30 dec 2012 2012-12-30 05:11 2012-12-30 05:11

I det blå

Vi har legat här en vecka lite drygt och börjat väl komma ifatt lite vad gäller städning och allmän ordning. Det är ett utmärkt ankarställe här på Bequia med trevliga grannar och klart vatten och vi trivs väldigt bra även om Tina var lite ilsk igår över allt hushållsarbete som ännu kvarstod. Men efter att ha pratat med sin ömma moder i telefon en liten stund återvände harmonin. Tänk om jag visste vad du sa till min älskade Tina, o du Birgitta!

Vi har gått igenom alla förråd och skurat ur alla lådor och skåp samt tvättat igenom det mesta vad gäller kläder och lakan. Är väldigt glad att vi har en rejäl watermaker för det har gått långt över 1000 liter vatten till denna nitiska städmani. Ska man bunkra vatten här får man köpa av en tankbåt som ligger för ankar bredvid. Iland finns ingen vattenkran för att tvätta eller fylla tankar från. Husen i byn verkar självförsörjande med regnvatteninsamling från taken och de har stora vattentankar på gården.

I förrgår gick jag upp sex och bakade en laddning piroger till matsäck och så drog vi iväg med barnen, tog oss iland med gummibåten och traskade upp i bergen och över ön till västsidan där vi följde stranden, gick norrut förbi ett par uddar och kom till sist fram till “sköldpaddsuppfödningen”. Då hade vi badat ett par gånger på vägen och var ganska möra i värmen. Inte minst barnen som inte gått nån längre sträcka på en månad.

Denna sköldpaddsuppfödning var väl egentligen inte målet för expeditionen, men det blev så, för det var precis vad barnen längtade efter. Sanningen är att vi inte hade något bestämt mål alls, bara att utforska ön lite i allmänhet. Saken med sköldpaddorna var den att Mr King, en dykande fiskare pensionerade sig för 17 år sedan, varefter han började föda upp havssköldpaddor i olika badbassänger under ett plåttak alldeles vid vattnet. Varje dag byter han vattnet och matar sina paddor och efter fem år släpper han ut dem för att de ska klara sig själva i havet. På detta sätt har han frigivit 800 stycken, men endast 15% når fem års ålder så han måtte börjat med runt 5000. T.o.m. under Mr Kings omvårdnad är överlevnaden inte bättre, men fria i naturen är överlevnaden till 5 år endast 0.02% enligt vad vi fått höra, så då skulle bara en ha överlevt.

Vad som roade barnen mest var emellertid kanske inte sköldpaddorna. De yngsta fick man inte röra för de var ganska ömtåliga, medan de äldre såg ganska farliga ut med sina knivvassa munnar, så dem vågade barnen lyckligtvis bara klappa på sköldarna. Nej, vad som höll de små barnen trollbundna i två timmar var lite höns och getter som de matade, kelade med och pysslade om. Karin var alldeles uppslukad av dessa killingar när hon väl fastnat där, så det var en mycket lyckad tur även om jag fick lova både chokladpudding och grädde för att de skulle orka gå alla timmarna tillbaka till båten, om än vederkvickta av ännu ett par bad.

Idag har vi gjort en badexpedition till det sägensomspunna “Devils Table”, ett korallrev vid inloppet till ankarviken. Vi förtöjde gummibåten i en boj på åtta meters djup tillsammans med Corinne, Litorina och Meribelles gummibåtar. Johan och Patrik var nog mest ute efter langusterfångst medan jag lärde Lovisa lite om snorkling.

Vi såg mängder av vackra fiskar, bla koffertfisk och drakfisk samt ett par langustrar. Efter två timmar var Lovisa riktigt duktig. Hon dyker ner gång på gång, hela tiden lite bättre och plockade i slutet upp fina pärlemorskimrande snäckor från minst fyra meters djup. Hon tyckte det var mycket skoj och vill gärna fortsätta imorgon. Igår snorklade vi inte så långt från stranden där vi ligger för ankar och Karin pekade ut ett stim riktigt stora bläckfiskar för mig. Vi såg också en väldigt färggrann muräna och massor av andra fiskar.

Tina är mycket förtjust i snorklingen och gläds minst lika mycket som barnen och hon stod nog en halvtimme och putsade allas våra cyklop med tandkräm på insidan av glaset för att vi skulle slippa imma. Tack Tina!

Gustaf 4.10z 30/12 2012, Bequia

25 dec 2012 2012-12-25 08:16 2012-12-25 08:16

God Jul!

En julhälsning från Caminante!

