Lämnat Engelska kanalen
bakom oss, passerade Dover och Goodwins fyrskepp strax före solnedgången, läns
13m/s förbi grundbankarna, trafikseparationerna och vindkraftverken.
Det har inte blåst så friskt på länge och vi blev upplivade av lite rörelse. Det
har ju huvudsakligen varit 3m/s och skiftande vindar från alla väderstreck, men
vi har ståndaktigt fortsatt att segla utan att slå på motorn under hela resan. I
Engelska kanalen betydde detta att strömmen förde oss bakåt flera gånger, så man
passerade samma udde fram och tillbaka under 8 timmar medan Caminante gjorde en
liten cirkel.
Detta mönster måste ha triggat engelska kustbevakningens AI-övervakning och
utanför Isle of Wight blev vi bordade av allvarliga herrar med skottsäkra västar
som ville veta vad vi haft för oss under dessa cirklande rörelser, och vad vi
var för några. Alle man på däck och genomsökning av båten.
Många frågor: Varför har vi ost ombord för ett års förbrukning? Kan vi få se
kvittona på dieseltankningen under resan? Va, ingen diesel tankad? Nej vi har
fortfarande 4/5 full tank. Osten? Ja vi bor ombord och gillar att lagra ost. Tre
kilo te? Är det smuggling? Ägnar ni er huvudsakligen åt högläsning, segling och
att klättra uppför alla berg ni passerar? Nej...
Efter en timmes förklaringar och mycket pappersarbete skildes vi som mycket goda
vänner och vår förhörsledare önskade att hans dotter hade kunnat få segla med
oss. De försvann över havet i sin stora gummibåt medan Caminante alltjämt
seglade vidare med sina fem segel uppe. De berättade för oss om ett sätt som
droger ofta skeppas över haven med: I väskor som stoppas in i korgen vid de
stora fartygens vattenintag. Ofta är någon besättningsman inblandad i
organisationen, där dykare lämnar och hämtar varorna. Mycket krångel för att bli
sjuk kan man tycka.
Sista biten före Isle of Wight hade vi den lite större delfinsorten flera
gånger, "bottlenose dolphins", kallad öresvin på svenska. Säkert 20 stycken som
följde båten och gjorde roliga konster för oss, men nu har vi inte sett någon
delfin på över en dag. Lite ensamt när man blivit van vid sällskapet. Det var
naturligtvis en del trafik i sundet vid Dover, men vi har sett till att hålla
oss ur farlederna så det har inte varit något problem.
Vinden har fortsatt att skifta hit och dit och vi har fem till tio segelskiften
per dag som vanligt. I början var det ett projekt där alla var inblandade.
Processen tog sin rundliga tid: Ta ner mesanstagseglet (=the big boy), ta ner
lä-genuan, rulla in storgenuan halvvägs och sen släppa ner den i lä, bärga spirbommen
och ta bort dess fall, ta loss stor och mesan, preventorgaja och vincha in dem,
gippa och sedan sätta upp spirbomsfall i lovart, flytta genuans uthal till
lovarts spirbom och sätta ut bommen 90 grader tvärs i lovart, därefter vinscha ut
genuan i lovart, sen flytta över skotet för lä-genuan och hissa den, sen flytta
runt fallet för mesanstagseglet till läsidan av riggen, flytta dess halshorn
till lovartsidan och trä om skotet till läsidan, till mesanbom-nocken och hissa
upp mesanstagseglet igen och fästa mesan och storens preventorgajar och gå över
alla segel och trimma dem ett par varv.
En sån gipp tog min besättning 2.5 timmar att göra på egen hand första gången. Nu gör Wilmer och Lovisa det själva på 30 minuter, kanske snabbare om Flora är
vaken. Rutinen och handgreppen sitter nu fint och Caminante seglas mer och mer
som en kappseglingsbåt, där varje feltrimmat segel genast korrigeras, och kursen
observeras noga.
Vi bakar och lagar mat ganska ivrigt. Igår blev det rågbullar och två sorters
kakor. Det blir alltid goda middagar. Av våra fyra lammstekar hemifrån är nu
bara en kvar. Den kanske vi tar fram för kvällens begivenheter.
Vi har bra tryck i vinden, 150 grader om babord och vi rullar en del; känns som
passadvindssegling, men det varma vädret har lite kommit av sig och jag har en
fleece på. Igår morse när vi bara seglade tre knop lade vi ut en lina med en
fender bakom, tog ner badbryggan och hoppade många gånger från styrhyttens tak
och fångade sedan linan där bak för att åter klättra upp. 23 grader i vattnet
och gassande sol. Väldigt gott! Före badet hade jag bryggt 500 liter färskvatten
med watermakern. Tack vare all sol är varmvattensberedaren alltid skållhet, så
efter badet var det inget som hindrade en god dusch i sittbrunnen.
Hade ju varit kul om kustbevakningen kom när vi badade istället för när vi läste
Joshua Slocom!
Den 25/7 2026 Kl. 19.30 passerar Caminante linjen Dover-Calais.
Den 25/7 2026 Kl. 6: Utanför Brighton med 3 knop.
Den 24/7 2026: Caminantenytt i Engelska kanalen.
