, inte ta med skyddsjorden från land och sen ha allt värdefullt kopplat till präktiga offeranoder. Då kan det inte gå fel och radion får bra jordplan.

Vad gäller radion här ombord, så går den bäst på de två band jag har avstämda antenner till, 14 och 10 MHz. De pinsamt långa matningsledningarna mellan antenn och avstämmare (ca 12m RG-213) vi har, dödar mycket av signalen på andra band, så det är nog hög tid att hänga upp en trådantenn ellar loop direkt från radiohörnan här vid navbordet. Det är lite genant att ge andra goda råd och sen själv göra tvärt emot av ren slöhet. Och jag är lite för snål att köpa en automatisk tuner och sätta ute på dävertarna i aktern, vilket vore den logiska lösningen. Lägger hellre de pengarna på det nya Nikon-fullformatskamerahuset när jag övertygat Tina om nödvändigheten…

Gustaf 10.40z 27/1 2013 Bequia

26 jan 2013 2013-01-26 06:52 2013-01-26 06:52

Båtmek och valfläsk

Jag har varit väldigt energisk i fyra dagar nu, sysselsatt med att renovera fönstren på styrbordssidan. I skrovet är det insvetsat 11 cm djupa fönsternischer. Deras djup består av en 5 cm bred fläns. Jag tror det är 5 mm plåt. Själva fönstren är skruvade på insidan med 10 st försänkta M5 skruvar. Av någon oförklarlig orsak har babordsidans stålkarmar stått emot korrosionens tryck alldeles utmärkt, medan styrbordsfönstren midskepps totalt deppat ihop. Stålet har rostat där det ligger an mot plexiglaset, men inte i övrigt. Detta har pressat ut fönstret som krackelerat där skruvarna tvingat sig tvärs igenom.

Synd de inte kostade på sig rostfria karmar. Det gjorde vi, när vi hade den gröna båten, som nu heter Miss My. Det är också synd att de försänkte skruvarna i plexiglaset istället för att borra grova hål, låta skruvskallarna synas och ha brickor bakom dem. Då hade fönstren kunnat röra sig lite med temperaturväxlingarna och hade hållit bättre. Risken att de skulle tryckas in av vågor, hade då varit liten. Alla fönster jag har tagit loss har varit spruckna vid skruvarna, som ju har hindrat rörelser fullkomligt. Men nu blir det som det skall vara. De flesta fönstren gör vi öppningsbara, så blir det svalare här inne.

I går var vi på filmvisning på en pub här i närheten och tittade på en dokumentär som visade hur det var här på Bequia för 25 år sedan. Det var en jättefin film! På den tiden hade precis turistindustrin kommit igång och gav inkomster för fullt. Det var faktiskt avsevärt mycket större sprutt på tillvaron då än det är nu. Tio gånger mer segelbåtar och massor av kryssningsfartyg, om man får tro vad som sägs. Men folket behövde något annat att fantisera om, även om turistnäringen var det mest lukrativa.

Man drömde den kollektiva valfångardrömmen. ´Spänningen! Precis som för två generationer sedan. I alla fall enligt filmen var det drömmen att harpunera val som fängslade och stimulerade hela ön. Man byggde båtar. Fina, smäckra, spetsgattade, öppna segelbåtar i trä, målade i glada färger. För att få fast en lina i valen harpunerade man den med handkraft, en riskabel verksamhet. Sedan stack man den upprepade gånger med ett spjut i huvudet tills den förblödde. Det kunde ta många timmar att få ihjäl valen. Därefter drog man in den till stranden med små motorbåtar. Med lite tur kom då resten av flocken med. Tydligen är det inte helt ovanligt att flocken försöker hjälpa den skadade valen, något som avsevärt underlättar jakten. Men om valen var piggare och bestämde sig för att dyka djupt, kanske pådriven av smärta och ångest, fick man släppa den, annars skulle den lilla segelbåten dras med ner. Endast valarnas vet hur många som fått harpunen i sig och som sedan slitit sig efter en misslyckad jakt. En 20-30 cm järnhulling som sitter på tvären djupt inne i kroppen med ett rep hängande ut, inte så mysigt.

I filmen var det mycket av lovord och glamour. Ingen tråkig statistik, biologi eller diskussion om tillgången på val. Mycket bilder på präster som företrädde de olika kyrkorna som lovordade jakten och välsignade utrustningen. Det sades lite stolt att det var mer sport nu med valjakten än det var förr och att valarna hade blivit mer svårfångade med åren. Mera tillbakadragna, mindre tama och inte så vanliga, så från 1988 till -92 lyckades de inte få upp någon val, men -92 var ett bra år. Och där slutade filmen i ett stort, lyckligt blodbad i hamnen, direktsänt av den lokala nyhets-TVn. Sedan 1992 fångar de fortfarande val, dock högst fyra per år. Förra året fick de emellertid bara en.