Redan i förrgår ville barnen klä granen och julpynta både den och båten. Ja, vi har tagit med en plastgran. Palmer ger inte samma stämning. Men julgransfot och nästan allt granpynt var lämnat iland för att få plats med annat, så Karin och Lovisa fick börja med att borra och skruva för att bygga foten och sen var det mycket bestyr med alla små prydnader och girlander. Tina spelade julmusik och vi företog en shoppingtur för att få fatt i lite pysselböcker och andra småsaker att slå in. Jag fick en rolig t-shirt och ett par stormönstriga shorts. Tack för alla paketen oh ni Kanarieöfarare!

Vi har haft ganska mycket båtpyssel sen vi kom. Vi har städat ur alla stuvfack och ganska mycket under durkarna. Dessutom har vi vidtagit särskilda mått och steg för att slippa få baggar ombord. Tekniken byggde på att sätta ut ett tiotal bagg-fällor. Jag har också tagit ner storseglet och är i full färd med att sy på förstärkningslappar där seglet nöter mot spridarspetsarna Det började så småningom gå hål på den grova duken.

Hädanefter ska jag försöka köra watermakern två gånger per vecka istället för en, som jag tidigare gjort. Ett av checkvalven i högtryckspumpen hängde sig när jag skulle köra igång sista körningen innan vi ankrade, och det var lite pyssel innan den gick som den skulle. Det löste sig när jag varvade upp den lite högre än vanligt och sen gick den som den skulle. Något skräp? Korrosion? Luft? Vet ej men det känns bättre om den inte får stå så länge mellan körningarna. Och det är definitivt bättre för membranen att de går oftare, även om jag sköljer watermakern med 180 liter saltvatten och sen 60 liter sötvatten innan jag stänger av. Det är tre minuter salt- och en minut sötvatten som då går igenom utan att sätta upp mottryck. Bara för att rensa bort ackumulerad beväxning (bakterier?) från membranytorna så de inte gror igen.

Hänger sig en backventil blir det mycket pulsation. Manometern skuttar kraftigt för varje varv pumpen gör och hela pumpen står och vibrerar. Det blir såklart dåligt flöde och jag gissar att det sliter kraftigt på membranstacken i längden, pulsdämparen hänger inte med på långa vägar. Litorina hade detta problem med sin watermaker innan de stack från Kanarieöarna och jag gav Patrik en skvätt ättikssyra och lite citronsyra att pumpa runt runt med, och till sist släppte hänget och flödet gick upp. Både Litorinas och vår watermakerpump är byggd av 316-stål. Den vi hade i förra båten var av brons och den fick aldrig något ventilhäng. Tillfällighet?

Julfirandet började idag klockan ett lokal tid (GMT+4) med att vi tog med 10 kg is, bränsle för att starta en eld med och mat och dryck för knytkalas på stranden. Vi blev 6 svenska och en dansk båt som firade tillsammans, norrmännen var så många så de höll sig för sig själva. Vi tyckte julskinka var centralt, så vi hade skurit upp ett kilo serranoskinka från vårt 8-kilosben som jag pysslat om på överseglingen, och vi bjöd glatt runt det goda fläsket. Vi hade också med stora mängder hembakta lussebullar och pepparkakor. Men ätandet var långt ifrån det centrala. Vår fest ägde också rum flera timmar i vattnet med ringdans och allehanda upptåg. Särskilt populärt var kast med litet barn och Lovisa fick luftfärder fram och tillbaka i det klarblå vattnet. Lovisa och Johan på Corinne var riktigt bra lekkompisar! Bäst när vi badade kom en rejäl squall och det vart en väldigt uppsluppen stämning. Vem vill stå i kallt regn på land när man kan dyka i varmt klart vatten och tjimma och tjoa?

Sen blev det sedvanlig julklappsöppning i kajutan med rim. Andy tyckte det var den bästa julen han varit med om.

Jag måste ju nämna den exploderade osten. Jag har ju avnjutit den till frukost var dag men inte riktigt fått med mig resten av familjen som föredragit gröt och sånt. Men igår hamnade en stor bit i min spenat och salamipaj. Excellent. Inga tårar denna gång, tom Andy som annars är tämligen försiktig med vad han vågar stoppa i sig uppskattade den. Lite av den värsta doften har nu bedarrat när den fått svalna och gasa av sig, så den är inte värre än en extralagrad dansk Havarti nu. Fast på 7 kg…

Vi har inte riktigt lyckats anpassa oss till tidsomställningen ännu, så Lovisa går upp lite efter sex och barnen går självmant och lägger sig runt åtta på kvällen. Tina föll ifrån julfirandet redan halv nio och jag var inte långt efter. Men i natt vaknade Andy till av den höga musiken från land och klockan halv två kungjorde han att han skulle simma iland för att utforska nattlivet i byn. Så jag skjutsade in honom istället, och efter att ha återvänt ombord igen, hamnade jag hos den kära serranoskinkan för att karva lite goda bitar, varefter jag skrev en rad här…

Gustaf 7.10z 25/12-2012 Bequia

23 dec 2012 2012-12-23 02:16 2012-12-23 02:16

Bequia – ett första intryck.

