Kalas och gristaxi på Tonga
Norra ögruppen Vavau på Tonga består av en massa skogbeklädda små öar, och det är c:a en till två timmars segling eller snarare motorgång tills man hittar en passande ankarvik. Alla seglare använder sig av det lokala segel-charterbolagets kort, där ankarvikarna namnges som nummer. Så vi seglade till ankarvik nr 16. Det är inte särskilt väl sjömätt och jag fick nästan panik, när Caminante plötsligt körde över ett grunt område med koraller hundra meter från stället där vi tänkt ankra, koraller som inte syntes i det sneda eftermiddagsljuset. Charterbåtarna sticker inte lika djupt som vi gör, så kanske de inte sätter ut 2,5 m grund på korten, tänker jag. Fast egentligen är det nog snarare så att siktdjupet är finfint här…
Plötsligt låg vi för ankar med ett femtontal segelbåtar, varav fem hade barn ombord, och när vi tillsammans följande eftermiddag bjöd in alla båtar i viken på “potluck barbecue” på stranden, räknade vi till fjorton båtbarn mellan 3 och 12 år – och det var fjorton väldigt leksugna ungar!
Iland fanns en lokal familj, som umgås flitigt med seglarna. Pappa David, mamma Hika, och deras fyra barn. Deras motor till båten var trasig, så vi var flera segelbåtar som under veckan ställde upp med att transportera barnen till skolan på grannön med våra gummibåtar. Plötsligt stängde skolan, Davids 11-åriga son skulle göra klass 6 examensprov i två dagar, och det kom en övervakare från Neiafu. Davids familj förväntades laga frukost och lunch åt fyra personer, så Gustaf och jag körde matlass och helstekta grisar i två dagar. Det var häftigt att köra gummibåt med en flottig gris, som inte skulle få glida iväg, eller få för mycket saltstänk. Hika och David lagade all mat över öppen eld, så det var ett stort projekt för dem. En del griskött samt jamsrötter lät de koka över resterna av en eldstad, som de täckte över med jord i ett par timmar. Hika gjorde deg och kokade degknyten, som man åt kalla i en söt dressing. Sedan gjorde hon potatissallad med kokt ägg och majonnäs.
Vid lunchbordet, som dukades upp utanför skolbyggnaden, var männen finklädda, en färggrann skjorta, en mörkblå eller svart kjol, och sedan en flätad bastsjal runt höfterna. Det är vanligt att män har kjol här. Alla män (lärare, provövervakarn och bychefen) samt den kvinnliga skolchefen höll tal på sitt eget språk båda dagarna. Ibland verkade det vara något roligt, men ibland grät de också! Jag frågade David senare – Vad sa de, varför grät de? Han svarade att såna är vi på Tonga… vi gråter ibland.. Vi som besöker dem upplever nog att de är rätt så gladlynta också!
Det var lite vemodigt att lämna familjen i morse. Vi åkte iland med en stor påse ritböcker, pennor, leksaker och kläder till barnen.
Ikväll ligger vi för ankar på ett nytt ställe, med fin snorkling, tillsammans med tre barnbåtar – belgiska Nautilus, schweiziska Koa och kanadensiska Rockstar. Ikväll hade vi gemensam middag ombord på Caminante. Efter ett antal kyliga dagar har vinden mojnat och vi kunde sitta ute på akterdäck och äta. Diskussionerna kretsade mest kring några få ämnen: Enskrovsbåtar versus katamaraner, hur det är på Nya Zeeland, dit vi alla är på väg. Dessutom pratade vi om Rockstars superbra ekonomi. Den bygger på mamma Ambers framgångsrika “Dogwalking”-företag, som hon lyckas driva på distans. Alla åtta ungar har under tiden härjat ombord. Deras kväll avslutades med filmtajm med sedvanliga chips och popcorn, så de trivdes säkert också.
Tina, 10.20z, 11 oktober 2014, Tonga