Solen går upp ur diset och färgar det oljiga havet som skimrande pärlemor. Till
vänster syns de vita klipporna av Isle of Wight, till höger långt ut anar man
silhuetten av en engelsk fregatt.
Vi har haft mer örlogsfartyg än vind de senaste dagarna, och gjort många
segelskiften för att fånga de små kårarna av bris som ibland ger rippel på
havet. Efter rapporter om ryska fartyg som skjutit med skarp ammunition i
området kan man se flera pampiga krigsbåtar som gör lika lite fart som vi.
Tidvattnet drar Caminante fram och tillbaka med två knop. Strömmen hade varit
tre om vi haft kvar fullmånen, nu aningen mindre. Ofta känner vi, att trots att båten
seglar som den ska, går hon ändå bakåt över synliga grund. Förvirrande i början,
men nu har vi vant oss vid detta märkliga fenomen.
Igår löpte VHF-radion amok. Det var flera mayday som upprepades gång på gång och
var femte minut skickade kustbevakningen en hemsk tutsignal över hela radiokanalen (16. Sol och vindstilla och skeppsbrott, massor av skeppsbrott och
en
allmän oreda. Folk i vattnet, båtar i alla möjliga bekymmer och problem, också
räddningsbåtar på väg hit och dit. Fullt av diskussioner om bogseringar och
flytvästar på kanal 16. Till slut stängde vi av, får väl sätta på radion igen
när engelsmännen nyktrat till, kanske har den engelska industrisemestern
startat?
Vi seglar på sjöbris/landbris på kanske 4m/s, ofta mindre än så. I förrgår morse
ankrade vi ett par timmar i väntan på vind och jag passade på att serva
ankarspelet och sy lite på mesanstagseglet. Det blir matlagning, högläsning,
lite båtunderhåll. Wilmer organiserar drakar och demoner, ett rollspel med
sjörövare.
Prognosen säger att vinden kommer tillbaka senare idag, så vi får hoppas på det.
Den 24/7 2026 Kl. 09:00. Caminante befinner sig i Engelska kanalen
strax söder om Isle of Wight på ostlig kurs med knappt 1 knops fart.
Den 22/7 2026: Caminantenytt igen.
Det porlar fridfullt kring båten och man hör andningsljud från delfiner där ute.
Månen har gått ner och delfinerna lämnar långa, snirkliga spår bakom sig i
grönflammande mareld. Detta är lekfulla delfiner (delfinus delfinus), common
dolphin, vilket har varit den dominerande arten, som vi sett flera gånger varje
dag sedan Shetland. Med snabba vändningar följer de båten i flockar, långa
stunder både dagtid och på natten.
Vattnet är smaragdgrönt och väldigt klart. Lyser man på delfinerna där ute i
mörkret med en ficklampan, ser de ut att sväva fritt i luften med sina muskulösa
kroppar. Tidigare idag följdes vi av betydligt större delfiner med hög smal
ryggfena och linjer på ryggen, som av många ärr. Det är Rissos delfin, mycket
sävligare och deras form är mera långsmal. Jag tror vi såg dessa även på Irland,
men då kom de i skymundan av en stor val, antagligen en sillval. Den blev vi
väldigt upphetsade av, de är verkligen jättestora!
Förra natten var en fin nattsegling från Scilly, men framåt klockan tio dog
vinden och vi ankrade en stund ost om Lizard Point strax före Falmouth. Härlig
sommarvärme. Tjejerna tränade Wilmer på att dyka på huvet i vattnet från allt
högre höjder medan jag tog isär ankarspelet och gav det lite service och fyllde
på fettsprutorna.
Strax kom sjöbrisen och vi seglade vidare med omväxlande segelsättningar mellan
bidevind och slör, upp och ner med mesanstagsegel, och in och ut med bommad
genua i lovart plus extragenua i lä. Vid ett av dessa segelskiften fick vi en 50
cm reva i mesanstagseglet som fick sys innan det kom upp igen ett par timmar
senare. Först nästa ihop, så att duken kommer rätt och sedan sätta på en lapp
med stygn runt. På kvällen blev det en fin kyckling från affären på Scilly, med
rosépepparsås.
Igår, innan vi seglade ut i skymningen, låg vi för ankar på sydsidan av Saint
Mary på Scilly och tog gummibåten till Arcticus och hälsade på bekanta, Lovis
och Ida, 20 och 19 år som just kommit in från sin Västindiensegling i sin
31-fotsbåt. Flickorna hade många spännande äventyr att berätta och vi tog en
promenad tillsammans på de vackra hedarna nere vid havet, med klipporna som
reser sig ur det nästan 6 meters tidvattnet. Före promenaden provianterade vi
och fyllde förrådet av motorolja som skattats så hårt natten innan med den
trasiga motorn.
Flora bjöd på lasagne och kladdkaka på Caminantes akterdäck när vi kom hem efter
promenaden, det blev många fler berättelser och flera glas "svartavinbärsdricka"
för att fira mötet. Flickorna fick med lite böcker som de saknat mycket på sin
senaste, nästan två månaders segling över haven från Västindien.
Sedan dags att sätta segel och ta farväl av våra återfunna vänner och styra ut i
natten med den svaga och ljumma nordanbrisen. Så lämnade vi ännu ett paradis
bakom oss.
