Caminante II seglar fortfarande och gör en semesterresa i sommar 2026

Ombord är Gustaf, Lovisa, Wilmer och Flora.

Position

Vindkarta: Länk. Väder: Länk.


Nyheter:


Den 10/7 kl. 8 låg Caminante fortfarande ankrad vid sydvästspetsen av ön Mull, samma som i går.

Nu seglar hon mot Irland.
Den 7/7 kl. 23:30. Ankrad i Loch Aline. Gustaf skriver en lång text.
Vi hade en nattsegling ner från Loch Inchard. Som vanligt med dimma och duggregn till och från, och god nytta av radarn. Vinden svag och vi stöttade med motorn de första tjugo sjömilen där de höga bergen på Skye inte lämnar annat än ren motvind till seglaren. I gryningen ankrade jag i stillhet en sjömil söder om Tobermory på Isle of Mull.
Vi tar oss in till stan med gummibåten efter en välbehövlig lur. Regnet mer ihållande och vattenfallet bredvid ankarplatsen dånar.

Vi stannade i bokaffären en timme tills de stängde. Flora köpte en flora. Sen handlade vi så mycket mat vi kunde bära: Kol till kaminen, en stor kyckling till Wilmer och Lovisa att laga till. Därtill 12 liter mjölk till alla tedrickare. Vi körde hem i ösregn för myskväll med brödbak av kapten, rulltårta av Flora och den mest omhuldade kyckling Caminante sett på länge, med en hel burk jordnössör och tre paket kokosmjölk.

Medan vi gick för motor längs Skye i stiltje hade vi fått förklaringen till varför vi fått in tre hinkar vatten i aktre kölsvinet under varje översegling sen vi lämnade Göteborg. Vi sökte överallt. Satte fett i roderaxeln, letade bland bordsgenomföringar, tvättmaskinen, fönstertätningar och däcksluckor, men det visade sig vara det 76mm stålröret, insvetsat i akterspegeln i vilket avgaserna och kylvattnet går ut, som läckte.
När vi köpte båten, snart 20år sedan, var detta rör bortrostat så allt kylvatten hamnade inombords när vi provstartade motorn och jag minns att jag lagade det under natten före hemseglingen från Blekinge. En bortkastad skorsten från en skrothög fick ersatta det gamla röret, kapat på tre ställen och hopsvetsat för att få den rätta vinkeln till avgas-slangen.
Jag hade inte kapat bort hela det gamla röret den gången, eftersom det var svårt att komma åt, utan svetsat på stumpen som stack in. Fyra centimeter av orginalröret från 1983 har alltså tjänat oss alla dessa år, omsorgsfullt målat varje år från aktern och med tjock epoxyfärg på insidan. Nu när jag drog i röret föll det till pulver i mina händer och jag stod med avgasslangen lös i handen och ett grönt hål i akterspegeln som tittar ned i havet en fot över ytan. Jag såg ösregnet därute.... Hmm tänkte jag.

Ankrade på 29 meters djup vid högvatten, 80 meter 16 mm kätting ute. 120 kg ankare plus 500 kilo kätting. Vi får laga detta här på ankarplatsen.
Medan myskvällen pågår knackar jag rent och tvättar bort saltet så vi kan måla runt reparationen dagen därpå.

Nästa dag gör de andra en expedition iland på egen hand i ösregnet. Jag hittar ett lämpligt 76 mm rostfritt rör i mina samlingar, vinkelslipar bort de sista resterna av orginalröret och det dåliga i slangänden, så jag kommer in i friskt gods på den blekingska skorstenen, får rätt vinklar på min nya rostfria rörstump och svetsar ihop det hela med ström från invertern och vår batteribank.