Efter frukost pumpade vi upp gummibåten och jag tog mig iland för att sköta inklareringen. Det gick bra, fastän jag varit lat och inte ordnat med utklarering från Kanarieöarna. 35 EC-dollars per vuxen, barnen gratis. Det blir ca 100kr/vuxen för inklarering till St Vincent och Grenadinerna. Eftersom Andy så småningom lämnar båten här kommer han inte att kunna vara med på nästa crew-list. För att detta ska gå ihop krävs att jag kan visa papper på att han har ett annat färdmedel för vidare transport. Därför var Andy och bokade en flight från st Vincent till Trinidad för 60 Euro nu ikväll, så kan vi ordna våra papper i morgon, de kanske har stängt under julen.

Jag och barnen var helt uppslukade av en stor bläckfisk som krälade runt på botten i midjedjupt kristallklart vatten vid jollebryggan. En stor bjässe! Sen blev ögonen stora på oss när vi såg alla färger, all grönska och alla vackra människor iland. Kolibrier, brödfruktsträd, bananträd, mangoträd och en massa kokospalmer överallt. Härliga rytmer och glada människor. Till sist satte vi oss och tog en öl och då löpte barnen iväg och samlade kokosnötter som jag nu har öppnat i sittbrunn. Planen är att göra kokoskakor, det lärde sig Lovisa på överseglingen hit.

Åt just en av de goda grapefrukterna från marknaden. Mycket sötare än de man får tag på hemma, men också fulare, för jag tror man tar dem som fallfrukt. Smaskens!

Pratade med pråmföraren som säljer vatten, is och diesel till båtarna här, för han ligger ankrad som vår närmste granne. Han beklagade sig över att det nu för tiden var så dåligt med seglare här. Vi är ju byns levebröd. Förr låg det 600 båtar här vid den här årstiden. Nu är det färre än 100. Dåliga tider i världen, folk vågar inte riskera jobb och ekonomi. Det har nog också blivit dyrare att långsegla, för nu är 45 fot ungefär standardstorleken, och mängden elektronik, solceller och alla andra finesser ökar i samma takt. Ytterst få som seglar runt i en 8-9 metersbåt utan finesser.

Träffade på en taxichaffis i skymningen och pratade om den lilla scenen där det tydligen skulle bli fler musikuppträdanden senare ikväll. Eftesom han var vit (minoritet) kunde jag inte låta bli att fråga om valfångst. Man är ju lite nyfiken! Ön befolkades ju av “New Bedford-whalers” på 1800-talet. Amerikaner som tog med familjen och etablerade valkokeri här. Och mycket riktigt. Hans familj stammar från gamla valfångare, och hans bror visade sig vara aktiv altjämt. Ön har licens på fyra vuxna ensamma knölvalar per år. Vart sjunde år röstar man om de ska fortsätta jakten och i vilken omfattning den ska bedrivas.

Jakten sker från öppna segelbåtar på 26 fot och man kastar harpunen för hand. Men numera drar man in valen med motorbåtar för att flänsa den i vattenlinjen på den traditionella stranden. Köttet ska kallna så fort som möjligt. Fångar man den på kvällen måste slakten bli klar under natten varefter köttet och späcket säljs. Köparen kokar köttbitarna i flott från det smälta valspäcket. När köttet är färdigt är det trådigt, så man kan dra bort små remsor. Köttet ska sedan täckas av flottet, och då håller det sig jättelänge. Men inget får sticka upp ovan ytan, då blir det dåligt.

Han suckade och tillade, att det nog inte är långt kvar för detta fiskafänge, omvärlden gillar inte valfångst. Men jag får väl hålla med om att en mycket begränsad valjakt med handredskap från öppen båt känns bättre än japanernas och norrmännens mer industrialiserade valslakt. Fast helst såg jag nog att man lät bli helt. Det hade säkert lönat sig bättre att ta ut turisterna på valsafari än att bli av med turisterna och ha lite valfläsk i en burk.

Gustaf 1.15 Z 23/12-12 Bequia, för ankar

22 dec 2012 2012-12-22 01:04 2012-12-22 01:04

Framme!

Vi har ankrat på Bequia! Härligt. Johan och Liselott från Corinne kom och välkomnasde oss och vi tog allihop ett efterlängtat dopp. I morgon ska vi klarera in och se oss om.

Gustaf, 23.50z 21/12 2012 13-00.55’N 61-14.57’W

21 dec 2012 2012-12-21 07:24 2012-12-21 07:24

Land i sikte!

Oj oj oj!

Vi seglar just förbi Barbados nordkust på 8 sjömils avstånd och massor av ljus syns iland. Spännande! Då är det bara runt 90 sjömil kvar till vårt mål, Bequia!