Den 21/7 2026.
På morgonen ankrad utanför Coverack,
Englands SW udde. Seglade igen kl. 11.
Den 20/7 2026: Caminantenytt, en rysare.
Första dygnet på seglingen mot Scilly gav svaga växlande vindar. Vi följde den
irländska sydkusten på nära håll för att utnyttja sjöbrisen, men när skymningen
kom drog vi till havs. Där fick vi c:a 10-18 knops vind från sidan, periodvis
från babords låring, så genuan ibland kunde spiras i lovart. Ibland kunde vi
sätta mesanstagseglet, så Caminante bar sina fem segel, säkert en anslående syn
på lite håll.
I skymningen andra dygnet gick vi in i den lilla viken nordväst om Tresco, vid
Cromwells Castle. Ankarviken var tyvärr överfull. Vi kom först för nära den
yttersta båten, så vi fick flytta allt längre ut. Sen hamnade vi för nära
stranden vid fortet. Där var det en otäck klippbotten som högg tag i kättingen i
den ganska grova sjögången närmare öppningen av viken. Det brakade olycksbådande
i ankartacklen. Vi beslutade då att byta ankarvik. Det hade nu blivit helt mörkt
och de brytande vågorna dånade skrämmande runt oss. Vinden hade dött, men
tidvattenströmmen drog kraftigt genom sundet. Nu gällde det!
Lite orolig för att i detta ögonblick få motorproblem kastade jag en snabb blick
på motorinstrumenten och såg att oljetrycket var nära noll. Fasa. Ner i
motorrummet, inte en droppe olja i motorn. Lossa surrningen på en 10-liters
oljedunk och i med hälften i motorn. Vi hade bara gått en timme sen det var
fullt tryck och uppskattningsvis 7 liter olja i motorn, så något var allvarligt
på tok.
Upp på däck: Lovisa, kan vi ankra här? 28 meter, mitt i sundets mynning, öppen
för ström och Atlantens sjögång, stenbotten. Dock bra svängrum. Ut med 85 meter
kätting. Tack vare det stora djupet brakar det lite mindre än förut då kättingen
tar tag i undervattensklippor, men vågorna är branta runt oss och Caminante
niger i vågorna så bogsprötet nästan doppar under ytan, men vad göra?
Ner i maskinrummet. Och mycket riktigt, oljan är gräddvit, vi har läck i
oljekylaren! Ingen tid att förlora. Hela natten skruvar jag och Lovisa i motorn.
Vi tar ut oljekylaren, rengör och skrapar värmeväxlaren av koppar med allt gott
vi har hemma för att få bort gammal olja och tjock, svart kopparoxid. Fotogen,
isopropanol, ättika, citronsyra och myrsyra gör i tur och ordning sitt jobb.
Skrapar med en skalpell och provtrycker med en dykflaska och - hittar till slut
läckan!
Hål i frontplattan på invattensidan mitt emellan tuberna. Löda eller limma? Hmm.
Löder vi är risken att det blir nya läckor, där är ju 50 smala tuber som är
inlödda i frontplattan och ändplattan. Vi får limma. Vad har vi? Epoxyfärg,
2-komponents polyuretanfärg, långsam och snabbhärdande epoxy där den
snabbhärdande är förstärkt med glasfiber och metall (steel-epoxy). Vi väljer det
sista alternativet. Absolut kliniskt rent är dock förutsättningen för framgång,
så vi fortsätter att göra rent en timme till. Vi hittar i våra gömmor en
vakuumpump och avslutar med omväxlande isopropanol och aceton för att få bort
alla spår av olja kring hålet som ska lagas.
Vi värmer oljekylaren i en väl rengjord stekpanna för att få det sega limmet att
flyta ut. Lovisa kopplar på vakuum så att epoxin sugs in. Sedan murar vi igen
alla mellanrum mellan tuberna och låter limmet härda under lagom värme. Nästa
steg är att få ut allt vatten ur oljesystemet i motorn. Vi suger ut all
gräddolja med en liten pump, tömmer slangar och tar ut oljetrågets bottenplugg
samt utnyttjar den grova sjögången till att skaka om vår 600 kilo tunga motor
med tre omgångar av 250ml olja samt tar nytt oljefilter. Tur att vi köpte tio i
reserv innan vi for.
Solen har nu gått upp och klockan slår sju. Sovpaus en stund. Vi slocknar men är
på benen före nio och jobbar vidare. Vi återmonterar den lagade oljekylaren
efter provtryckning med dykflaskan och städar upp i den röra som uppstått. Vi
har nu dessvärre bara 8 liter olja kvar och vi vet att det behövs ytterligare
2-3 oljebyten. Det är söndag morgon, Wilmer ringer runt och försöker få fatt i
olja, dock utan framgång.
I brist på rätt olja fyller vi 4 liter 4-taktsolja för utombordare samt en
skvätt olja för dieselmotorer och kör motorn 15 minuter tills den fått upp
värmen. Inga läckor. Vi pumpar ut oljan för kontroll och häller tillbaks den
igen för att tvätta runt och kör några minuter till. Fortfarande gräddvit men
bättre. Vi upprepar proceduren med nytt filter och olja och kan äntligen köra
igång och lätta ankar. Vi går runt ögruppen till sydsidan och ankrar upp på
sydsidan av Hugh Town på Saint Mary och får en välförtjänt siesta.