Min gamla inverter som brann upp för några år sedan, tillät att svetsa på 140 A, men den nya invertern stänger av över 50A svetsström när jag släpper ljusbågen, varvid svetsen sen omständligt startar om vilket tar 10 sekunder ungefär, lite irriterande. Jag gissar svetsen får överspänning, kanske för att jag modifierat invertern med extra induktanser i serie med transformatorns primär för att sänka tomgångsströmmen. Hursomhelst, jag lärde mig att om man kontrollerar svetsströmmen med vänster hand kan man dra ner strömmen lite innan man släcker pinnen. För att undvika konster och risk för trasig svets körde jag mest med 2.5mm elektroder och inte mina favoritpinnar på 3.2mm.

När ungdomarna kom tillbaks från sin utflykt hade jag knackat rent och fått på ett första lager färg både inne och ute. Det var i går; kvällen gick till att torka rent alla ytor i aktern, måla ytterligare två strykningar. Wilmer skruvade tillbaka all träinredning och fick hjälp av Lovisa att åter stuva in påskägg, julpynt, skidkängor, barnsimfenor, extra regnställ, signalflaggor och dagersignaler och andra viktiga ägodelar som kanske inte ser dagens ljus så ofta.

Vi var nere i 1/4 nivå i vattentankarna och planerade att gå in till kaj i Tobermory och fylla upp. Där var en ledig plats på kvällen, men kapten ville gärna ge färgen runt avgasröret några fler timmar att torka och yrkade på att lätta ankar klockan halv fyra i gryningen. Wilmer såg djupt olycklig ut då han hörde detta och vi kom överens om att unna oss något mer skönhetssömn.

Men när vi i morse skulle in till kaj 06.50 var dessvärre vår tilltänkta plats tagen, så vi gick tillbaks och ankrade och åt frukost och kollade tidvattnet ner i Mull sound. Jo, skulle vi in i Loch Aline var det 11.15 alternativt 23.45. Efter snabb huvudräkning beslutade vi att strunta i att fylla vatten utan brygga vatten själva på vägen ner och få laddat batterierna. Solpanelerna har inte producerat den tilltänkta mängden ström med tio dygns dagsregn och vi skojade om att vi borde koppla sprayhoodens stuprör till vattentanken. Då hade vi sannerligen inte behövt köra watermakern. Kunde ju inte ana att historien om Noa och arken skulle upprepas även om våra nästan dagliga kanelbulle-, kak- och rulltårts-bak nog mycket väl kunde klassa in som syndigt frosseri.

Efter lite motorgång hade vi bryggt 900 liter vatten, kört en tvättmasin och fått varmattensberedaren skållhet, så besättningen fick en välförtjänt dusch i sittbrunnen, i tur och ordning och kan nu åter uppträda bland folk om såna skulle komma i vår väg. Med förnyat självförtroende ska vi nog våga gå på slottsvisning imorgon här inne vid fjordens ände. Wilmer tyckte nog att det var onödigt att duscha så mycket innan vi besteg nästa berg vilket alltid lämnar oss geggiga, men lite överdådig hygien kan vi väl kosta på oss för en gångs skull.

Efter ankring och duschning friterade kapten åtta laddningar potatis-strimlor i stora grytan och vi hade hamburgare på ett helt kilo oxkött. Samtliga blev så dästa efter lunchen, så vi sov middag, Wilmer ända till skymningen, medan vi läste högt ur Jules Vernes En värlsomsegling under havet, och sedan lite Jane Austen, men nu i skydd av mörker är där full aktivitet i den ovanligt välstädade akersalongen efter avslutade reparationer, och man spelar drakar och demoner med Flora som Dungeon Master. Själv har jag haft radio-sked med Muckle Flugga 20.00 engelsk tid på 6224kHz USB, vilket vi haft sedan vi träffades i Lerwick. De har haft en fin vecka på Färöarna och kom tillbaka till Hebriderna, Storneway, igår och är nu för ankar en bit sydpå, även de var i behov av en dusch och lite rena kläder.

//Gustaf

Den 6/7 : Ankrad utanför Tobermory, norra Mull. Norr om ankringsplatsen ligger det berömda Whisky-destilleriet som säkert är värt ett besök.