Hela eftermiddagen hade vi svarta moln både för och akter om oss men där vi var seglade vi under blå himmel. Men innan jag gick och lade mig på kvällen drabbades vi till sist av en ganska argsint squall. Det blåste såpass rejält så jag skyndsamt måste ta ner mesanseglet. Autopiloten hann inte med styrandet när båten kom uppåt 11 knop och vi ormade oss fram och tillbaka med risk för fadäser bland seglen. Samtidigt vräkte regnet ner, minst lika mycket som i en dusch.

Fortfarande ingen fisk på däck på snart två veckor trots att vi nu har tre linor ute. Nu även kompletterat med ett grönt drag vi gjorde av några godispåsar barnen sparat till mig för länge sedan.

Det är väldigt varmt här när solen gassar på, så Tina föreslog efter lunch att vi skulle prova att fälla ner badbryggan och blaska av oss där nere som omväxling. Sagt och gjort. Jag satte upp staket i form av en lina jag spände på lagom höjd runt kanten på badbryggan. Barnen skrek av skräckblandad förtjusning, detta var bättre än Liseberg sa de, för man visste inte vilket ögonblick man skulle doppas. När vi seglar och båten kränger av och an forsar vattnet över den nedsänkta badbryggan och man sitter mitt i ett bubblande inferno. Det tog lång tid innan Karin och Lovisa åter kunde tänka sig att komma upp igen och Lovisa var besviken att vi inte hade så många dagar kvar att segla.

Före middagen tog jag mig samman och tog tag i vårt ostproblem. Vår osttillgång, ska jag väl säga. Optimisten ser solen bak molnen. Jag hade förträngt det där under golvet dittills, men associationen gick via spagetti carbonara och riven ost till den blå lådan och mina fotbollspumpade ostar.

Huu och puuhhh!!! Det var en saftig historia! När jag öppnat luckan fick jag hämta en stor kopp kaffe och sätta mig en stund innan jag klunde ta mig an uppgiften. Sju kilo ost hade jäst ur sina paket och förvandlats till en gröt som bäddade in de övriga åtta ostarna och pressade dem över kanten på 34-litersbacken där ostspadet sakta rann över kanten i sjöhävningarna.

Där satt jag ihopklämd under durkarna och plockade bland mina älskade ostar och lade ömt över ett antal godbitar till några hinkar innan det slutligen gick att lyfta upp min kära blå back ovan golvet. Karin grät stort av dofterna som var rent vederstyggliga, och efter ett tag kunde inte heller Tina hålla tårarna tillbaka. Lovisa tog till flykten liksom Andy.

De exploderade ostarna fick nytt hem i ett tiotal plastpåsar och hamnade i kylen, några i frysen. Trots stor renlighet med påsarnas utsida måste jag medge att man nu hajar till när man öppnar kylskåpsdörren.

Jag undrar om denna ovanligt tunga doft kommer sig av jäsningen av ostarna eller om det beror på aeroba bakterier som kom efter det att påsarna sprack. Intressant. Skulle gissat på jäsningen, för det är en frisk och spänstlig doft ungefär som de fylligaste danska ostarna, även om den kanske blir överväldigande i tropikhettan inne i ruffen. Lukten är inte den av sopor och kompost som den Chevreost som jag provade att lagra i rumstemperatur. Nej! Då var det jag som var nära till tårarna, för den gick inte att rädda. Den fyllde hela båten med en doft av död och förintelse, denna min enda ost jag tvingats begrava hitintills. Snyft. Chevre måste ju ligga luftigt, annars blir det en annan otäck doft av lösningsmedel, kan jag säga,vis av andra försök. Men den lukten går bort när osten åter får ligga öppet, men det tar någon vecka.

Ska bli mycket spännande att smaka den jästa ost-laddningen. Det var lite för mycket av det goda när jag stod där med svettig mage i sjöhävningen med ostspad från topp till tå och stora hinkar fyllda med pösande ostmassa som skulle ner i påsarna som Tina stod och höll upp. Och sen blev jag kvar där länge väl och försökte diska såsiga backar som inte gick in under kranen. Men bak molnen glimtar solen, och det får bli ett digestivekex med en skärva ädel ost på, och till det ett litet glas rött vin när vi fällt ankaret.

Gustaf 6.00z 21/12-2012 13-27’N 59-47’W 88 sjömil till Bequia

20 dec 2012 2012-12-20 09:55 2012-12-20 09:55

Drömmar om nya dofter

Jag öppnade en av durkluckorna som vanligt för att kolla att allt är OK och fick då känna en dålig lukt. Jag tror det är vårt ostlager som säger ifrån i värmen och något av ostpaketen har nog exploderat. Jag såg redan för tre veckor sedan att det jäste bra i våra 20 kg ost och vacuumpåsarna började bli spända som ballonger. Ostarna, 5 st 3.6 kg plus några mindre spanska ostar stuvade jag ner i en blå plastback snyggt och prydligt under durkarna för två månader sedan. Då var det 20 grader i vattnet, nu är det 27. Så i natt när jag sneglade på dem med en ficklampa från lite håll (de befinner sig under barnens sovrum) såg jag att de jäst upp såpass att de nästan knuffat ut de översta ostarna ur lådan. Jag får ta en närmare titt när barnen vaknat då jag kan gå ner i deras lucka. Tills dess lämnar jag några luckor öppna för vädring.