När vi vaknar har Wilmer och Flora stekt en lammbog med klyftpotatis. Sedan
kladdkaka. Vi har en fin kväll på akterdäck, ser solen gå ner i havet i en öppen
horisont. Ljumt och behagligt, brunbrända beteshagar, gärdesgårdar. Månen och
bleka stjärnor träder fram och jagar bort vår otålighet att få komma iland. I
morgon får vi utforska ön och köpa olja.
Den 19/7 2026.
Ankrade igen Scilly omkr. kl. 15
Flyttade och ankrade om 17:30 utanför Hugh Town, Scilly.
Den 18/7 2026.
Under segel utanför Bristol-kanalen kl. 16:30.
Ankrade på kvällen mellan de två Scilly-öarna Tresco och Bryther
Den 16/7 2026.
Ankrade tidigt på morgonen i Derrynane-bukten, SV Irland.
Den 15/7 2026.
Avseglade från Ballymore kl.13.
Den 12/7 2026.
Ankrade på kvällen utanför Ballymore på sydvästra Irland.
Caminantenytt 11/7 2026.
Promenaden i Loch Aline den 8/7 blev väldigt lyckad. Den varade som brukligt för
oss hela dagen. Den tog oss längs en övergiven och överväxt landsväg genom många
beteshagar, över fina gamla stenbroar med dånande forsar. Vi hade ett strålande
solsken hela dagen. Vi letade oss upp på en 490 meters kulle med fin utsikt över
både södra och västra Mull. Jag och Lovisa gick barfota och med shorts och blev
straffade med säkert 200 fästingar var. Dock slöa fästingar som bet sig fast på
första bästa ställe. Endast något dussin av de närgångna krabaterna satte sig på
de mer privata delarna.
Åter hemma, och efter den utlovade tvagningen satte vi segel söderut i Mull
Sound och västvart längs Mulls sydkust. Dimma och kolmörker. Flora tog en lång
nattvakt och i gryningen såg vi på avstånd klostret på Iona förut. Svårt att
ankra på Iona så vi hittade ett ovanligt rulligt ställe på andra sidan sundet.
Där fick vi en två timmars tupplur. Något utvilade tog vi sen gummibåten norrut
åtta sjömil till Staffa, en spektakulär klippö mitt i havet, känd för sina
grottor och pelare av sten. Vi gick ett mycket estetiskt varv runt ön med
gummibåten och släppte av Wilmer och Lovisa som kutade runt och utforskade.
Vi har sedan länge haft en spricka i botten på gummibåten och Wilmer öste
muntert ut havet som ville in, allt som vi körde över atlantvågornas
berg-och-dalbana.
Vi hade betalt online för visningen av klostret och var naturligtvis sena efter
upplevelserna på Staffa, så vi fick ta gummibåten direkt, och ankra vid piren på
Iona. Jag kom som en riktig pilgrim, våt och barfota längs grusvägen.
Klosterplatsen var en hedniskt religiös plats innan den helige Columbanus kom hit
i början av 500-talet. Han levde och dog här. Man reste kyrkan över hans
kvarlevor, som minne över en stor och märklig man. Hans reliker sägs ha stark magisk
kraft. Flora öste tre skopor vatten i det heliga tråget för väderlycka och trygg
resa.
Vi knattrade sedan tillbaka till Caminante och tog oss ett rejält skrovmål.
Sedan ner i gummibåten igen och åter till
klostret för att delta i kvällsmässan klockan nio. Ganska kort, ödmjuk och
missionsinriktad, utan någon egentlig predikan och med väldigt lättsjungna
sånger från flera olika böcker, bl.a. Ionas egen sångbok. Inga gregorianska körer,
som jag kanske hoppats att få njuta av, ekade mellan klosterväggarna, bara en
klerikal tystnad.
Vikingarna plundrade kloster flera gånger för över tusen år sedan. Sedan var
platsen hemvist för ett tusental lokala, landlösa krigare, som under 1200-talet
färdades i skepp, kopior av vikingarnas. Man plundrade flitigt i omgivningarna
och lät sig sedermera begravas runt klostret med magnifika gravstenar med
beundransvärda inristningar med svärd och andra maktsymboler.
Klostret är nu väldigt fint renoverat. Det fick sin nuvarande skepnad under
1800-talets slut genom insatser av ägaren, en greve som skänkte det till den
lokala församlingen att färdigställa. Det sköts nu om i både religiöst och
praktiskt hänseende genom lokala krafter. Prästen, en kvinna, hade virkad
schalett och stor personlig utstrålning.
Medan vi gjorde våra utflykter från ankarstället hade lokala fiskare lagt ut ett
antal krabb-burar runt båten, och både på kvällen och morgonen därpå måste jag
dyka och trassla oss loss från olika linor, burar och flöten som gick hit och
dit. Jag tror dock att en av burarna fastnade på Caminante redan på vägen till
Iona i mörker och dimma. Som rättvis kompensation för allt arbete att trassla ut
och sätta på nya flöten skattade vi den buren på en krabba. Den lagade vi till i
går kväll.