Så klart förstår man att det är spännande att döda och kämpa med båtar och harpuner, att det är något som samlar byn. Man håller utkik, men förbereder sig. Alla tittar med kikare och hejar på de modiga kämparna där ute i båtarna. Den lycklige som drar in tonvis med kött till stranden och byn blir hjälte. På samma vis blir nog de somaliska grabbarna hjältar. Alltså de som lyckas med sitt sjöröveri. Pengar och glamour till byn. Dyra grejer, snabba motorer, fina vapen. Båtarna med rikedomar tar aldrig slut, det kommer nya, även om kanske någon gång en eller annan sjunker innan man kommer åt pengarna. Fast fartygen blir blygare, man får numera gå längre från land för att se dem. Ungefär som med valarna. En medeltida världsåskådning där hembyn är universums centrum. Hur världen fungerar i övrigt är inte så relevant. Inte när man själv är medelpunkten.

/Gustaf 5.50z 26 jan 2013

23 jan 2013 2013-01-23 04:21 2013-01-23 04:21

Barnkalas på Litorina.

Cassandra fyllde sju år idag och bjöd in alla båtbarn på Bequia hon kände. Det blev tolv stycken, ett mycket lyckat kalas vad det sades. Vi vuxna fick komma på eftersläppet på stranden och jag tog med två dykutrustningar för att roa kalasbarnen. Jag lade flaskorna med regulatorer på 1.5-2 meters djup och sedan lärde jag och Patrik alla barnen att dyka.

När barnen kunde andas i regulatorn simmade jag runt och höll i flaskorna med ena handen och hade den andra handen på ryggen på barnen på en meters djup för att de inte skulle flyta upp, samt lite koll på att de inte skulle ploppa upp för okontrollerat. Mycket lyckat! Alla barnen vill snarast dyka igen. När alla barn fått sitt lystmäte var det de vuxnas tur och alla hugade fick ta sig en svängom. En mycket enkel dykutrustning, bara flaska med hängslen och regulator. Ingen dräkt, viktbälte och väst. Funkar utmärkt med små dubbelflaskor. Tack Anders för den ena och Victory för den andra.

Lovisa och Erika i Salsa har umgåtts mycket senaste veckan och Lovisa sov över på Salsa förra natten och Erika hos oss natten till idag. Sånt är spännande! Lovisa och Erika har många hemligher och de tisslar och tasslar.

Salsa börjar göra sig redo för att segla västerut mot Panama och Stilla havet och stannar nog bara här någon dag ytterligare. Jag har försökt vara behjälplig med att sätta fart på deras kortvågsradio (SSB), en Icom 801, en marinbandare. Det är ju lite annorlunda med plastbåtar som saknar stålbåtars goda jordplan, så det krävs lite mer av eftertanke. Och så hjälpte jag Staffan byta ett par batterier igår. De har 24-voltssystem. Två celler i ett av de fyra 150Ah batterierna var kass, så de valde då att byta ett jämnt par batterier. Det blev 2 x 1500 kr. Synd man inte kan byta bara de två dåliga cellerna…

Vi har 12-voltssystem med 10 st 6V Trojan-batterier på 395 Ah. Dör en cell för oss får vi ett omaka batteri över som vi måste pyssla om för att det inte ska dö tills vi får tag på ett nytt matchande 6V batteri så det blir ett par igen. Det har sina sidor att ha seriekopplade batterier när ett dör.

I dag satte jag igång att riva ut de två läckande fönstren och såga bort träet runtom i barnens rum. Rosten ska bilas bort, det ska epoxymålas och nya fönster sättas in, varav åtminstone det ena får bli öppningsbart. Nu är fönstren gjorda i akrylglas (plexiglas) och de nya blir i polykarbonat (lexan, makrolon etc), vilket inte spricker så lätt och är starkare.

Dessvärre är detta nog bara en början på fönsterprojektet, troligen rostar det mer eller mindre mellan plexiglas och stål på alla fönster så här efter 25 år, även om vi bara har sett läckage på ett fåtal. Vi ser fram emot att få så många fönster som möjligt öppningsbara. Däcksluckor måste stängas varje gång det regnar, vilket händer nån minut ett par gånger per dag, medan sidofönstren ofta slipper stängas. Och det är definitivt för varmt för att inte ha ett luftflöde genom båten.

/Gustaf, 3.20z 23/1 2013 Bequia

Older posts

Newer posts