Funderingarna gick runt kommande planer för vidare seglingar i går kväll. Det förefaller just nu vettigt att hejda sig lite för att hinna bekanta sig lite med Västindien, Trinidad och mellanamerika och sedan gå Panama lite senare. Hittills har vi haft siktet inställt på Panama i skiftet februari/mars vilket passar orkansäsongerna längre fram, men vi har åter samlat en lista med över hundra att-göra-punkter, och det förefaller alltför hetsigt att inte hinna vara iland igen, utan enbart underhålla båten med högsta tempo.

Lovisa och jag bakade kakor igår. Kokoskakor och mjuk pepparkaka. Gott! Empanadas till lunch och gulash till middag.

Nu ser vi fram emot blomdofter från land och avlägsna basgångar från raggiespelningar så som jag minns ankarplatserna i Västindien.

Vi har ständigt mellan 28 och 30 grader i båten och man får blaska av sig minst en gång om dagen om man inte vill klibba alltför illa av svett. Det regnar några skurar varje dag. Då skiftar vinden 20-30 grader, men det blir inga jättekraftiga vindar. Men det gäller att öppna och stänga däcksluckorna för att sköta ventilationen på bästa sätt.

Har fiskat med två blå fiskedrag i två dagar nu utan napp. Ska byta till grönt idag och se om det går bättre.

Gustaf 8.40z 20/12 2012, 13-26’N 57-20’W 232 sjömil kvar till Bequia.

19 dec 2012 2012-12-19 10:21 2012-12-19 10:21

I passadvindens grepp

Kommer just tillbaks efter att ha stått i mörkret en stund och tittat framme vid stormasten på fördäck. Den stora genuan är rejält utbommad i lovart om styrbord och vattnet forsar och brusar runt båten. Farten är lite över sju knop, och för att få våra 45 ton att gå så fort behövs mycket segel. Det är stora krafter på spirbommen när den trycker ut 75 kvm segel i lovart. Med runt ett par hundra kilos kraft skulle jag tro att bommen trycks in mot masten.

När jag stod där och kände på riggen var jag väldigt nöjd med att jag har tagit mig tid att bygga stöttor på var sida mellan relingen och spirbomsfästet på masten. Rören är inte spända med vantskruv, så när vi låg för ankar var de lite slappa. Men nu när jag håller mig i lovartsröret känner jag hur det till och från blir alldeles stumt av belastning och då är jag glad att det finns något som håller emot kraften på masten, tre meter ovan däck. Det är ju inte helt ovanligt med riggar som säckar ihop vid denna svaga punkt.

Nu när vi närmar oss land har mer och mer litteratur åkt fram, om ankarställen på dessa vackra, sandiga och korallomgärdade vulkanöar. Romantiska namn såsom Canouan, Mustique, Bequia, Mayreau och Tobago cays lockar till strandhugg och upptäcksfärder. Vi börjar få vittring på den stundande ankringen och då och då frågas det hur många sjömil som är kvar, 550, 515, osv. Det minskar så sakteliga. Barnen försöker fundera ut vilken dag vi kommer fram. Det är härligt!

Tina har försökt övertyga mig om att inte sätta igång en massa mekarprojekt när vi kommer fram, särskilt inte på andras båtar. Familjen och julfirandet måste prioriteras. Och det har hon rätt i. Det blev nog väl mycket skruvande i Las Palmas.

Vi går igenom våra färskvaror nästan varje dag och sorterar fram sånt som behöver göras slut på. Då slipper man överaskningar och sånt som måste kasseras. Ännu har vi ett tiotal tomater, lika många äpplen och apelsiner, ett halvt vitkålshuvud och ett hyfsat lager av lök och potatis, samt ett trettiotal ägg. Äggulorna är fortfarande fasta och fina, men när man kokar äggen sitter inte längre gulan riktigt i mitten, så vitan börjar väl bli lite tunnare. Eftersom Tina varit flitig med att vända äggen har jag ännu inte hittat mögel i något. Det kommer ju i bubblan som växer medan ägget torkar ut men påverkar inte smaken, bara det estetiska.