Morgonen efter klosterbesöket (den 10/7) satte vi åter segel och tog sydvästlig
kurs mot Irland. Vi har gjort god fart sedan dess, sett delfiner (common dolphin).
De syns nästan varje dag, dessutom flockar av hundratalet mindre liror. Vi
fastnade i ytterligare en krabb-bur och den här gången fick vi ta ner alla segel
för att komma loss.
Vi slörar, solen skiner. I natt passerade vi Bloody Forland och är nu 30 sjömil
utanför Eagle Island och ska väl så småningom gippa för att fortsätta söderut
längs Irländska västkusten. Klockan är tjugo över fem på eftermiddagen och Flora
vaknade just och sa gomorgon.
Lovisa och jag åt chili con carne för en stund sen, och sen gick hon och lade
sig. Wilmer sover efter en lång morgonvakt. Autopiloten surrar och batterierna
är full laddade av dagens sol.
//Gustaf
Den 11/7 kl.8 under segel väster om Irland.
Den 10/7 kl. 8 startar Caminante från sydvästspetsen
av ön Mull, mot Irland
Den 7/7 kl. 23:30. Ankrad i Loch Aline. Gustaf skriver en lång
text, s.k. Caminantenytt.
Vi hade en nattsegling ner från Loch Inchard. Som vanligt med dimma och duggregn
till och från, och god nytta av radarn. Vinden svag och vi stöttade med motorn de
första tjugo sjömilen där de höga bergen på Skye inte lämnar annat än ren
motvind till seglaren. I gryningen ankrade jag i stillhet en sjömil söder om Tobermory på Isle of Mull.
Vi tar oss in till stan med gummibåten efter en välbehövlig
lur. Regnet mer ihållande och vattenfallet bredvid ankarplatsen dånar.
Vi
stannade i bokaffären en timme tills de stängde. Flora köpte en flora. Sen
handlade vi så mycket mat vi kunde bära: Kol till kaminen, en stor kyckling till
Wilmer och Lovisa att laga till. Därtill 12 liter mjölk till alla tedrickare. Vi körde hem
i ösregn för myskväll med brödbak av kapten, rulltårta av Flora och den mest
omhuldade kyckling Caminante sett på länge, med en hel burk jordnötsör och tre
paket kokosmjölk.
Medan vi gick för motor längs Skye i stiltje hade vi fått förklaringen till
varför vi fått in tre hinkar vatten i aktre kölsvinet under varje översegling
sen vi lämnade Göteborg. Vi sökte överallt. Satte fett i roderaxeln, letade
bland bordsgenomföringar, tvättmaskinen, fönstertätningar och däcksluckor, men
det visade sig vara det 76mm stålröret, insvetsat i akterspegeln i vilket
avgaserna och kylvattnet går ut, som läckte.
När vi köpte båten, snart 20år sedan, var detta
rör bortrostat så allt kylvatten hamnade inombords när vi provstartade motorn
och jag minns att jag lagade det under natten före hemseglingen från Blekinge. En bortkastad skorsten från en skrothög fick ersatta det gamla röret,
kapat på tre ställen och hopsvetsat för att få den rätta vinkeln till avgas-slangen.
Jag hade inte kapat bort hela det gamla röret den gången, eftersom det var svårt
att komma åt, utan svetsat på stumpen som stack in. Fyra centimeter av orginalröret från 1983 har alltså tjänat oss alla dessa år, omsorgsfullt målat varje år
från aktern och med tjock epoxyfärg på insidan. Nu när jag drog i röret föll
det till pulver i mina händer och jag stod med avgasslangen lös i handen och ett
grönt hål i akterspegeln som tittar ned i havet en fot över ytan. Jag såg
ösregnet därute.... Hmm tänkte jag.
Ankrade på 29 meters djup vid högvatten, 80
meter 16 mm kätting ute. 120 kg ankare plus 500 kilo kätting. Vi får laga detta
här på ankarplatsen.
Medan myskvällen pågår knackar jag
rent och tvättar bort saltet så vi kan måla runt reparationen dagen därpå.
Nästa dag gör de andra en expedition iland på egen hand i ösregnet. Jag hittar
ett lämpligt 76 mm rostfritt rör i mina samlingar, vinkelslipar bort de sista
resterna av orginalröret och det dåliga i slangänden, så jag kommer in i friskt
gods på den blekingska skorstenen, får rätt vinklar på min nya rostfria
rörstump och svetsar ihop det hela med ström från invertern och vår
batteribank.
Min gamla inverter som brann upp för några år sedan, tillät att
svetsa på 140 A, men den nya invertern stänger av över 50A svetsström när jag
släpper ljusbågen, varvid svetsen sen omständligt startar om vilket tar 10
sekunder ungefär, lite irriterande. Jag gissar svetsen får överspänning, kanske
för att jag modifierat invertern med extra induktanser i serie med
transformatorns primär för att sänka tomgångsströmmen. Hursomhelst, jag lärde
mig att om man kontrollerar svetsströmmen med vänster hand kan man dra ner
strömmen lite innan man släcker pinnen. För att undvika konster och risk för
trasig svets körde jag mest med 2.5mm elektroder och inte mina favoritpinnar på
3.2mm.
