Ninigo
400 sjömil väster om Kavieng ligger Ninigo-atollen, ett populärt stopp för seglare som går denna vägen, norr om Papua Nya Guinea. Vi gick för motor sista halva natten innan vi kunde gå in genom ett smalt pass på atollens västsida och ankra vid ön Mal i atollens södra del.
Det har varit en konstig segling hit, långsam och svettig. Med så lite vind kan jag nästan få panik att vi aldrig hinner fram till nästa ställe förrän vi måste segla iväg igen. Att jag är dömd att sitta fast på min båt för alltid! Nästan varje dygn har vinden helt försvunnit och vi har fått köra några timmar motorgång. Vi passerade söder om ön Manus, men vågade inte stanna där för risken att bli rånade. Fantastiska molnformationer och svarta regnmoln och värmedaller i horisonten gör, att fantasin får fritt spelrum, i kombination med att man inte riktigt vet om man vågar lita på sjökortet i detta område. Är det ett grund där framme? Är den fiskebåten på väg mot oss?
En och annan stor fraktbåt har passerat. Varje kväll har vi fått besök av hundratals delfiner, som simmat och hoppat runt båten. Det var härligt att få ankra, och kunna sova hela nätter igen! Fast vi blev förvånade när vi hoppade i sjön, havet var jättevarmt, kanske 31 grader.
Ninigo är känt för sina vänliga innevånare. Och de tar verkligen hand om oss! Vi var tjugosjunde båten i år. De unga grabbarna Slim och Rafael hjälpte oss med att finna en ankarplats mellan alla grynnor härinne. Skolläraren Phillip visade oss skolan. Idag kom han och lämnade över ett fat med vattenmelon och en pumpa precis när vi skulle kliva i jollen.
Vi vandrade en timme österut till Thomas och hans fru Elisabeth, som visade oss runt i sin by. Det är så fint överallt, de krattar vägarna, och bygger sådana prydliga hus och arrangerar med blommorna. Karin stannade och lekte med familjens barn och hundar hela eftermiddagen. Vi plockade upp henne, lerig från topp till tå nu ikväll.
De ger oss av sin frukt, fast de har så lite själva. Det är torka, så allt växer dåligt (fast bananerna vi fick var ungefär tre gånger så stora som vanligt!) Torkan är kanske en effekt av att det är ett El Nino år, så vädret är inte riktigt som det brukar vara.
Willy, som bodde halvvägs mellan skolan och Thomas hade en sårig, svullen fot, så vi var och lämnade lite jodlösning och antibiotika ikväll.
Folk är inte så fattiga här, de tjänar pengar på att sälja betelnötter på fastlandet. Det finns ett antal öppna motorbåtar med dubbla 15-40 Hk utombordare, och de far 100-150 sjömil på öppet hav åt olika håll för att sälja sin last.
Ninigo är känt för sin segelkultur också. Man bygger och seglar utriggarkanoter med fyrkantiga segel, gjorda av färgad presenning. Båtarna tar dem runt både inuti och strax utanför atollen för att de ska kunna fiska. Det är så fint att se dessa segel överallt!
Tina, 8.46z, 8 nov 2015, Ninigo atoll, Papua Nya Guinea