27 mar 2013 2013-03-27 07:39 2013-03-27 07:39

Den sociala ödemarken

I vår lilla värld mellan korallreven händer kanske inte så mycket att förtälja den övriga världen. Solen går upp, vinden svalkar, havet är turkost. Och till sist blir himlen orange och solen går ner bakom några palmer.

Nja, kanske är det en sak värd att nämna. Eftersom jag har huvudet under vattnet så stor del av dagen, både dykandes och snorklandes i det där magiskt turkosblå vattnet, har jag blivit allt mer övertygad, när jag kommer upp, att de små molnen vid horisonten i norr är lila-rosa även mitt på dagen. Jag har väl misstänkt att det beror på ögonens automatiska vitbalans som tar lite tid att justeras. Idag frågade jag Patrik om också han hade tänkt på detta och då fick jag reda på att Barbuda är känt just för rosa himmel och moln. Patrik trodde det var något med den ofta rödaktiga korallsanden och öknarna, eller de jättestora saltsjöarna på ön, som återspeglades på molnen över land, och han ser fenomenet även innan hans vitbalans ändras av undervattenslivet. Lustigt är det i alla fall.

Det svenska barnfamiljsbåten “CU@SE” har legat här ett par dagar och de anordnade en mycket trevlig piratdag på stranden i förrgår med flaggor, lekar och utklädsel och barnen fick både godispåse och dessutom behålla sina stora vattenpistoler de erövrat i sjöslaget. Idag bjöd de in oss och Litorina på ännu ett barnkalas till lunch, vilket var ypperligt! Hemma kanske inte maten hade varit lika spektakulär, men det bjöds både på färska morötter OCH sallad samt chicken-nuggets. Sånt är vi inte bortskämda med här, 40 sömil från närmsta affär! För att fortsätta barnkalaset bjöd Tina in gänget på Påskpyssel till oss efter en gemensam snorkeltur. Det var ingen ambitiös snorkeltur egentligen, ett par hundra meter från båten, men vi och de sex barnen simmade bland hundratals fina fiskar, mycket levande korall och vi hade en sköldpadda med oss ett tag så barnen simmade ovanför den och följde dess rörelser över revet. Tina såg en meterlång sugfisk och Karin frågade mig, huruvida en bjässe till barracuda vi tittade på tillsammans, möjligen kunde vara en haj, en sådan har hon nämligen länge sett fram emot att få se. Man ser alltid lite languster när man snorklar här, men som mest är de i minsta laget för att fånga dem. Gränsen är ungefär samma som för humrar i Sverige.

Efter Påskpysslet blev det lite mat och vin här på Caminante. Hemgjorda majstunnbröd med curryfyllning, kyckling och linser mm. Alla barnen lekte och surrade runt och hade väldigt skoj med våra fyra PMR-handapparater, lekte agenter och radiokurragömma i mörkret med ficklampor mm. Dessvärre seglar CU@SE vidare imorgon, så det var lite av avskedskalas. De ska åter till Sverige, men vill först se Virgin islands innan de seglar upp mot Azorerna och hemåt.

Häromdagen gjorde vi en långpromenad med Litorina västerut mot Cocoa-point och den långa fina stranden mot väster. Från Caminante ser vi oftast några master där borta bakom palmerna. Det är fin ankring där. Längs hela den flera kilometer långa stranden har man under kanske 80-talet byggt bungalows för turisterna. Det är en excellent strand skyddad av korallrev utanför, så här är både god snorkling och en bred fin välstädad plaja. Nu när turisterna inte svämmar över Västindien längre har denna turistanläggning gått i putten, 2005 närmare bestämt, och stått tom sedan dess och förfallit. 100 tomma bungalower längs en av de allra finaste stränderna i Karibien. Patrik sa att det var fem centimeter sand som lagt sig över de vackert stensatta promenaderna. Spökigt. Ekonomi är inte lätt att förstå, men här borde antingen rivas och lämnas åter till naturen eller så kunde bra pengar göras av någon som vill satsa på att locka hit turister igen. Eller är konsumtionstiden i vår kultur redan slut, så enda lösningen är att låta anläggningen förfalla och bli som ruinerna från det gamla Rom?