Jag har ett knippe korvar som hänger i taket som jag pysslar om, för att inte tala om det stora gris-bakbenet. Det där benet ja… Spansk serranoskinka alltså. Det talar direkt om när det blir för fuktigt här inne. Då kommer mögeltofsar fram som jag får smyger undan med lite hushållspapper och geggar in med flottet som svettas ut. Till en början är ju såna där skinkor lite för mjuka, men allteftersom månaderna går blir de fastare och torrare och godare. Har fortfarande inte börjat karva i den, det får bli till julbordet. Påminner kanske lite om en fårfiol men så mycket större, uppåt 7-8 kg, och inte rökt så klart.

Jag lade ut två fiskelinor igår bakom båten. Den ena blågul, den andra kroken blå-grön. Vi verkar ha fått slut på gröna chipspåsar. Grönt som är guldmakrillens älsklingsfärg… Jag ska göra en ny insats och se om jag har något grönt sparat för att binda nya drag, så det blir ordentliga napp. Det var en vecka sedan vi fiskade nu. Först var det ju att båda linorna slitits av, sen vart det stiltjen i tre dar. Men nu..!

Nu kommer Karin och Lovisa upp, dags att fixa frukost fast det fortfarande är kolmörkt därute!

Gustaf, 9.10z 19/12-2012 13-40’N 54-36’W 392 sjömil kvar till Bequia

18 dec 2012 2012-12-18 10:35 2012-12-18 10:35

Äntligen vind!

Det bubblar, skummar och fräser därute! Vi har gjort sju knop hela natten. Gick över på slör för styrbords halsar någon timme efter att det blivit mörkt. Vi tog in bommarna och surrade lill-genuan på däck och släppte ner stor-genuan i lä om babord. Annars hade kursen blivit onödigt sydlig. Prognosen stämde utmärkt och nordostlig vind kom på kvällen precis som utlovat. ca 15-18 knop. Inget mer drivande med 40 distans/dygn för denna översegling!

I skymningen fick vi besök av ett dussin små delfiner som lekte i bogvågen en god stund. En välkomshälsning till vår nya vind! De var småprickiga och hade vit tipp på nosen som var av “flasknos”-typ. Troligen “spotted dolphin” med en liten reservation för “bridled dolphin”. De två arterna är ganska lika och har samma storlek och beteende. En gång såg jag stjärten helt ovanför vattnet, bara ett hopp helt ur vattnet och enstaka gånger visade de den ljusare magen uppåt.

Eftersom det snart var två veckor sedan vi gjorde lusbehandlingen på de nu lite mer behårade familjemedlemmarna, var det dags igen. Allt för att få bukt med baggarna för gott! Vår avlusningsolja var så gott som ursöpen, så det fick bli att späda med billigare flott. Jag röstade för mineralolja, med det blev solrosolja, vilken inte blandar sig med apotekets produkt. Sålunda impregnerades Karin, Lovisa och Tina och det blev någon timmes luskammande. Två löss funna i Lovisas kalufs, vilka måste överlevt förra behandlingen eftersom de var stora och präktiga. För att vara helt säkra på framgång får det nog bli en sista kur om ytterligare två veckor.

Lovisa har börjat skriva en lång uppsats på engelska om en rymdresande mus vid namn Zonko. Andy hjälper henne med lite sagofraser såsom “Once upon a time…”, men det är Lovisa som skriver och hittar på. Blir riktigt bra tyckte vi när hon läste sina två första sidor. Huvudsyftet var att öva på att få in verben rätt i förfluten tid. Lovisa tänker renskriva på datorn och sätta in den på hemsidan´så småningom. De har nu tagit sig igenom nästan alla oregelbundna verb och vi drillar Lovisa i do-omskrivningar och att välja rätt på imperfekt och perfektformerna. Andys favoritmetod för att hålla Lovisa koncentrerad är att de kastar boll fram och tillbaka medan han förhör henne.

Karin och Lovisa har lekt väldigt bra med varandra senaste veckan. De har ett tjugotal mjukisdjur som är med i rollspelen. Där är sjukhusutrustning, affärsinredning med många plastspecerier och köksutencilier. De lagar mat och gör allt som de ser vuxna göra och kommer väldigt bra överens. Vi har inte hört några ord av saknad av världen utanför eller om barnen på de andra båtarna. De lever helt i nuet men tänker väl ibland på julförberedelserna och på kommande lördagsgodis. Ett bekymmerslöst liv.

De senaste mornarna när det varit ovanligt lugnt har Karin frågat om vi ankrat medan hon fortfarande legat kvar i sängen. När hon fått höra att det nog är en veckas segling kvar är hon lika nöjd med det svaret.