Den 4/7 ankrade hon utanför Duisdalemore, inre Hebriderna. Närmaste mål är Tobermory på Mull (Route overview, Marinetraffic).

Avseglade 1/7 2026 kl.18 från Loch Inchard. Ankrade ett dygn senare vid ön Isleornsay, ostsidan av Skye.
Caminante i Loch Inchard:

Den huvudsakliga vindriktingen i dessa vatten är sydväst. Det betyder motvind när man tänker segla från Shetland till sydvästra Irland, dit vi är på väg. Så för att nå sitt mål måste man vara uppmärksam och fånga växlingarna i vädret, när vinden snurrar runt.

Från Shetland fick vi ett helt varvs vindskifte. Under denna översegling fångade vi först en varmfront och sen en kallfront och kunde göra lite över hundra sjömil av vår färd.

Vi ankrade i en vik bredvid gamla bekanta, Sara och Phil på segelbåten Lochmarine. Dem hade vi råkat vid många tillfällen under vår senaste jordenruntsegling. Phil bjöd på middag ombord efter fika på Caminante.

Han hade lagat paella med en massa räkor och havskräftor, verkligen supertrevligt! Sara berättade fantastiska historier om sina livsäventyr. Från att utvecklat microcontrollers (små dator-chips) i slutet av 80-talet hade hon drivit en cirkus, som reste från stad till stad. Efter cirkustiden blev hon en mycket karismatisk gymnasielärare i matte, känd för att cykla enhjuling i korridorerna. Någonstans i karriären seglade hon jorden runt.
Nu bor hon och Phil i Malaig, inte långt härifrån. De använder sina semestrar till att segla runt i den skotska skärgården.

Sara, van vid hemskolning från sina år på cirkusen med fyra barn, tog sig an Karin och Lovisa när de var 10-11 år och gjorde en massa kul äventyr med dem på de olika ankarplatser där vi sammanstrålade. Nu blev hon väldigt glad att återse Lovisa igen. Med sin stora erfarenhet kunde hon berätta för henne om vad livet har att erbjuda den driftiga.

Som vanligt var det en intressant segling hit, ofta med lätta vindar och klart väder. Vi såg delfiner och tumlare, en massa söta lunnefåglar och andra fina sorter, fågelberg med allt djurliv och kryll av sälar runt om. Därtill vackra båtar, men också dimma, regn, vindskiften, squallar och en stabil kallfront med bister kuling.

Som planerat hade vi positionerat oss utanför Rubha an Tiùmpain, fyren lite norr om Stornaway, norra yttre Hebriderna, när kallfronten kom med nordväst med mycket energi, vid tretiden på morgonen. Planen var att segla på insidan av Skye via ett par sund med 8 knop tidvattenströmmar.

Vi kappseglade ner för att hinna innan strömmen vände. Vi kom fram precis lagom, fortfarande med ett par knops medström, innan vi till slut ankrade bredvid Saras och Phils båt. Upploppet in i det strömma området seglade vi bredvid ett litet norskt fraktfartyg som gick så långsamt (5.8 knop) så vi var säkra på att de också passade tidvattnet för att gå igenom the narrows.


Just före Skyebron där segelfri höjd hindrar möten fick vi en squall i plattläns och kom snabbt allt närmare fraktbåten, samtidigt som den till vår förfäran saktade av. Inte lätt att slita ner seglen när de pressas mot salningen, Wilmer hängde sig i seglen men kunde inte rubba dem, så jag bliv tvungen att lova upp - till stort slammer, för att få ned dem i tid, innan vi skulle komma för nära. Precis före bron girade norrmannen plötsligt tvärs och gick upp mot en kaj. Där ser man: Man ska inte i förtid dra slutsatser om vad andra har för avsikter!