Corinnarna med gäster, Litorinavännerna och vi gjorde en trevlig paellamiddag för några dagar sedan. Den ursprungliga planen var att samla massor av langustrar och kalasa på, det lät ju gott. Men det visade sig lite svårare än vi tänkt först. Jag plockade tre langustrar, men två var rom-honor och en var för liten. Johan tog en som också den visade sig för liten, så vi släppte allihop. Då fångade jag två ganska rejäla krabbor på ett annat rev, även om den ena gav mig ett stabilt tjuvnyp som tack. Men när Johan kollade upp dem närmare var han osäker på artbestämningen. Det fanns två giftiga krabbarter här som liknade våra rackare, så även dessa återfick friheten. Men skam den som ger sig. Här finns en del stora snäckor som kallas conch och som väger långt över kilot, vilka är en västindisk delikatess. På vissa ställen i Karibien har de fiskats alltför hårt så de blivit ganska sällsynta, men här ser man dem tämligen ofta, så Johan, Patrik och Oliver plockade ett gäng och Johan visade hur man får ut dem ur skalet och rensar dem. En ganska pysslig procedur, men det blev till sist en riktigt bra middag, med lite kyckling och våra sista grönsaker, förutom conchen i paellan. Johan och Liselott hade med sitt stora gasoldrivna stekbord som vi riggade upp på vår badbrygga. Mureka kallade Johan den om jag inte minns fel. Sex barn och åtta vuxna, det kräver en hyfsad stekpanna..

I går var Lovisa glad. Då gjorde hon sitt minus-prov och klarade det på första försöket. 45 tal (tex 19-13) på tid och kom felfritt på under tre minuter som var kravet. Vi har tragglat detta en hel del senaste veckorna, och kan nu återgå till geometrin igen, som Lovisa tycker är så rolig. Vi har kört Pytagoras, topptriangelsatsen och triangelns area, kombinerat fram och tillbaka för att lösa en massa små klurisar, och sånt är nästan lika skoj för mig som för Lovisa. Om jag förstått rätt så är nästa prov i matte hon ska klara för skolan att ta blandat plus och minus upp till 100, typ 67-39 och åter göra 45 tal på tre minuter. Det satsas mycket på snabb huvudräkning. Men det får bli lite senare i vår. Annars skriver Lovisa varje dag en liten uppsats om något ämne och så läser vi på i våra engelska Harry Potterböcker. Vi har nu läst de tre första och är en tredjedel in i den fjärde, “Goblet och Fire”. Lovisa spelar blockflöjt sådär två gånger i veckan och läser ganska mycket tidiga mornar och på kvällen. Och så håller hon på och intervjuar grannarna nu igen, för att skriva en ny skoltidning. Det tycker hon om.

Karin som är två år yngre än Lovisa och bara är 6 år har stående schema med läsning, räkning och skrivning varje dag, och jag får säga att hon har gjort ganska bra framsteg de senaste månaderna. Även vad gäller förmågan till koncentration som varit lite si och så med. Tina har läst ut en läsebok med henne samt några småböcker, och just nu får hon läsa med mig ur min gamla läsebok jag hade i ettan. I räkningen har det framför allt varit att förstå sig på att läsa, uttala och skriva siffror upp till 60 och då är det tacksamt att leka med pengar och spelkort och sånt. Förutom att skriva text till en massa hemritade bilder har Tina hittat på att korsord är en utmärkt skrivträning som passar Karin fint. Hon är nu inne på sin andra bok med enkla korsord. Det gäller ju att göra det hela på skoj så att man får behålla uppmärksamheten så länge som möjligt.

/Gustaf 6.40z 27 mars 2013, för ankar södra Barbuda