Nosy Mitsio
Från de öde kullarna vid Madagaskars nordudde har vi gjort dagsseglingar och undan för undan rört oss söderut längs västkusten. Här är lite mer befolkat än på den östra sidan, men det som är den verkliga skillnaden är att det är mycket torrt, jämfört med den grönskande ostkusten.
I Rantabe Bay hade vi besök av valar på ankringsplatsen, som stannade många timmar. Vi kunde komma riktigt nära dem med jollen. Men ankringsplatsen var helt öppen från syd och med dåligt fäste. Vi draggade långsamt in mot land på natten, när vinden vred, och morgonen därpå hade vi bara ett par meter under kölen, och med synliga korallhuvuden på styrbordssidan. Vi ankrade snabbt om i den grova sjön. Det här var inte något bra ställe, så snart flyttade vi oss några sjömil till en mer skyddad plats, vid en liten by. Denna bosättning var den fattigaste vi sett på Madagaskar. Den utgjordes av ett tjugotal hyddor, alla byggda av kruttorra och brunbrända palmblad. De hade jordgolv med en flätad matta, som såg riktigt prydlig ut. Man lagade mat över öppen eld. Här är för få träd för att man först ska kunna göra träkol, den vanligaste metoden. En fördel när det är så här torrt är att brasan osar väldigt lite, men en nackdel är förstås den dåliga säkerheten. Man hade lite djur, några getter, höns och ett par kor som kallas för zebu. I vissa skyddade dalar odlade man en del trots torkan, t.ex. matlagningsbananer, papaya och lime, men man äter mest ris som sparats sedan regnsäsongen. När vi kom, hade kvinnor och barn samlats runt en stor mortel, där säd stöttes för att skalen, agnarna, skulle lossna. Vi träffade en kvinna som tillverkade små lördags-godisstrutar till barnen, av rullade, begagnade skolpapper, fyllda med en snålt tilltagen näve hemrostade jordnötter. Man är inte bortskämd här. Det fanns inga solpaneler eller annan el, inte heller telefonnät eller vägar, bara en liten kostig och det såg inte ut att komma många fraktbåtar hit för att bedriva handel.
Genom byn flöt en nästan intorkad, geggig flodfåra där djuren drack. För dricksvatten hade man ett par grävda brunnar, en som såg ut som ett enkelt hål i jorden utan fodring eller filtersand, samt ett annat de huggit i ett sluttande berg, inte mycket större än en hink, men vår guide var mycket stolt över dessa värdefulla tillgångar. Vid brunnarna gick vi nästan på en jättelång orm, som inte gjorde många knop. Ormarna här är dock inte giftiga. Vår guide visade också på ett par bybor som hade malaria och såg väldigt eländiga ut, samt någon med hudinfektioner. Vi återvände en stund senare med tre kurer malariamedicin, hudsalva och antiseptisk lösning.
Vi besökte en skola i sällskap med borgmästaren. Han berättade att de hade haft besök av en seglare, som genom att skänka dem åtta plåtar till taket gjort så att de kunde jobba utan takdropp under regnperioden. Skolan var 6 x 8 meter och hade inga fönster, bord eller bokhyllor, och den svarta tavlan var en delvis bortruttnad, målad, tunn plywoodskiva. Här krävs mycket av läraren för att sprida entusiasm för studierna. Vi skänkte en bunt skrivböcker, blyertspennor, kritor, samt 500 skrivpapper. Tyvärr hade vi inga böcker på vare sig malagasy eller franska, så bidragen kanske inte gav så mycket inspiration.
Även där vi ligger nu, på Nosy Mitsio, 30 sjömil söderut, har malariasjuka människor frågat efter medicin. Vi undrar om de har fått malaria här eller på fastlandet. På denna lilla knastertorra ö kan det knappast finnas stillastående vatten för myggor att föröka sig. Torkan är påtaglig. Häromnatten betraktade vi en gräsbrand som svepte över södra delen av ön, läskigt.
Vi har nu nästan slut på frukt och grönt. Vi försöker experimentera med matlagningsbananer och gör pizzasallad av grön papaya. Några av våra medförda mangofrukter är nästan mogna – mango har vi inte sett sen Indonesien. Vi har kalasat med segelbåtarna Chantey och barnbåten Flourgirl, vänner från Cocos Keeling och Rodrigues. Det är kul att träffa andra seglare igen! Här finns en fantastisk strand, många kilometer lång, och säkert 60 m bred vid lågvatten. Vi fikar iland, har byggt flottar av drivved och haft tävling, ungarna har surfat på sina badbrädor.
Tina och Gustaf, Nosy Mitsio, 20/9 12-52S 48-36E