Tittade just ut en liten stund och satt i sittbrunnen och njöt av stjärnhimlen och den ljumma vinden. Kände friden och lät blicken vila på alla fyllda segel som driver fram oss över de skummande böljorna. Ah, det är vackert. På ena sedan står Karlavagnen, praktfullt, rakt ovanför en matt Polstjärna som är nära, nära horisonten. På andra sidan Södra korset, fri från störande moln. Det slog mig att eftersom både Polstjärnan och Södra korset syns samtidigt måste Södra korset vara en hyfsad bit från himlavalvets sydpol. Vid koll på stjärnatlasen ser jag att den ligger ca 30 grader ifrån, alltså 16 grader över horisonten för oss, eftersom vi är på 14N. Stämmer bra.

När Andy kommer på morgonen har han ofta berättat att han drömt om mig i rollen av något av sina gamla militärbefäl eller liknande. Ofta i en obehaglig situation med våld och blod, död och tortyr. Eftersom jag trott att han driver lite med min bristfälliga auktoritet har jag skojat bort det och hjälpt honom förbättra historierna med ytterligare några ruskiga detaljer. Men helt nyligen har jag faktiskt börjat tro honom. Han drömmer nästan alltid mardrömmar och i hans undermedvetna är jag en skrämmande typ. Senast hade jag fått tag i ett militärfordon som jag körde runt med som en galning tills vi krockade och bilen föll i bitar. Jag tror att Andy är full av skräck som han kämpar med varje dag. Kanske finns där saker kvar från nattliga uppdrag i Irak. Annars hade jag trott att åratal i armén i aktiv tjänst i fjärran ökenkrig skulle göra en människa hårdkokt med Rambos kalla och likgiltiga blick. Men kanske är det tvärt om. Kanske det bara samlar ärr. Ingen av de 30-40 människor som seglat med oss tidigare har haft mardrömmar på det sättet. Och det märkliga är att Andys inte handlar om stora vågor eller skeppsbrott, utan om våld och olyckor på land.

Gustaf 9.30z 18/12-2012, 13-50’N 51-54’W 550 sjömil kvar till Bequia.

17 dec 2012 2012-12-17 08:14 2012-12-17 08:14

Stilla natt

Stjärnhimlen lyser däruppe, Cassiopeja pekar ut Polstjärnan lågt om styrbord. Himlen är nästan klar med enstaka små regnmoln som bildas, rör sig sakta och löses upp. Jag följer dem med radarn. Börjar det regna får jag ta in tvätten och stänga alla däcksluckor. Några gånger under natten har molnen givit lite vind så vi kommit några bonus-sjömil framåt, annars är det väldigt stilla. Inga båtar i sikte senaste dygnet.

Seglen flaxtrar trött i den nästan obetydliga sjöhävningen, fast vi försökt spänna ut dem, fria från alla beröringspunkter. Vindmätaren visar 2.8 knop ren ostlig, men den överskattar lite, då en del luftrörelse beror på masttoppens rörelser. Loggen visar 1.2 knop och GPS-en säger 1.6 knop, 260 grader över grund. Vi har alltså 0.4 knops medström och den verkliga vinden över grund är strax under 4 knop, alltså 2m/s. Vi har de två genuorna spirade, 75 kvm i lovart om babord, fullt ute på sin 8 m bom och 38 kvm genua i lä. Storen på sina 60 kvm och mesanen på 30 kvm om styrbord. Vinden kommer in 50 grader babord om akterlig. Autopiloten styr 277 grader magnetisk kurs, vilket blir 259 när man räknar bort magnetisk variation, vilken är 18 grader W här. Hade vi seglat våra 3000 sjömil från Las Palmas till Bequia i denna fart hela vägen skulle vi komma fram i slutet av februari.

Men så kommer det regn två sjömil i lä och vi sugs ditåt. Plötsligt har vi 10 knop vind och det börjar porla om skrovet. Så trimmar jag seglen och det går bra. Nästan fem knop. Skoj! På radarn följer jag hur molnen avlägsnar sig snett åt höger i förhållande till passaden, alltså nästan norrut. Har aldrig förstått hur squallmolnen rör sig. När de är fyra sjömil bort börjar seglen åter flaxa, vinden dör ut. Dags att hårdskota igen för att minska slitaget.

Vi har haft en del hemmafrusysslor idag. Jag har tvättat upp den mesta tvätten. Försökte med tvättmaskinen först, men jag hade nog laddat i för mycket för den trippade på första tömningen då den centrifugerar lite, sjögången var för stor för en full maskin. Så det blev handtvätt som vanligt. Sköljningarna är det jobbigaste när man vill snåla på vatten och vill krama ur allt mellan sköljningarna. Det var hett när solen gassade och jag gjorde i ordning ett bad i baljan till barnen, och det blev mycket stoj och glam. Har fortsatt att göra goda små maträtter bla currycreps.