När ungdomarna kom tillbaks från sin utflykt hade jag knackat rent och
fått på ett första lager färg både inne och ute. Det var i går; kvällen gick
till att torka rent alla ytor i aktern, måla ytterligare två strykningar.
Wilmer skruvade tillbaka all träinredning och fick hjälp av Lovisa att åter
stuva in påskägg, julpynt, skidkängor, barnsimfenor, extra regnställ,
signalflaggor och dagersignaler och andra viktiga ägodelar som kanske inte ser
dagens ljus så ofta.
Vi var nere i 1/4 nivå i vattentankarna och planerade att gå in till kaj i
Tobermory och fylla upp. Där var en ledig plats på kvällen, men kapten ville
gärna ge färgen runt avgasröret några fler timmar att torka och yrkade på att lätta
ankar klockan halv fyra i gryningen. Wilmer såg djupt olycklig ut då han hörde
detta och vi kom överens om att unna oss något mer skönhetssömn.
Men när vi i
morse skulle in till kaj 06.50 var dessvärre vår tilltänkta plats tagen, så vi
gick tillbaks och ankrade och åt frukost och kollade tidvattnet ner i Mull
sound. Jo, skulle vi in i Loch Aline var det 11.15 alternativt 23.45. Efter
snabb huvudräkning beslutade vi att strunta i att fylla vatten utan brygga
vatten själva på vägen ner och få laddat batterierna. Solpanelerna har inte
producerat den
tilltänkta mängden ström med tio dygns dagsregn och vi skojade om att vi borde
koppla sprayhoodens stuprör till vattentanken. Då hade vi sannerligen inte behövt
köra watermakern. Kunde ju inte ana att historien om Noa och arken skulle
upprepas även om våra nästan dagliga kanelbulle-, kak- och rulltårts-bak nog
mycket väl kunde klassa in som syndigt frosseri.
Efter lite motorgång hade vi bryggt 900
liter vatten, kört en tvättmasin och fått varmattensberedaren skållhet, så
besättningen fick en välförtjänt dusch i sittbrunnen, i tur och ordning och kan nu
åter uppträda bland folk om såna skulle komma i vår väg. Med förnyat
självförtroende ska vi nog våga gå på slottsvisning imorgon här inne vid
fjordens ände. Wilmer tyckte nog att det var onödigt att duscha så mycket innan
vi besteg nästa berg vilket alltid lämnar oss geggiga, men lite överdådig hygien
kan vi väl kosta på oss för en gångs skull.
Efter ankring och duschning friterade kapten åtta laddningar potatis-strimlor i
stora grytan och vi hade hamburgare på ett helt kilo oxkött. Samtliga blev så
dästa efter lunchen, så vi sov middag, Wilmer ända till skymningen, medan vi läste
högt ur Jules Vernes En värlsomsegling under havet, och sedan lite Jane Austen, men nu i skydd av mörker är där
full aktivitet i den ovanligt välstädade akersalongen efter avslutade
reparationer, och man spelar drakar och demoner med Flora som Dungeon Master.
Själv har jag haft radio-sked med Muckle Flugga 20.00 engelsk tid på 6224kHz USB,
vilket vi haft sedan vi träffades i Lerwick. De har haft en fin vecka på
Färöarna och kom tillbaka till Hebriderna, Storneway, igår och är nu för ankar
en bit sydpå, även de var i behov av en dusch och lite rena kläder.
//Gustaf
Den 6/7 : Ankrad utanför Tobermory, norra Mull. Norr om
ankringsplatsen ligger det berömda Whisky-destilleriet som säkert är värt ett
besök.
Den 4/7 ankrade hon utanför Duisdalemore, inre Hebriderna.
Närmaste mål är Tobermory på Mull (Route overview, Marinetraffic).
Avseglade 1/7 2026 kl.18 från Loch Inchard.
Ankrade ett dygn senare vid ön Isleornsay, ostsidan av Skye.
Caminante i Loch Inchard. Gustaf berättar.
Den huvudsakliga vindriktingen i dessa vatten är sydväst. Det betyder motvind
när man tänker segla från Shetland till sydvästra Irland, dit vi är på väg. Så
för att nå sitt mål måste man vara uppmärksam och fånga växlingarna i vädret,
när vinden snurrar runt.
Från Shetland fick vi ett helt varvs vindskifte. Under denna översegling fångade
vi först en varmfront och sen en kallfront och kunde göra lite över hundra
sjömil av vår färd.
Vi ankrade i en vik bredvid gamla bekanta, Sara och Phil på segelbåten
Lochmarine. Dem hade vi råkat vid många tillfällen under vår senaste
jordenruntsegling. Phil bjöd på middag ombord efter fika på Caminante.
Han hade lagat paella med en massa räkor och havskräftor, verkligen supertrevligt!
Sara berättade fantastiska historier om sina livsäventyr. Från att utvecklat
microcontrollers (små dator-chips) i slutet av 80-talet hade hon drivit en
cirkus, som reste från stad till stad. Efter cirkustiden blev hon en mycket
karismatisk gymnasielärare i matte, känd för att cykla enhjuling i korridorerna.
Någonstans i karriären seglade hon jorden runt.