I vårt förra ankarställe gjorde vi en långpromenad uppför ett 910 meter högt berg. Med stora mängder matsäck startade vi efter lunch och knatade över stock och sten och nådde toppen vid elva på kvällen. Vi fick ett bad i en fors på vägen för att bada av oss svetten.
På hemvägen hade Flora stora bekymmer med skoskav. Det är väldigt vått att gå i skotska bergen eftersom mycket av marken är torvmossar. Floras jumpaskor kanske inte var det idealiska skodonet att gå genom forsar och träsk med.

När vi kom tillbaka till båten vid fem på morgonen hoppade lax eller öring runt båten och Wilmer försökte sig på lite spinnfiske, tyvärr utan framgång. Sen blev det ett nytt dopp i havet. Efter att ha ätit lite var det dags att koja. Efter sjöstuvning avfärd hit ung. kl. 18 i går, den 1/7.

Nu har vi haft en lugn morgon, eldat i spisen, ätit vårt nybakta bröd och mekat med några små projekt och ska väl gå iland med Lochmarie-vännerna om en liten stund.

//Gustaf

Loch Inchard 30/6 2026

Caminante har nu legat ankrad två nätter i Loch Inchard, en fjord längst norrut på skotska västkusten.


Vi har bakat fyra plåtar kanelbullar och lite matbröd idag, gjort en lammstek, en kikärt- och fläsk-curry och en massa annan kalori-rik, präktig mat. En stor del av allt detta har vi smaskat i oss i rask takt.

Vi har servat fotpumparna och gjort annat rutinunderhåll på båten. Vi läser högt och det spelas D&D Beyond utvald med Floras oändliga påhittighet som dungeon-master. Lovisa syr på en dyna.

Imorgon ska vi på långpromenad och slösa på det nyvunna fläsklager vi hoppats ha byggt upp. Anabolism och katabolism, precis det som flyttfåglar nyttjar, tex lövsångaren som avundsvärt kan bygga upp och konsumera halva sin kroppsvikt på kort tid. Ett föredöme som gynnar lättpackade ryggsäckar. I stället för pastasallad kan de fyllas med nyttiga teleobjektiv och stativ, filter, floror, kikare och fågelböcker.

De skotska hedarna är mjuka att kliva på och sluttar ibland behagligt, ibland mera dramatiskt. När man tror att man kommit till toppen efter ett par timmar är det alltid en topp som är högre nån kilometer längre bort.

Det bästa fotoljuset, det i skymningen, varar många timmar, som just nu. Det ger fylliga färger med subtila kontraster, klar sikt och ibland moln och dimma som skapas i spännande mönster.

På senaste promenaden sjönk både Lovisa och Flora flera gånger ner i träsk. Flora fick räddas, till låren oåterkallerligen nedsjunken, upp av starka armar, för att inte falla offer för rovfåglarna ute på heden.

Hemkomna hade vi många vattenfyllda stövlar och leriga byxor att ta hand om. Nu är allt torrt igen och i morgon är vi är redo för att ånyo ta oss an bergen som omger oss.

//Gustaf

Loch Inchard 28/6 2026
 
Har ägnat dagen åt lite båtmekande och högläsning (mest Olysseus av James Joyce). Och ganska mycket mekarskola med min besättning. Ett par nya mekarprinciper varje dag. Denna gången pumprenovering, bedömning av och principer för O-ringar och backventiler, gummikvaliteten i bälgar samt olika typer av skruvar och slangklämmor. För att inte tala om rep och repkonstruktioner.

Vi ankrade i fjorden här i går efter att ha rundat Cape Wrath. Tyvärr är Lovisa ganska förkyld. I fjordmynningen ligger ett litet fiskesamhälle där vi var och såg oss om igår och provianterade lite.
Vi fascinerades av en jättestor plan där man tydligen lagar fisknät för hand - tusentals små snörstumpar i alla färger strödda överallt och stora rullar med fiskegarn. Pratade med den unge mannen i affären - nej, makrillen har inte kommit in ännu, det är mest torsk så här års och krabbor så klart.
Små gårdar är spridda upp längs bergen med prydliga höga stengärdsgårdar emellan. Klungor av får.