Jag beklagade mig i morse för Tina att Andy aldrig diskar. Jag är van att ta disken när vi seglar, särskilt som jag inte gillar när det ligger disk i hon och skramlar i sjögången. Men det störde mig lite att vår liftare inte insåg nödvändigheten att åtminstone ta sin egen tallrik nu efter 16 dar till sjöss. Tina måtte ha yppat detta för Andy för helt plötsligt var han väldigt mån om att laga maten och diska vid middagen idag. Så han hackade löken och en bit salami, men han hade varken gjort en cyrry eller pannkakor förut så han överlät detta till mig med stor lättnad och hade skola för Lovisa istället. Men diskade gjorde han efteråt!

Prognosen säger att vinden ska börja komma tillbaka till 5-6m/s i morgon och gå över på sydost. Hoppas det stämmer!

Gustaf 7.00 z 14-25’N 49-29’W 692 M kvar..

16 dec 2012 2012-12-16 07:39 2012-12-16 07:39

Lätta vindar

På förmiddagen dog vinden ut helt och vi hade upptornande squallar runt om oss (Anm.: Squall betyder kortvarigt men häftigt oväder med piskande regn, ev. med åska). Då och då kom tio minuter långa brisar från varierande riktningar, men bara relativt svaga. Bommar upp bommar ner, bidevind hit och dit men många extra sjömil blev det inte, trots allt trixande med seglen. Vi bestämde oss för att köra motor en stund. Kanske var åskmolnen lokala.

Jag bad Andy ta ett varv runt båten och kolla efter linor. Plötsligt hajade han till. Öh, jag tror det är en val under båten, ropade han! På rygg! Den simmade ditåt sade han, pekade om styrbord. Jag la i växeln och vi började göra lite fart igen. Då kom valen upp långskepps och jag kallade upp familjen som fick en fin titt på det stora djuret. Jag tror det var en tropical whale (90% säker), med en liten reservation att det kanske möjligen kunde varit en knölval. Den verkade vara ljusare under, men vi såg inga tydliga bröstfenor eller något vitt under stjärtfenan. Den hade en ganska tydlig ryggfena som inte satt jättelångt bak. Ganska långsmal och med åsar vid andningshålet, men vi fick inte se resten av pannan, vars tre åsar är karakteristiska för tropical whale. Den var nyfiken på oss, men stannade inte länge. Den gjorde inget stjärtfenan-i-vädret-nummer innan den slutligen dök och försvann.

Så gick vi för motor två timmar och jag körde watermakern en liten stund. Det är mest för att det inte ska gro på membranen som den bör vara igång lite då och då. Tina tycker det börjar bli dags att göra slut på vattnet för att få lite omsättning. Vi har börjat få lite flagor som grumlas upp var gång det rullar mycket. Det har slagit mig att nu när vi bara fyller med watermakern och inte får i klorerat vatten kanske det växer mycket mer i tankarna. Kanske skulle man tillsätta något för att hämma tillväxten. Klorin eller citronsyra? 0.3 mM citronsyra skulle skicka ner pH till runt 4.5, vilket borde räcka tror jag. Men oj! Det skulle bli drygt 100g för våra tankar på 2 kubikmeter. Det går ju inte an, det är ju massor, det skulle bli ett kg om året. Och så är jag lite orolig det löser ut metaller ur tankarna. Klor… inte så gott. Jod? Hmm, tål att tänkas på.

Hursom. Det kom lite vind efter motorgången, faktiskt ganska frisk bidevind som kom sig av ett svart moln, så vi seglade på med god fart en timme, men sedan blev det åter stiltje och vi lät oss driva och tog ner seglen fram till skymningen då vinden åter kom och vi kunde länsa med bommade försegel.

Medan vi låg där och drev tog sig Andy en simtur runt båten. En timme senare kom vi allt närmare en annan segelbåt och jag ropade på radion och fick kontakt med “Merlin”, en amerikansk motorlös katamaran på 8 meter med en 3-åring ombord, och Tina pratade ett tag med den. Men under tiden kom båten allt närmare och det visade sig vara en klassisk träbåt, en tyskflaggad yawl med gaffelrigg som gick för motor mot oss, full med ungdomar, kanske tio persomer på en 14-meters båt. Där fanns många nationaliteter, Finland, Italien, England, Tyskland mm. De gick upp långskepps med oss och vi pratades vid en stund. Andy blev genast väldigt förtjust i en flicka från London och de utbytte adresser på radion. Denna dam fyllde helt tydligt Andys tankar resten av dagen och han blev väldigt motiverad att hålla kurs på båten…

Från skymningen fram till fyra seglade vi på bra, men nu är det mest flaxtrande däruppe, så jag börjar fundera på att ta ner seglen igen. Kanske blir det ännu en dags drivande.

Tina gick igenom frukten och fann att vårt bananlager hade snabbmognat, så det åts babaner högt och lågt hela dagen, slutligen även varma, med choklad i. Inte så dumt.

Gustaf 6.20z 16/12 2012 14-31’N 48-20’W, 760M till Bequia

Older posts

Newer posts