Nu bor hon och Phil i Malaig, inte långt härifrån. De använder sina semestrar
till att segla runt i den skotska skärgården.
Sara, van vid hemskolning från sina år på cirkusen med fyra barn, tog sig an
Karin och Lovisa när de var 10-11 år och gjorde en massa kul äventyr med dem på
de olika ankarplatser där vi sammanstrålade. Nu blev hon väldigt glad att
återse Lovisa igen. Med sin stora erfarenhet kunde hon berätta för henne om vad
livet har att erbjuda den driftiga.
Som vanligt var det en intressant segling hit, ofta med lätta vindar och klart väder. Vi såg delfiner och tumlare, en massa söta lunnefåglar och andra
fina sorter, fågelberg med allt djurliv och kryll av sälar runt om. Därtill
vackra båtar, men också dimma, regn, vindskiften, squallar och en stabil
kallfront med bister kuling.
Som planerat hade vi positionerat oss utanför Rubha an Tiùmpain, fyren lite norr
om Stornaway, norra yttre Hebriderna, när kallfronten kom med nordväst med
mycket energi, vid tretiden på morgonen.
Planen var att segla på insidan av Skye via ett par sund med 8 knop
tidvattenströmmar.Vi kappseglade ner för att hinna innan strömmen vände. Vi kom fram precis lagom, fortfarande
med ett par knops medström, innan vi till slut ankrade bredvid Saras
och Phils båt. Upploppet in i det strömma området seglade vi bredvid ett litet
norskt fraktfartyg som gick så långsamt (5.8 knop) så vi var säkra på att de
också passade tidvattnet för att gå igenom the narrows.
Just före Skyebron där segelfri höjd hindrar möten fick vi en squall i plattläns
och kom snabbt allt närmare fraktbåten, samtidigt som den till vår förfäran
saktade av. Inte lätt att slita ner seglen när de pressas mot salningen, Wilmer
hängde sig i seglen men kunde inte rubba dem, så jag bliv tvungen att lova upp
- till stort slammer, för att få ned dem i tid, innan vi skulle komma för nära.
Precis före bron girade norrmannen plötsligt tvärs och gick upp mot en kaj. Där
ser man: Man ska inte i förtid dra slutsatser om vad andra har för avsikter!
I vårt förra ankarställe gjorde vi en långpromenad uppför ett 910 meter högt
berg. Med stora mängder matsäck startade vi efter lunch och knatade över stock
och sten och nådde toppen vid elva på kvällen. Vi fick ett bad i en fors på
vägen för att bada av oss svetten.
På hemvägen hade Flora stora bekymmer med skoskav. Det är väldigt vått att gå i
skotska bergen eftersom mycket av marken är torvmossar. Floras jumpaskor kanske
inte var det idealiska skodonet att gå genom forsar och träsk med.
När vi kom tillbaka till båten vid fem på morgonen hoppade lax eller öring runt
båten och Wilmer försökte sig på lite spinnfiske, tyvärr utan framgång. Sen blev
det ett nytt dopp i havet. Efter att ha ätit lite var det dags att koja.
Efter sjöstuvning avfärd hit ung. kl. 18 i går, den 1/7.
Nu har vi haft en lugn morgon, eldat i spisen, ätit vårt nybakta bröd och mekat
med några små projekt och ska väl gå iland med Lochmarie-vännerna om en liten
stund.
//Gustaf
Loch Inchard 30/6 2026.
Caminante har nu legat ankrad två nätter i Loch Inchard, en fjord längst norrut på skotska västkusten.
Vi har bakat fyra plåtar kanelbullar och lite matbröd idag, gjort en lammstek, en
kikärt- och fläsk-curry och en massa annan kalori-rik, präktig mat. En stor del
av allt detta har vi smaskat i oss i rask takt.
Vi har servat fotpumparna och gjort annat rutinunderhåll på båten. Vi läser högt
och det spelas D&D Beyond utvald med Floras oändliga påhittighet som dungeon-master.
Lovisa syr på en dyna.
Imorgon ska vi på långpromenad och slösa på det nyvunna fläsklager vi hoppats ha
byggt upp.
Anabolism och katabolism, precis det som flyttfåglar nyttjar, tex lövsångaren
som avundsvärt kan bygga upp och konsumera halva sin kroppsvikt på kort tid. Ett
föredöme som gynnar lättpackade ryggsäckar. I stället för pastasallad kan de
fyllas med nyttiga teleobjektiv och stativ, filter, floror, kikare och
fågelböcker.
De skotska hedarna är mjuka att kliva på och sluttar ibland behagligt, ibland
mera dramatiskt. När man tror att man kommit till toppen efter ett par timmar är
det alltid en topp som är högre nån kilometer längre bort.
Det bästa fotoljuset, det i skymningen, varar många timmar, som just nu. Det ger
fylliga färger med subtila kontraster, klar sikt och ibland moln och dimma som
skapas i spännande mönster.
På senaste promenaden sjönk både Lovisa och Flora flera gånger ner i träsk.
Flora fick räddas, till låren oåterkallerligen nedsjunken, upp av starka armar, för
att inte falla offer för rovfåglarna ute på heden.