Vi funderade på vad highlands är. I listan läste vi att detta är en "highlandsby". Tänkte på engelsmännens behandling av "highlanders" på 1700-talet. De drevs från sina hem därför att myndigheterna "rationaliserade". Man ville ha bättre avkastning på fårskötseln för ullproduktionen. Befolkningen drevs ner mot kusten där de svalt, utan bostäder och ovana att försörja sig på nya sätt. En känsla av historens monotonitet.

Imorgon blir det nog en långpromenad, hoppas Lovisas förkylning bedarrat till dess.
 Under segel 26/6
Cape Wraths mörka silhuett träder fram ur gryningen och ger ett ansikte åt fyren Lovisa sett senaste timman till Chopins pianotoner.
Den friska sydostliga vinden mojnar och vrider emot, överseglingen från Shetland går mot sitt slut, en sydlig kuling kommer in under eftermiddagen.

Vi har seglat senaste två dygnen genom ögat i ett lågtryck. Vi har sett vinden skifta runt ett fullt varv och fått god träning i alla segelskiften med både bidevind och gippar, med våra sex olika segel Caminante brukar bära. Mest har vi seglat med rullgenuan spirad i lovart, andragenuan i lä, stor, mesanstagsegel som flickorna kallar BigBoy samt mesan. Kryssfocken, som vi burit större delen av seglingen till Shetland har fått rasta i sin säck den här gången.

Det flyger mycket stormfågel runt båten. Vi har haft en tretåig mås, jagad av en labb med ljus mage, också många havssulor, uppvaktade av storlabb -dessa latituders ständigt närvarande parasiter, men ack så vackra i sin styrka och förslagenhet.

Vi hade stort pizza- och brödbak igår mellan segelskiftena. Det var tredje laddningen bullar under segel sedan Sverige. Mina medseglare har stor kärlek till bacon i alla dess former, vilket väl avspeglar kaloribehovet då man antingen seglar 24 timmar per dag eller vandrar i bergen tills solen går ned elva på kvällen. Våra sju kilo bacon som vi stuvat undan är nu reducerade till hälften. Annars har vi haft mycket varierande mat på menyn. Inga upprepningar, listan har täckt det mesta inklusive skotska haggis, en hjärt- och lungkorv i fårmage. Den är väldigt god med potatismos och lingonsylt.

Dagen innan vi avseglade hade vi en gummibåtstur runt Moss, ett riktigt fin fågelberg. Efter en stabil lunch på ett kilo fläskkotletter tog vi oss iland och knatade omkring på ön till solen gick ner.

Ojoj, nu kom fronten med stark motvind, vi revar och slår och siktar nu rakt in mot klipporna på Cape Wrath. Vinden ska fortsätta att vrida till SV, så vi hoppas få bättre höjd snart, vi siktar mot Loch Laxfjord.  

Shetland 25/6 2026

Många fina fåglar igår på våra vandringar. Många storlabbar, kärrsnäppor, starar, stenskvättor som lever på hedarna och överallt sånglärkor och enkelbeckasiner som spelflyger med sina härliga svirrande och brummande läten.

Vi räddade en beckasin-unge som blev anfallen av en storlabb. På fågelbergen tusentals stormfåglar, havssulor, sillgrisslor och tordmular, men den stora attraktionen är såklart lunnefåglarna som orädda plirar på oss från sina sittplatser och flyger av och an, styrande med körsbärsröda fötter.

Hade nära kontakt med gråsälar vid några tillfällen när vi utforskade fågelberget med gummibåten. Många grottor och djupa klåvor; klyftor av det 200 meter höga berget som en gång skurits upp. Man kan puttra in med gummibåten och blicka upp mot de tusen fåglarna och andas in den mättade guanodoften.

Såå vackert!

 

Historia:

 Caminante har gjort två världsomseglingar:

Den första: LÄNK

Den andra: LÄNK