Hemkomna hade vi många vattenfyllda stövlar och leriga byxor att ta hand
om. Nu är allt torrt igen och i morgon är vi är redo för att ånyo ta oss an
bergen som omger oss.
//Gustaf
Loch Inchard 28/6 2026.
Har ägnat dagen åt lite båtmekande och högläsning (mest Olysseus av James
Joyce). Och ganska mycket mekarskola med min besättning. Ett par nya
mekarprinciper varje dag. Denna gången pumprenovering, bedömning av och principer för
O-ringar och backventiler, gummikvaliteten i bälgar samt olika typer av skruvar
och slangklämmor. För att inte tala om rep och repkonstruktioner.
Vi ankrade i fjorden här i går efter att ha rundat Cape Wrath. Tyvärr är Lovisa
ganska förkyld. I fjordmynningen ligger ett litet fiskesamhälle där vi var och
såg oss om igår och provianterade lite.
Vi fascinerades av en jättestor plan där man tydligen lagar fisknät för hand -
tusentals små snörstumpar i alla färger strödda överallt och stora rullar med
fiskegarn. Pratade med den unge mannen i affären - nej, makrillen har inte
kommit in ännu, det är mest torsk så här års och krabbor så klart.
Små gårdar är spridda upp längs bergen med prydliga höga stengärdsgårdar
emellan. Klungor av får.
Vi funderade på vad highlands är. I listan läste vi att detta är en "highlandsby".
Tänkte på engelsmännens behandling av "highlanders" på 1700-talet. De drevs från
sina hem därför att myndigheterna "rationaliserade". Man ville ha bättre
avkastning på fårskötseln för ullproduktionen. Befolkningen drevs ner mot kusten
där de svalt, utan bostäder och ovana att försörja sig på nya sätt. En känsla av
historens monotonitet.
Imorgon blir det nog en långpromenad, hoppas Lovisas förkylning bedarrat till
dess.
Under segel 26/6.
Cape Wraths mörka silhuett träder fram ur gryningen och ger ett ansikte åt fyren
som Lovisa tittat på senaste timman, till Chopins pianotoner.
Den friska sydostliga vinden mojnar och vrider emot, överseglingen från Shetland går mot sitt slut
och en sydlig kuling kommer in under eftermiddagen.
Vi har seglat senaste två dygnen genom ögat i ett lågtryck. Vi har sett vinden skifta runt ett fullt varv och fått god träning i alla segelskiften med både bidevind och gippar, med våra sex olika segel Caminante brukar bära.
Mest har vi seglat med rullgenuan spirad i lovart, andragenuan i lä, stor, mesanstagsegel som flickorna kallar BigBoy samt mesan. Kryssfocken,
som vi burit större delen av seglingen till Shetland har fått rasta i sin säck den
här gången.
Det flyger mycket stormfågel runt båten. Vi har haft en tretåig mås, jagad av en labb med ljus mage,
också många havssulor, uppvaktade av storlabb -dessa latituders ständigt närvarande parasiter, men ack så vackra i sin styrka och förslagenhet.
Vi hade stort pizza- och brödbak igår mellan segelskiftena. Det var tredje laddningen bullar under segel sedan Sverige. Mina medseglare har stor kärlek till bacon i alla dess former, vilket väl avspeglar kaloribehovet
då man antingen seglar 24 timmar per dag eller vandrar i bergen tills solen går ned elva på kvällen.
Våra sju kilo bacon som vi stuvat undan är nu reducerade till hälften. Annars har vi haft mycket varierande mat på menyn.
Inga upprepningar, listan har täckt det mesta inklusive skotska haggis, en hjärt- och lungkorv i fårmage.
Den är väldigt god med potatismos och lingonsylt.
Dagen innan vi avseglade hade vi en gummibåtstur runt Moss, ett riktigt fin fågelberg. Efter en stabil lunch på ett kilo fläskkotletter tog vi oss iland och knatade
omkring på ön till solen gick ner.
Ojoj, nu kom fronten med stark motvind, vi revar och slår och siktar nu rakt in mot klipporna på Cape Wrath. Vinden ska fortsätta
att vrida till SV, så vi hoppas få bättre höjd snart, vi siktar mot Loch Laxfjord.
Shetland 25/6
Många fina fåglar igår på våra vandringar. Många storlabbar, kärrsnäppor,
starar, stenskvättor som lever på hedarna och överallt sånglärkor och
enkelbeckasiner som spelflyger med sina härliga svirrande och brummande läten.
Vi räddade en beckasin-unge som blev anfallen av en storlabb. På fågelbergen
tusentals stormfåglar, havssulor, sillgrisslor och tordmular, men den stora
attraktionen är såklart lunnefåglarna som orädda plirar på oss från sina
sittplatser och flyger av och an, styrande med körsbärsröda fötter.
Hade nära
kontakt med gråsälar vid några tillfällen när vi utforskade fågelberget med
gummibåten. Många grottor och djupa klåvor; klyftor av det 200 meter höga berget
som en gång skurits upp. Man kan puttra in med gummibåten och blicka upp mot de
tusen fåglarna och andas in den mättade guanodoften.
Såå vackert!
Historia:
Caminante har gjort två världsomseglingar:
Den första:
LÄNK
Den andra:
LÄNK